Det är alltid rätt att vägra vapen

av Jan Rundt

Först ett förtydligande av rubriken: den säger inte att det alltid är fel att gripa till vapen. Den säger endast att i de fall då någon vägrar vapen är det alltid rätt. Att det här ens behöver nämnas kunde kanske kännas överraskande. Det att man vägrar automatiserat våld borde väl inte kunna vara en dålig sak? En positiv inställning till vapen är ju en av de saker som gör livet så farligt i länder som USA. På samma gång är bejakandet av automatiserat våld dock i vårt land, bland annat på grund av vår tragiska historia, nära förknippat med tanken om omsorg och kärlek till sin nästa.

Känns ett samhälle där medborgarna lyder och griper till vapen om ordern kommer mer lockande än ett där de är beredda att vägra vapen? Om du inte vet hur totalitär staten är, vilket känns då tryggare: människor som lyder order och är beredda till automatiserat våld eller inte?

 boken Början på allt: En ny historia om mänskligheten av antropologen David Graeber och arkeologen David Wengrow finns en intressant poäng om hur intimitet, omsorg och våld har blivit nära besläktade i det kulturella arvet från romarriket. 

I den romerska lagen definierades ägande som rätten inte bara till att bruka något eller använda frukterna av det (som i fallet med ett fruktträd eller en åker) utan också att förstöra det. Samma rätt tillföll familjefadern: han hade rätt att förstöra, det vill säga döda vem som helst som bodde i hans hushåll. 

Graeber och Wengrow gör en jämförelse med krigsfångar hos det irokesiska folket wyandoterna på Nordamerikas östkust som kunde bli adopterade som familjemedlemmar, till exempel för att ersätta en familjemedlem som stupat i samma krig som fången tillfångatogs i. I det romerska Europa rådde en spegelvänd verklighet – att leva i en familj var lite som att vara krigsfånge livet ut.

Den här brutala formen av samvaro kom att chockera de wyandoter som besökte Frankrike på 1700-talet. Förskräckta bevittnade de hur européer kunde mörda varandra, trots att de var medborgare i samma nation, och att det här var helt i enlighet med landets lag, så länge de som dödades hade förbrutit sig mot lagen. Människor kunde stängas ute från värme och mat av sina egna landsmän. Om de i desperation försökte stjäla åt sig sitt levebröd var följden att de utsattes för grymt våld. Det här sättet att leva i ett ständigt inbördeskrig mot de fattiga (vad vi kan kalla för ”klasskrig”) är något som vi än i denna dag ser som en självklarhet, även om vi har ordnat det så att de som har det sämst får några hundra euro i månaden att leva på. Ända tills högerpartierna avslutar även den blödigheten.

 

Det inre kriget mot de lägre folklagren märks också i vårt politiska system. Även i en upplyst demokrati som Finland vinner partier val på att medvetet vilseleda folket. Man skräms till exempel med att påstå att en helt vanlig statsskuld är en katastrof och att man därför bör skära ner på välfärden. Och att man kan göra det utan att precis någon behöver lida av det. 

I början av valkampanjen berättade vår blivande statsminister Petteri Orpo i en intervju i Aamulehti (7.3) att Samlingspartiet är ”slagkraftigt”, när han talade om möjligheten att få flera mandat i riksdagen. Valet av ord är intressant. Om behovet av slagkraft för att vinna striden om statsministerposten även i en modern västerländsk demokrati tillåter oärlighet, vad kan man då inte vänta sig ifall av en konflikt med en angränsande stat?

 

Att försvara sitt land mot en attack är alltid rätt”, låter som ett ganska oproblematiskt påstående. Men när har en stat senast attackerat en annan och inte sålt det åt folket som att det handlar om att försvara sig mot ett anfall? 

”Jag kommer alltid att genomskåda statlig propaganda om jag blir föremål för den” är ett betydligt mer problematiskt påstående. Vem vågar skriva under det? Definitivt inte jag, trots att jag intalar mig själv att jag inte är godtrogen. I vissa fall är situationen förstås väldigt klar, som i fallet med Rysslands invasion i Ukraina. Men den är inte alls lika klar för de ryssar som har levt som föremål för statlig propaganda i ett par decennier.

 

Det har påståtts att det är verklighetsflykt att vägra vapen. Att om alla medborgare i alla civiliserade länder plötsligt vägrade vapen så skulle ett fåtal diktaturer i stil med just Putins Ryssland ta över jorden. Argumentet är intressant såtillvida att det manar till realism på samma gång som det är så verklighetsfrämmande. Det finns ingenting som tyder på en sådan plötslig vändning. Det förklarar heller inte varför det endast skulle vara i demokratiska länder som människor skulle vägra vapen. Resonemanget utgår också ifrån att en persons handlingar primärt bör tolkas i förhållande till en specifik stat. Detta är paradoxalt, eftersom vapenvägran ofta utgår från ett perspektiv som blickar förbi staten och mot något mer universellt mänskligt.

Kanske borde alla anta John Rawls perspektiv och fråga sig i vilket sorts samhälle de helst skulle leva om de inte visste sin egen ställning i det. Känns ett samhälle där medborgarna lyder och griper till vapen om ordern kommer mer lockande än ett där de är beredda att vägra vapen? Om du inte vet hur totalitär staten är, vilket känns då tryggare: människor som lyder order och är beredda till automatiserat våld eller inte? ”Visst, men vi som läser det här lever ju i den bästa av samhällsformer”. Och en risk för något annat finns väl inte så länge bara en tusendel av befolkningen röstar på ett öppet fascistiskt parti (Sinimusta liike) som i det senaste riksdagsvalet och en femtedel på ett mindre öppet?

 

Hand i hand med tanken att det är mer realistiskt och kärleksfullt att förhålla sig bejakande än nekande till automatiserat våld ligger tanken att bruket av vapen kan kontrolleras. Vapenmakt och kadaverdisciplin sitter i samma båt. Det var faktiskt lika mycket av oförmåga att acceptera kadaverdisciplin som jag själv i tiden vägrade vapen, som av att jag inte var redo att döda andra unga män för att fixera gränsen mellan den stats territorium som sen beordrade mig till ett års tvångsarbete för min uppstudsighet och den stats territorium som är dess arvfiende. Idag skulle jag, på grund av den katastrofala försämring som grannstaten har genomgått under de senaste två decennierna kanske tänka annorlunda, jag vet inte. Jag är för gammal för att på nytt behöva ta ställning till frågan för min egen del. Men det är ändå alltid rätt att vägra vapen.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.