Pontus Kyander samlar sina intryck från New Theatre Helsinki Festival på Svenska Teatern.
Galakvällen ”Citizens of Helsinki” på Svenska Teatern lovar spektakel och dans, humor och gränsöverskridande. När teaterfestivalen New Theatre Helsinki brakar igång sker det med buller och bång. Afrojazz Quintet ledd av Alvar Gullichsen, med Charlotta Kerbs som vokalist och Ismaila Sané som gästande slagverkare och sångare sätter rytmen och tonen. Det är fullt drag, vi har förmodligen kommit förbi invändningarna om kulturell appropriering när ett vanligtvis helvitt afroband spelar, för utan appropriering dör musik och mycken annan kultur.
Men det är inte alltid mer och större tydlighet ger bättre resultat. Vi invandrare har en benägenhet att sinsemellan vädra vårt missnöje med finländskt stereotypt beteende. Kvällens konferencier Jamie MacDonald anlägger effektivt detta utifrånperspektiv på det finländska – den sociala stelheten, oförståendet för invandrarens problem med ett erkänt svårt språk, och inte minst oviljan att ge plats för utomstående. MacDonald är trans, gay och invandrare, och kvällen har dessa olika och sammantagna utanförskap som ett slags ledmotiv. När likartade skämt kring finländarnas tillkortakommanden upprepas eller varieras av andra på scen blir det en överdos. Kvarnen mal till sist på tomgång, och mina förväntningar sjunker samtidigt som jag funderar över vad utanförskap egentligen innebär.
Nej, det är inte bara språket
Finland är knappast känt för integrering. Att landet heller inte är berömt för motsatsen kan förklaras med att Finland även är snålt med att ta emot invandrare och flyktingar. Brist på integrering förblir marginellt så länge numerären är jämförelsevis liten. Ändå är Finland redan flerkulturellt, eftersom inget modernt land kan stå emot trycket från globaliseringen – ej att förglömma att Finland, krasst uttryckt, skulle behöva mer invandring för att kompensera de låga födslotalen.
Invandrare är bra att ha när maten ska cyklas hem genom snöblandat regn och snålblåst. I restaurangerna måste någon svettas över grytor och diskmaskiner, gatorna ska städas för en billig peng, och på sjukhusen behövs hela arméer av vitklätt fotfolk. Finland tolererar invandrare som fyller på den sociala pyramiden underifrån, en bas där ofta ”egenföretagande” och ”gigekonomi” går hand i hand med usla ekonomiska, sociala och arbetsmiljövillkor. Man behöver inte ens reflektera över att matbudet är från Somalia, snarare förvånas vi i om en helvit finländare med Woltkloss på ryggen cyklar uppför backen i Berghäll.
På många andra områden vittnar invandrare om svårigheterna att ta sig fram. Arkitekter, kulturarbetare, akademiker, gissningsvis inom alla områden med krav på högre utbildning hörs samma kritik. Det är svårt att komma in med samma eller överlägsna kvalifikationer jämfört med finländarna. Det beror på språket, säger finländarna. Man måste kunna språket! Nu är inte Finland det enda landet i världen som har ett – eller två, tre – egna språk. Det är inte det enda landet i världen där den som kommer utifrån måste kämpa för att få plats, för att få arbeta i rimlig närhet av den egna kompetensen. Men hit kommer folk med flerfaldig invandrarerfarenhet och säger: Finland är särskilt svårt. Här finns inte bara glastak, utan hela rum med golv och väggar av glas.
Ett ilsket kärleksbrev
Det börjar långsamt med första satsen ur Sibelius stråkkvartett ”Voces intimae” till projicerade bilder från en park eller trädgård där kameran sveper över växtligheten. På scenen står en ensam man. Under föreställningen Lamento Imenso pratar Rogério Nuno Costa om livet som invandrare med performancebakgrund i Portugal, om den långa process som förde honom till Finland och höll honom kvar. Allt sker i växelspel mellan scenen och fondens videoskärm, han skriver på en dator på portugisiska, texten förmedlas på engelska på väggen, växelspelet mellan språken blir en dramaturgisk finess särskilt som just frågor om språk och semantik också diskuteras. Vad betyder det att Finland utses till ”världens lyckligaste folk”, när folk så sällan ser lyckliga ut? Han ringer upp en vän som älskade Finland så mycket att han åkte hit medan Nuno Costa blev kvar och vars saknad efter detta okända blev till sist blev oemotståndlig. Föreställningen är bättre än min beskrivning, här finns filosofiskt djup, stundtals är texten krävande, men det långsamma och intensivt närvarande framförandet håller greppet om publiken. Mycket av föreställningen är ett lika ilsket som kärleksfullt brev till Helsingfors, som i slutet även har vänligheten att svara. Det är en annan framförandetradition än den i Finland förhärskande, där varje hotande stillhet helst fylls med fart och handling. Det här tar tid, kräver uppmärksamhet och vilar tungt på språket och texten, men ger tillbaka i existentiell fördjupning.
Det finns en parallell i Daria Trenkwalders monolog Liebe(s) Europa Dear Europe(s). Den grekiska myten om guden Zeus som i en tjurs kropp enleverar nymfen Europa börjar i Mellanöstern – en påminnelse om att Europa inte ens i antiken var en geografisk och kulturell enhet. Också här är texten filosofiskt laddad, framförd på tyska. Tonen av bitterhet är begriplig när invandraren med allt sitt intellektuella och kulturella bagage automatiskt hamnar på en social botten, utestängd av en glasvägg som använder språket som förevändning. Scenografiskt och dramaturgiskt är föreställningen enkel och lekfull, pappkartonger flyttas med en dansande koreografi och skulpterar ständigt om scenrummet. Trenkwalder underskattar inte sin publik och det är som om föreställningen också är en dammlucka som öppnats, där det som hållits inne äntligen kan få bli sagt.
Utanförskapets många former
Vad är utanförskap? Du behöver inte lämna ett land eller tillhöra en minoritet för att uppleva utanförskap. Vi kan alla vantrivas i kroppen, i sällskapet, i kulturen, i samhället utan att orsaken är enkel eller ens möjlig att identifiera.
Invandrarens utanförskap är mer speciellt, särskilt då det utöver ett kulturellt utanförskap också innebär ett språkligt och professionellt utanförskap. Ibland kan utanförskap vara privilegierat – att vara i en stark position till exempel professionellt, men inte behöva engagera sig i allt som omgivningen är engagerad i. Du är sedd och du ser bara det du själv vill se. Så kan det vara för den som kommer med särskild inbjudan som gästforskare, akademiker eller specialister med stark social ställning. Utanförskapet kan också sätta dig i botten av en djup brunn där ingen ser dig eller bryr sig om vem du är.
Föreställningen S2 av Kanninen, Jimeno, Boitcova är en språkligt rapp och engagerat framförd kontemplation kring många olika utanförskap. Att vara invandrare eller barn till invandrare, att komma ut som homosexuell, som vegetarian, som trans – utanförskapen kan ha många former samtidigt. Men är många utanförskap verkligen en ackumulation som för med sig ett ännu större utanförskap? Eller finns det en punkt där alla dessa utanförskap blir nyckeln till en ”community” där språk och etnicitet inte spelar någon större roll längre, och där språket inte längre måste var landets utan engelskans lingua franca? Det slår mig under festivalen, att till skillnad från majoritetsbefolkningen behärskar dessa ofta utanförstående kulturarbetare det engelska språket med ledighet. Man har tillhörighet i något större än det nationella, ett privilegium som kan användas också i språkborgarnas Finland.
Det finns en risk med att sätta likhetstecken mellan invandrares utanförskap och till exempel hbtqi-erfarenhet, eller ideologiska positioner. Den sortens inkludering är samtidigt exkluderande, om det är meningen att också nå ut till just invandrarna. Att tro att invandrare – eller för den delen hbtqi-personer – är socialt eller politisk homogena grupper som också har homogena åsikter och perspektiv är en majoritetsfördom. Det hindrar givetvis inte en teaterinstitution från att ha politisk profil. Men det är en riskabel vanföreställning att samtidigt tro att man därmed står i täten för hela kollektiv.
På vägen hem ser jag det ensamma matbudet igen. För mig är detta bilden av ett absolut utanförskap när han ställer sig på tramporna för att komma uppför backen denna senvinterkväll.
Institutionaliserad xenofobi
Paneldiskussioner kan vara trista uppvisningar. Den här kvällen emellertid, när forskare och praktiker inom teater och musik samlats kring ett bord, blir det angeläget. ”Building Bridges” bränner till och antyder vägar framåt. Alla deltagare, de flesta invandrare men även två som är födda i Finland med utländska föräldrar, vittnar om väggar och tak av glas i finländsk teater och musikkultur. Diskriminering och kränkningar på fältet är legio – i ett land där invandrare osynliggörs blir också medvetenheten låg om språkliga och andra typer av kränkningar. Finsk teater liknar inte den finska gatubilden, och varje kulturform, varje institution är för den utomstående som en utestängande klan. Finland framstår som ett klansamhälle, där varje verksamhet tittar inåt och har sina egna referensramar, och där den främmande inte ses som en möjlighet utan som ett hot. Inom teater och populärmusik räknas inte utländsk utbildning och erfarenhet. Fackligt oroar sig finländska skådespelare för att utländska ”amatörer” ska slå ut finländska ”professionella” skådespelare. Men om de ”utländska” skådespelarna faktiskt är proffs, och rent av är födda i Finland? Till sist kan man inte bortse från bottensatsen av institutionaliserad xenofobi.
Vägen ut är att bortse från klansamhället. Tanken med New Theatre Helsinki är enligt Davide Giovanzana, som är konstnärlig ledare, att skapa ett eget rum för mångspråkighet. I Finland är nationalspråken som fästningar, där teatrarna tar på sig rollen att bevara de egna språken. Den mentaliteten står i kontrast till ett mångspråkigt förhållningssätt. Behövs det en egen scen för detta? Betyder det att medel tas från de verksamheter som redan finns i Helsingfors? Den invändningen bygger på ett vi-och-de som visar att motståndet finns kvar. Men det finns rum för kompromiss: att det mångspråkiga rummet i Helsingfors uppstår i samarbete med de redan existerande scenerna.
Dadaistisk lek med det absurda
På Pizza Pizza Karagöz (med Filiz Kurt Aksu och M Mahir Aksu) vaggas jag in i ett meditativt lyssnande. Så underbart elastiskt, kluckande och rappt det turkiska språket är! Skuggteaterfigurerna rör sig roligt på scenen, den på 700 år gammal tradition baserade teatern om den komiska figuren Karagöz handlar om pizza och kulturkrockar. De tredubbla publikraderna med barn – vilka uppenbart förstår turkiska – skrattar och fnissar, någon kommenterar figurerna på dockteaterscenen. Detta är den föreställning under hela festivalen som har störst publik. Kanske Helsingfors ändå har en publik för till exempel teater på turkiska, eller arabiska? Här finns helt säkert en publik för teater på ryska. Här är jag exkluderad från språket, men att höra barnen skratta åt skämt som jag själv inte förstår får även mig att le.
Festivalens starkaste och roligaste föreställning klarar sig utan verbalt språk. Jodå, det talas även i teatergrupperna Akhe och Krespkos samarbete 17 ½ Wrong Moves. Men de fåtaliga talade inslagen är förmodligen inte på ett språk som talas här på jorden, det har i alla fall ingen betydelse ifall vi i publiken förstår eller ej. Två män, två kvinnor och ett barn i lågstadieåldern leker fram en föreställning där koreografin utnyttjar framför allt fyra stolar och bara lite annan rörlig rekvisita. Den är förankrad i mimtraditionen, med humorn knuten till absurda rörelser och händelser. Interaktionen mellan gestalterna är stark, där finns attraktion och repulsion, samhörighet och konflikt. Barnet, en flicka med lång blond hästsvans, blir ett slags centralpunkt som snarare kommenterar de övrigas rörelser och åtbörder än själv är delaktig. Det är lika enkelt som påhittigt, jag kommer att tänka på dadaismens lek kring det absurda – men här med tempo och samspel som sällan ses i bildkonstens dada- eller fluxuspräglade performancer. Det är teater när den är som mest inbjudande – ska vi säga inkluderande?
New Theatre Helsinki Festival arrangerades av House of New Theatre och New Theatre Helsinki på Svenska Teatern 18.2–11.3.2023.
Foto: Quentin Wachter / New Theatre Helsinki
