Den svåraste frågan är Krim

av Yrsa Grüne-Luoma

I föregående nummer av Ny Tid (3/2023) efterlyser den finlandssvenska författaren Carola Sandbacka Mounce, bosatt i Wales, fredsförhandlingar för att få slut på kriget i Ukraina. Hon verkar övertygad om att Ryssland aldrig kommer att återlämna Krim eller de områden i Donbass som Ryssland i strid mot FN-konventionen annekterat från Ukraina.

Man kunde ju tänka sig att hon tänker pragmatiskt. Se bara på hur det gick för Finland när Karelen, Viborg och ”armen” upp till Ishavet gick förlorade.

För att inte tala om hur det ser ut i Georgien där Ryssland i kriget 2008 annekterade Sydossetien och erkände Abchazien – formellt en del av Georgien – som självständig stat.

Eller Kosovo, som aldrig var en de jugoslaviska delrepublikerna, utan en provins i Serbien.

Det viktigaste är ändå ett ömsesidigt förtroende. Att bygga upp detta på nytt är en process som kommer att ta år, kanske tiotals år, i anspråk.

Visst har hon rätt i att alla krig i slutändan avgörs genom förhandlingar. Även om man inte kan bortse från behovet av militära resurser för att försvara sig själv som självständig stat. Och rätten att också militärt försvara sitt territorium.

Så när Sandbacka talar om att Ryssland har ”legitima intressen” att ”försvara” i Ukraina går hon för långt. Det är inte ”väst” utan Förenta Nationerna – inklusive dess säkerhetsråd, där också Ryssland sitter med som en av fem permanenta medlemmar med vetorätt – som har erkänt Ukrainas gränser som självständig stat.

Men vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet. Målet är fred. En fred där Ukrainas integritet som självständig stat är garanterad. Någonting mindre är oacceptabelt.

 

För närvarande verkar utsikterna till fred ändå vara lika med noll. Visserligen sade Rysslands president Vladimir Putin under den kinesiske presidenten Xi Jinpings besök i Moskva nyligen att den fredsplan i tolv punkter som Kina lagt fram är ”en bra utgångspunkt” för förhandlingar. Men Putins uttalande var troligen bara en artighetsfras riktad till gästen. Varken Ukraina eller Ryssland applåderade Kinas förslag när det presenterades för några veckor sedan. Förtroendet för Kina i väst har dessutom fått sig en allvarlig törn på grund av att Kina inte har fördömt Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Inte ens efter att man funnit tydliga bevis för krigsbrott som lett till att den internationella brottmålsdomstolen ICC utfärdat en häktningsorder på Vladimir Putin.

 

Det fanns ett fönster mot fred på glänt alldeles i början av kriget. Kort efter det ryska anfallets inledning den 24 februari 2022 vädjade Ukrainas president Volodymir Zelenskyj om att Putin skulle ge order om ett slut på krigshandlingarna och sätta sig vid förhandlingsbordet. I sin tro på ett snabbt övertagande av makten i Kiev valde Putin att slå dövörat till. I något skede möttes också representanter för bägge parter i Turkiet. Enligt vissa källor – visserligen obekräftade – var det USA som den gången ställde sig på tvären.

Den förlorade chansen att stoppa dödandet i tid står alla parter dyrt.

Men vapenindustrin i många länder, inklusive i Finland, har knappast upplevt så ljusa framtidsutsikter som nu. I en tv-intervju strax efter EU:s beslut att trygga Ukrainas tillgång till ammunition sade president Sauli Niinistö att det är svårt att greppa hur mycket ammunition (han talade om 155 mm projektiler avsedda för kanoner) det går åt under en enda dag. Varje projektil kostar minst 100 000 dollar.

 

Nu handlar det bara om ammunition, stridsflyg och allt hårdare tag. Ukraina ska vinna kriget – men vad betyder ”vinna”? Ukrainas självständighet måste tryggas. Det är ett krav varken Ukraina eller EU kan vika ifrån. Men finns det överhuvudtaget några som helst chanser till en kompromiss – som vanligen utgör grunden för vilken fred som helst?

 

Så länge Putin är kvar vid makten är det honom man måste förhandla med. Alternativt kan de andra parterna eventuellt kräva att han utser någon representant för sig själv som Ukraina – och väst – kan godkänna.Så var det 1995 när Dayton-avtalet om fred i Bosnien undertecknades. Bosnienserbernas  dåvarande president Radovan Karadzic var inte den som signerade avtalet för Bosniens del. Istället var det Serbiens dåvarande president Slobodan Milosevic tillsammans med Kroatiens president Franjo Tudjman och de muslimska bosnierna ledare Alija Izetbegovic som undertecknade avtalet.

Oberoende av vem som representerar Ryssland måste Ukrainas självständighet säkras med någon form av internationella garantier under en lång tid framöver. Detta måste ingå i ett fredsavtal.

 

Medan ingen öppning för fred är i sikte söker man lösningar för hur Ukrainas självständighet och integritet ska kunna tryggas på sikt. Vad som pågår i kulisserna kan vi inte veta men hoppingivande är det i alla fall att Storbritannien, Frankrike och Tyskland lär ha inlett planeringen av ”tiden efter”.

Återuppbyggnaden av Ukraina kommer att kräva både resurser och tålamod och pågå i flera år. Men också militära garantier.

 

Europas huvudbry är inte bara Ukraina utan också Ryssland. En stormakt som tvingas på knä är ingen bra partner. Det såg vi redan 1991 när Sovjetunionen föll samman. Efter en töperiod på några år blev klimatet kallare.

När Putin kom till makten 1999 såg man redan de första tecknen på ryskt missnöje med väst – och en ambition att med tiden ta en större plats i världspolitiken igen.

 

När freden någon gång sluts mellan Ukraina och Ryssland handlar det inte bara om Ukraina. Andra länder som har gemensam gräns med Ryssland måste kunna lita på att inte någonsin mer utmanas av eventuella ryska expansionsambitioner.

 

Det hägrande Nato-medlemskapet och en väl rotad insikt om betydelsen av ett starkt nationellt försvar också framöver är viktiga byggstenar. Det viktigaste är ändå ett ömsesidigt förtroende. Att bygga upp detta på nytt är en process som kommer att ta år, kanske tiotals år, i anspråk.

Ett tryggt Europa kommer vi inte att se förrän det målet är uppnått.

Att sträcka upp händerna inför de ryska kraven på ukrainskt territorium bidrar knappast till fred och stabilitet. Mycket kan Ryssland tänkas förhandla om. Men hur lösa Krim där den viktiga basen för den ryska Svartahavsflottan finns men som är en del av Ukrainas territorium?

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.