Ensamhet utan svar

av Christoffer Steffansson

Var går gränsen för det utanförskap som människan förmår uthärda? Den frågan tycktes Steve Sem-Sandberg ge sig hän åt i boken Theres från 1996. Här behandlade han Ulrike Meinhofs utveckling från journalist och tvåbarnsmamma till aktiv medlem i terroristgruppen RAF. Det som skildras är inte bara hennes alienering från samhället, utan slutligen också hennes uteslutning ur RAF då kärnmedlemmarna väl sitter i fängelse – hon framstår som en av de ensammaste människorna i världen. 

 

Samma tema är drivande i Sem-Sandbergs nyaste bok, Oceanen, som behandlar filosofen Jean-Jacques Rousseaus liv, med fokus på de 45 dygn han spenderade på Île Saint-Pierre, en ö i republiken Bern. Rousseau är vid denna tid 53 år och har redan skrivit några av sina viktigaste verk – bland annat Kulturen och människan: två avhandlingar, Julie eller Den nya Hélïose och Emile eller Om uppfostran. Han har många år ansträngts av de inte alltid enkla förhållandena till mecenater som under olika tider gett honom husrum, men under de senaste åren har han dessutom mer än en gång tvingats fly eftersom han på grund av sina skrifter kommit i konflikt med såväl katolska som protestantiska auktoriteter. Han plågas av fysiska smärtor, främst av urinträngningar som ingen läkare slutgiltigt kunnat bota, även om vaxkatetern en av dem rekommenderat stundvis hjälper honom att tappa urinblåsan på en blandning av blod, urin och var. Hans tjänarinna och partner Thérèse Levasseur verkar vara trött på att flänga omkring med honom över Europa, och han anar även att hennes bitterhet över att han avlastat deras gemensamma barn på ett barnhem och hans oförmåga att försörja hennes familj ställer sig i vägen mellan dem.

 

Rousseaus liv är alltså pressat till bristningsgränsen, och det är detta existentiella tillstånd som Sem-Sandberg försöker ge inblickar i. Redogörelsen för Rousseaus tillvaro på ön och det förflutna som lett upp till den varvas med sporadiska och mer reflekterande partier om till exempel förhållandet mellan språk och värld, naturens instrumentella och inneboende värde och oförmågan att äga det man älskar. Den röda tråden som löper genom alla dessa partier är längtan efter mening och kärlek, efter att vara närvarande i världen bortom ansträngdhet, krav, skam och förställning. Vad Rousseau framför allt önskar är självförglömmelse, ”en väldig vila, djupare än Oceanen och större och mer vidsträckt än någonting som går att överblicka eller mäta”.

Problemet är bara att Oceanens djup som symbol inte är så entydig. Den enda tavla Rousseau gripits av är Nicolas Poussins le déluge, som skildrar syndafloden – hur allt faller samman och blir till stoft. ”Hela den värld av kaos och mörker som vår egen ordning vilar på blir på nytt synlig. Också Leviatan som tidigare dolts i Oceanens djup blir synlig.”

Det finns inget försök att lösa dessa spänningar. Sem-Sandbergs ansats är konsekvent och hedervärd: att utan moralism eller någon tydlig agenda blottlägga ett liv. Det här gör att det man får ut av boken i alla fall till en del hänger på vad man är villig att sätta in i den. Med det sagt känns boken lite spretig på ett sätt som gör den en otjänst: texten lämnar mig ganska sval, även om den stundvis glimtar till.

 

Steve Sem-Sandberg:
Oceanen.
Albert Bonniers förlag, 2022. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.