I Matilda Gyllenbergs prisade barnroman Hundra dagar hemma stiftar vi bekantskap med elvaåringen Nike, som går på 5B i Kottböle skola. Upplägget för tankarna till en finlandssvensk föregångare, Annika Sandelins omtyckta barnkaraktär Yoko och hennes tre dagböcker om livet i skolan komplett med kompisar, äventyr och en excentrisk familj (första delen, Yokos nattbok utkom 2014). Likt Yoko är Nike en nyfiket barn som undersöker sin omgivning och reflekterar över sitt vardagsliv och dess utmaningar och glädjeämnen. Det direkta tilltalet och den pockande berättarrösten gör att känslan blir likartad, likaså Maria Sanns träffsäkra illustrationer som ger skildringen kött på benen.
Nikes berättarröst utstrålar positivitet och livskraft, men hon är inte som alla andra – sedan en längre tid tillbaka vägrar hon gå till skolan. Mamma och sambon Ville står rådlösa, pappa som bor i Köpenhamn med sin nyfamilj känns avlägsen, och den sympatiska läraren Hasse knackar på, men lyckas inte locka Nike tillbaka till skolan.
Hundra dagar hemma är en medryckande roman, framför allt på grund av sin spännande deckarintrig och Gyllenbergs känsla för dramatik – vem är det egentligen som bränt ner stadens simhall? Nike har hittat bevismaterial, och tillsammans med bästisen Mia sätter de igång med att lösa mysteriet. Men romanen är också engagerande i sitt sätt att normalisera social fobi, ett tillstånd som drabbar allt fler barn och unga, särskilt i sviterna av pandemin. Hemmasittarna, barn som inte klarar av att gå till skolan på grund av ångest och illamående, blir allt fler, och det kan vara svårt att vända skutan om man inte ingriper i tid.
Här skildras denna psykiska utmaning som en helt naturlig del av protagonistens liv, och något de vuxna har att förhålla sig till enligt bästa förmåga. Kontrasten utgörs av en traditionell ramsa som Nike hittar i en gammal bok, den om pojken som inte vill gå till skolan och gumman som ber riset slå pojken tills han kommer på andra tankar. Det tankegods som dukas upp i den visar konkret hur mycket både uppfattningar om barnuppfostran och om mentalt illamående har förändrats de senaste hundra åren.
Precis som i verkligheten ger romanen heller inga klara svar eller mirakelmediciner. ”Inte konstigt att min mamma har svårt att förstå. Jag förstår ju knappt själv. Det är inte ett enda problem, utan en stor gegga av olika saker”, reflekterar Nike skarpsynt. Trängsel. Hårda ljud. Klasskamrater som skrattar och tittar. En burdus vaktmästare som klampar omkring på skolgården. I bakgrunden anas otrygghet och rädslor för att bli övergiven bottnande i föräldrarnas separation. Nikes situation är representativ för det komplexa nystan av erfarenheter och minnen, tillfälligheter, känslor, personliga anlag och egenskaper som ligger bakom en psykiatrisk diagnos.
Och sist och slutligen finns det kanske inte så mycket de vuxna kan göra åt situationen, förutom att vara närvarande och lyhörda. Det är barnet själv som måste hitta vägen tillbaka, till exempel genom ett detektiväventyr som är så engagerande att den svarta bläckfisken i magen, som ständigt hotar krypa fram, blir bortföst för gott.
Matilda Gyllenberg (text) och Maria Sann (bild):
Hundra dagar hemma.
Förlaget, 2022.