För några år sedan gav Rasmus Landström ut boken Arbetarlitteraturens återkomst, där han uppmärksammade en vital strömning inom den aktuella svenska litteraturen. I den nya arbetarlitteraturen kan man skönja en röd tråd från de tidiga autodidakterna. Arbetarförfattarna var sällan några socialistiska arbetets hjältar, snarare motsatsen. Genom litteraturen sökte de en väg ut ur det alienerande arbetet. För många var skrivandet en biljett till en individuell och individualistisk klassresa.
Det finns böcker vars titlar är så lockande, att man helt enkelt är tvungen att läsa dem. För mig var titeln på Henrik Johanssons senaste bok en sådan, Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött.
Naturligtvis skall man inte läsa dikt och fiktion som självbiografi, men om man kallar det autofiktion, så kommer man kanske över det problemet. I alla fall framskrider Johanssons bok som en personlig resa genom och ut ur lönearbetet, där olika arbetsplatser skildras som stationer på färden.
Skolan kom till mig och sa:/Nu ska du ut och prya, så leta rätt på en plats./Jag sa:/Vad får jag för det?/Skolan sa:/Du får lära dig att gå upp tidigt och släpa dig iväg till något du hatar./Jag sa:/Det lär jag mig i skolan.
Egentligen är det här en typisk modell för den tidiga arbetarlitteraturen. I Johanssons version blir hans arbetserfarenhet komprimerad till poesi och hans ironiska, sarkastiska och svarta humor visar upp dagens arbetsliv i sin absurditet. Även om de fruktansvärda arbetsplatser han skriver om innebär en massa skit, så uppvägs det av de vackra människorna han möter där och deras berättelser och erfarenheter.
Liksom i arketypen för den klassiska arbetarlitteraturen finns i Johanssons bok en strävan ut ur löneslaveriet och in i författarskapet, med andra ord klassresan. Slutet av boken skildrar arbetet som författare, som fri eller sin egen slavdrivare? Befriad från löneslaveriet, men samtidigt också utestängd från gemenskapen och klassolidariteten. Johansson leker med begreppet klass och den klassresa han förespråkar är som skolans, där hela klassen åker med och inte en personlig resa ut ur klassen.
Texten är autofiktiv, men samtidigt allmängiltig och lätt att känna igen sig i. Löneslaveriet och den hierarkiska organisationen gör oss till likartade kuggar i maskineriet. Trots att det är fråga om dikt, åtminstone genremässigt, är boken insiktsfull arbetssociologi och bitande kritik av den rådande kapitalistiska arbetsideologin och den socialdemokratiska fackföreningsstrategin. Hans egna sympatier står väl närmast den autonoma rörelsen och den direkta klasskampen på verkstadsgolvet.
En kockelev sa:/Vi borde göra mer/som i Frankrike./Facket sa:/Resultaten de får i Frankrike genom/demonstrationer, kravaller och sånt,/får vi i Sverige genom förhandlingar./En kockelev sa:/Men är det då samma resultat?/De franska arbetarna är genom sina metoder/medvetna om sin styrka./Men vi, om/vår egen svaghet.
Det är lätt att i en recension av boken koncentrera sig på idéplanet, trots att det ändå är fråga om lyrik. Man kan väl definiera den som arbetskritik komprimerad till dikt med olika stilistiska grepp och med ironi, sarkasm och hat mot bossarna, men med sympati och solidaritet med arbetskamraterna. Huvudsaken är att det fungerar och det gör det.
Henrik Johansson:
Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött.
Verbal, 2022.
