Självskador är fortfarande till stor del tabu i vårt samhälle, trots den allt öppnare diskussionen om mental ohälsa som förs. Det orsakar rysningar, huvudskakningar, och, i vissa fall, åtlöje. Varför känner vi så starkt för just det här symtomet på psykisk ohälsa?
Självskador som fenomen är något urgammalt och inte, i motsats till en del uppfattningar, en uppfinning från 2000-talet. Genom tiderna har självskador använts som allt från ett uttryck för religion och för att framkalla andliga upplevelser till rent estetiska syften och till det vi främst känner till idag, ett uttryck för att individen mår dåligt.
Hjälpte det att skada sig själv? Det är ju det som är grejen, ett svar ingen vill höra: ja, det gjorde det.
Vad gör ämnet så obekvämt? Självskadebeteenden har en egen tagg i media och är inte en del av det vardagliga våldet vi ser på teveskärmarna. På film är självskadehandlingarna oftast antingen glorifierade eller demoniserade – i drama en snygg kvinna med rinnande mascara och ett rakblad som kunde komma ur en Gilette-reklam och i skräck en del av en skrämmande ritual eller en kvinna som är besatt av en demon. Ingen av porträtteringarna är särskilt verklighetstrogen.
Självskadebeteende kan ta många uttryck men de vanligaste är att skära sig, bränna sig eller medvetet utsätta sig för skadande och farliga situationer. Orsakerna till självskadebeteende är alltför många och komplexa för att redas ut i en tretusenteckensartikel så jag tänker skriva om något annat – omvärldens reaktion.
Självskadebeteende upplevs ofta som obehagligt och provocerande och många vet inte hur de ska bemöta det. Den värsta var för när föräldrarna fick reda på det. Handfallenheten, gråten, frågorna som var svåra att svara på. Hjälpte det att skada sig själv? Det är ju det som är grejen, ett svar ingen vill höra: ja, det gjorde det.
En partner är svår att dölja situationen för. Det är väldigt tungt att se en älskad göra sig själv illa och inte kunna hjälpa. I värsta fall leder det till att förhållandet tar slut. För en partner är det viktigt att förstå att ansvaret inte ligger på hen och att personen i fråga måste få professionell hjälp.
Alla andra då? Om självskadebeteendet är synligt kommer omvärlden att reagera. I bästa fall med medlidande, i värsta genom att förringa och skratta bort det. Anklagelser om att vara svag, till och med patetisk är skrämmande vanliga. Kanske är även det ett uttryck för det obehag de känner för ämnet.
I skolan var det ingen hemlighet att jag var ”emot” som skar sig i armarna och bar svart eyeliner. Men både eyelinern och självskadebeteendet följde mig upp i vuxen ålder och det senare tog många år att sluta med. Än idag vet jag inte om jag är självskadefri – tankarna finns fortfarande där och dyker upp som en gammal vän när något går snett.
Avslutningsvis vill jag poängtera att det i självskadedebatten läggs alltför stort fokus på själva beteendet istället för vad som ligger bakom det. Det är inte handlingarna som är sorgliga, det är omständigheterna. Ingen ska behöva befinna sig i en situation där de känner att de måste ta till självskador för att överleva. Och en del av kampen är att lyfta tabut som råder kring ämnet. Vi måste kunna se det i ögonen. Vi måste kunna möta personen istället för stigmat.
För det vi verkligen vill är ju att hjälpa.
