Den scenvana författaren i fokus på Helsinki lit

av Rakel Similä

Man kan givetvis fråga sig: Är detta en festival som kretsar kring böcker eller författare? Vilken slags litteratur klarar sig i en miljö som denna? Det något fräna svaret är att Helsinki Lit är en festival som lyfter fram författare som kan uppträda. Här är det Författaren som står i fokus: den som med sin personlighet ska levandegöra ett verk. Detta varken kan eller vill alla som skriver och publicerar – och ändå är böckerna underbara att läsa. Kanske är det just för att man inte kan tala om det som man behöver skriva.

Men såklart är det roligt att få höra Torrey Peters berätta om hur hon önskade skriva romanen Detransition, Baby som en såpopera. Eller att bevittna hur Katja Kallio bestört utbrister till Ia Genberg: “Jag vill äta upp din bok!”. Eller närmast tjuvlyssna till hur festivalens konstnärliga ledare Philip Teir och författaren Tessa Hadley talar om romankaraktären Phyllis som om hon vore någon de båda känner väl och kan flina åt. Idén om litteraturen som något som befriar oss från att agera domstol kommer jag att bära med mig, liksom scenen då människan för första gången når den djupaste havsbottnen. Då har man färdats nedåt i fem timmar omgiven av totalt mörker bara för att höra glasburen man sitter i spricka.

Att fullt ut regissera ett samtals intensitet och intimitet är sällan görbart. De elva diskussionerna mellan en översatt författare och en finländsk intervjuare är därav fängslande i varierande grad. Ibland är det osammanhängande och vanemässigt, ibland förtroligt. Li Andersson ställer lite för allmänna frågor och får svar på automatik av Liv Strömquist. Ville Blåfield delar med sig av hur han själv tänker om konkreta ställen ur Torrey Peters bok och engagerar författaren. Nobelpristagaren Annie Ernaux är omsorgsfull då hon delar med sig av sin poetik gällande självbiografiskt skrivande: syftet är att avtäcka, inte väcka känslor. Intervjustilen på scen varierar, vissa framför en egen poäng och vill få respons, andra delar inte med sig av några egna tankar alls. Roligast blir det att lyssna ifall man får känslan att bäggedera är nyfikna på varandra, såsom i Teirs och Hadleys fall.

Festivalen tampades med en rad avbokningar, då Jamaica Kincaid ställde in bara någon dag innan och László Krasznahorkai (som jag personligen var mest nyfiken på) redan tidigare under våren. Liv Strömquist vaknade med feber och talade med Li Andersson via videolänk, vilket var beklagligt för som en vän sa: “Man njöt ju mest av tanken på att de skulle gå på öl efteråt”. Publiken var ändå välvillig och varm, det var enkelt att få salen i Bio Rex att skratta. Biljetterna var slutsålda redan i mars. Sedan är ju människor människor och därmed dunkla. Exempelvis utspelade sig en bisarr scen framför oss då en kvinna satt och såg på ett youtubeklipp med finnar som kläms under hela Ernaux-samtalet.

På scenen menar Ernaux att det är naturligt att man önskar ställa frågor till författare, då de undersöker blickar och perspektiv på världen i sina böcker. Detta är sant. Ändå är inte författare nödvändigtvis de skarpaste tänkarna. Det är den konstnärliga formen och närvaron som ger deras idéer liv, inte alltid den intellektuella stringensen. Detta blir tydligt även under helgen. Ofta blir det sagda som mest engagerande då man inte talar om empati eller samhällets polarisering i generella ordalag, utan istället beskriver telenovelan som ett politiskt verktyg eller levandegör ett besök på en restaurang. Detaljer, bilder och uppmärksamhet är något den skrivande ofta förstår sig på.

Är syftet att ha det trevligt kring böcker eller att tala om litteratur? Det förstnämnda lyckas Helsinki Lit med, det senare är inte alltid särdeles djuplodande.

Ibland önskar jag att det inte skulle läggas så mycket vikt vid det som är nyutgivet, utan att programmet skulle vara mer uppblandat med det redan bortglömda. Då bokmässor redan presenterar aktualiteter, skulle jag gärna se att andra litteraturevenemang var lite modigare. Som sagt, så är det också svårt att veta på förhand vilka samtal som lyfter. Detta ligger bortom arrangörens kontroll. Jag känner ändå en stor tillförsikt för den vanliga läsarens förmåga att tillägna sig både komplexa verk och diskussioner. Att utsättas för det som ter sig märkligt, svårt och främmande är något jag tror mycket på. Detta vet jag inte om Helsinki Lit alltid tar på allvar. Jag tänker på Tessa Hadley som berättade om hur hon läst Thomas Manns (“svårtillgängliga”) Doktor Faustus med en grupp pensionerade damer: “Och såklart förstod de den”.

 

Foto: Cata Portin

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.