Handlingsförlamande rädda-världen-komplex 

av Emmi Lindholm

Emmi Lindholm vann andra pris i essätävlingen Sputnik. Läs hennes analytiska generationsbetraktelse om oro, framtid och skärvor av hopp.

 

Hej, du, unga person, tillsammans med dina jämnåriga ska du rädda världen. Inte för att stressa dig, men en gigantisk stat i öst med tillgång till kärnvapen bedriver i skrivande stund ett aktivt krig i Europas närområde, vi har en skenande inflation och en världsekonomi som ska återhämta sig efter en dödlig pandemi samt fascism på raskt upptåg i västerländska demokratier. Och, just det, vi har också en snabbt accelererande klimatförändring som hotar allt liv på jorden. Tyvärr kommer ni inte att få mycket hjälp i kampen för förändring, maximal vinst är för viktig för dem som sitter på makten. Men i alla fall, lycka till!” 

Så säger telefonsvararen i andra ändan när jag ringer samtalslinjen för unga med existentiell ångest. Suck. Det är ingen hemlighet att vi står inför synnerligen stora utmaningar i framtiden och som ung idag känner jag en stor otålighet och frustration som kommer av känslan av att ingen förändring sker, samtidigt som min framtid på denna planet äventyras. Jag kan förstås inte tala för alla individer i min generation, men detta är åtminstone min och mina vänners verklighet. Jag upplever även att det finns en uppfattning om att allting kommer lösa sig när babyboomer-generationen dör ut och de yngre får ta över den politiska makten, men är min generationen verkligen räddningen? Jag är inte så säker på det. 

Det faktum att vi kommit till den punkt att framtiden ser ut som en dystopi, tyder på ett långvarigt systemfel; vår tillvaro som kretsar kring kapitalismen.

Framtiden är överväldigande

Mina jämnåriga och jag är födda vid sekelskiftet, in i en värld där kriser allt tätare avlöser varandra, det har jämt och ständigt varit något på tok i samhället. Författaren Sally- Rooney beskriver denna bisarra situation i sin bok Vackra värld, var är du:”Jag tänker på 1900-talet som en enda lång fråga och tillslut missförstod vi svaret. Är vi inte olyckligt lottade som föddes när världen tog slut? Efter det fanns ingen utsikt för planeten, och ingen utsikt för oss. […] Vi står i det sista upplysta rummet före mörkret och vittnar om någonting.”
Framtiden har alltid känts så överväldigande. Är jorden verkligen på väg att gå under? Bara tanken på detta ger mig ångest. Ibland brusar jag upp och måste direkt göra någonting för att rädda världen: stoppa utsläppen, åtgärda hungersnöden, avsätta alla diktatorer, skriva en bok och upplysa alla om kriserna, skrika, springa, andas in den lilla rena luften som vi har kvar på denna jord och sedan undrar jag varför jag svettas så förbannat mycket och måste komma ihåg att andas… Och så andas jag. In genom näsan, ut genom munnen. Inser faktum. Jag kan inte göra något, inte själv. Det är inte jag som kan förändra världen, det är beslutsfattana i de ekonomiska stormakterna och de 100 företag som står för 71 procent av alla utsläpp, som på riktigt kan skapa förändring. Allt jag gör känns med ens meningslöst. Jag blir apatisk. Har plötsligt total acceptans inför katastrofen. Vi kanske bara kan stå och titta på när det händer? Någonstans är det ändå mäktigt att få uppleva världens undergång. 

 

Oron, apatin och desperationen

Både paniken och apatin samt den konstanta molande oron gör oss sjuka i huvudet. På riktigt. Utbrändhet, ångest och depression är samhällsepidemier och det faktum att vi kommit till den punkt att framtiden ser ut som en dystopi, tyder på ett långvarigt systemfel; vår tillvaro som kretsar kring kapitalismen. Kapitalismen skapar begär. Vi konsumerar, får ett ögonblicks tillfredsställelse, men vi nöjer oss inte, vill ha nästa grej. Vi känner oss otillräckliga om vi inte har det materialistiska i skick, men känner oss skyldiga när vi konsumerar billigt, det ligger ju barnarbete och långa, förorenande transporter bakom. Vi börjar äta vegetariskt, köpa ekologiskt och cykla till jobbet istället för att ta bilen. Vi försöker så mycket, men de förändringar vi gör i vår personliga livsstil känns lönlösa, framtiden ser lika dyster ut ändå. Vi kommer aldrig till ro. 

Oron och ångesten späds på av vår tillgång till nyheter och information. På olika internetforum förs diskussioner om viktiga ämnen och vem som helst kan dela med sig av sina erfarenheter och åsikter. Detta har lett till en större öppenhet, mer kunskap och mindre rädsla för det okända. Vi unga är välinformerade om världsläget, men på gott och ont, för medierna målar verkligen upp en mörk bild av framtiden. Oron över detta leder till desperation, som leder till förnekelse, populism och skuldbeläggande, vilket har gjort att fascismen fått vind i seglen. I Frankrike fick högerextrema presidentkandidaten Le Pen 41.5 procent av rösterna i presidentvalet 2022. I det italienska parlamentsvalet vann fascistiska partiet Fratelli d’Italia överlägset. I Sverige har det högerextrema partiet, Sverigedemokraterna, kunnat dominera regeringsprogrammet. Fascismen och högerextremismen i det demokratiska Europa framskrider i skrämmande takt. Varför? Därför att min generation har fått rösträtt. Det är ett mönster. När det brinner i knutarna ger de simplaste lösningarna oss hopp och framtidstro. Det hände för mindre än 100 år sedan, och det händer igen. 

 

Extremismen har blivit subtil

Hur kommer det sig då att min generation är lika blåögd, när vi, till skillnad från de äldre generationerna, har samhälls- och klimatforskning och historieskrivning inom räckhåll? Det är för att vi inte är smartare än någon annan generation, men ändå väntas rädda världen. Jag tror att vi har hamnat in i en ond spiral, där min generation självsäkert utger sig för vara påläst och handlingskraftig, trots att vår samhällsuppfattning egentligen bottnar i skräck, ångest och hopplöshet, vilket i sin tur gör att vi blir handlingsförlamade och söker oss till enkla lösningar på dessa överväldigande problem. Tyvärr är de högerextrema lösningarna inte hållbara. De tacklar inte problemen utan gör dem snarare värre genom samhällspolarisering och upprätthållande av kapitalism, rasism och patriarkala strukturer. 

Den generation som fått i uppgift att reda upp världsläget har blivit uppfostrade av äldre generationer, som sett de ohållbara samhällsstrukturerna utvecklas under 1900-talet. Värderingar, bildningsnivå och beteenden går i arv och därför kan jag tycka att det är aningen naivt att reagera med chock på att fascismen och högerextremismen åter har vuxit sig stora när de unga fått rösträtt. Den högerextrema retoriken har däremot förändrats under det gångna seklet. Extremismen är oftare subtil och de partipolitiska talarna är i många fall retoriskt begåvade och tränade. Ett exempel på detta är när svenska Kristdemokraternas Ebba Busch i podden Varför ska vi rösta på er säger att hon vill skapa en ”ny feminism”. Samtidigt vill hon, med sitt parti i ryggen, begränsa aborträtten och HBTQ-rättigheter. Det är dubbelmoral, det är hyckleri och det är skamligt att Busch kan bedriva denna högerextrema politik i feminismens namn. Det är inte realistiskt att avkräva folk en fulländad politisk och samhällelig analys, det är i själva verket ett privilegium att ha den möjligheten till utbildning och kritiskt tänkande. Däremot tycker jag att man kan kräva folk på medmänsklighet, och den går inte att hitta i den högerextrema politiken, oavsett hur mycket man slänger med feminist-begreppet. Sorgligt nog finner vi, öppensinnade och kunniga unga, något slags tröst i denna exkluderande och rättighetsberövande politik. Det här gör mig rädd, rädd för vad som kommer ske då en generation som är så pass desperat kommer till makten. 

 

Att födas vid en brytningspunkt

Du känner dig säkert illa till mods nu. Förlåt. Avslutningsvis vill jag ändå medge att det kanske finns lite hopp, trots allt. I Tyskland vann socialdemokraterna förbundsvalet 2021. I det franska presidentvalet fick den ekosocialistiska presidentkandidaten, Mélenchon, massor av röster. I Danmark vann vänsterblocket riksdagsvalet och i USA gjorde demokraterna ett bra mellanårsval hösten 2022. Detta är också min generation som har röstat. Medmänsklighet, öppenhet och kämpaglöd finns definitivt hos oss, på samma sätt som det funnits hos alla andra generationer före oss. Vi får inte glömma att det är de äldre generationerna som har implementerat de socialdemokratiska värderingarna i Norden och att det är tidigare aktivister som, med livet som insats, tagit strid för icke-vita personers, kvinnors och HBTQ-personers rättigheter i västvärlden. Alla generationer har genomlevt svåra perioder, men jag tror att skillnaden mellan att vara ung nu och att vara ung för femtio år sedan, är att dagens unga konstant lever med vetskapen om att vår framtid kommer vara krisartad. Vi påminns ständigt om att det kommer gå illa för oss, ifall vi inte agerar nu. Det är heller inga små förändringar som måste ske, det är hela samhällssystem och strukturer som måste krossas för att vi ska kunna ha ett hållbart och tryggt samhälle i framtiden. Det finns så mycket kunskap, aktivism och kampvilja hos oss, men frågan är; finns det tid, innan katastrofen är här? 

Min generation har, som Sally Rooney skriver, fötts vid en brytningspunkt och detta har satt sina spår. Vi är så stressade inför framtiden. Förlamade av oro. Vi vill så gärna rädda världen. Men hur? Vi är inte bättre än någon annan generation. Vi behöver också höra att det kommer bli bra. Därför söker vi tröst i en politik som utlovar enkla lösningar, men som inte har dem, utan som snarare förvärrar läget. Vi måste orka kämpa för klimatet, för jämlikhet och mot kapitalismens osunda konsekvenser. Det kanske är naivt, men jag vill våga tro på förändring, även om framtiden har mörka utsikter. Jag slår numret till samtalslinjen igen. ”Hej, du, unga person, tillsammans med dina jämnåriga ska du rädda världen. Pallar ni pressen?”

 

Essätävlingen Sputnik, som Ny Tids utgivarförening Tigern i fjol ordnade för första gången, vände sig till gymnasieungdomar i åldern 16–20. De unga uppmanades att skriva en text utifrån temat ”Framtiden”. Juryn beskrev ”Handlingsförlamande rädda-världen-komplex” som ”en insiktsfull, välskriven och analytisk generationsbetraktelse som övertygande väver samman olika samhälleliga frågeställningar till en råstark läsupplevelse.”

1 kommentar

Ernst Mecke 28 maj, 2023 - 02:33

I fully agree with the jury that this is a very good and important text. But while the jury is praising it as a ”läsupplevelse”, I think that it describes a real and widespread problem which also demands at least a somehow convincing answer. Thus, how to manage to live feeling reasonably well while being confronted with all those problems (and what can an 8o-year-old man like me contribute to the question?).
Whenever the question comes up what might be the preconditions for having something like a ”fulfilled live”, I am in the habit of saying that it is essential to ”find one’s tribe” and somehow earn (by efforts which one feels oneself to be ”honest”) a respected position in it (which is NOT necessarily the top position). As to the question what the ”tribe” in this sense might be, one can for an illustration turn to the North American Indians. A normal man in, say, the nation of the Blackfoot Indians was expected to, on the one hand, provide for his wives and their children, and to become, on the other hand, a member of a warrior society within that nation. And in times of war his obligations towards the warrior society were having precedence over the duties to his family. And if I use here the term ”tribe” I mean something like such a warrior society, i.e. a group of persons who have the same values and show the same spontaneous reactions to various things as oneself (so that one feels reasonably safe from surprises among them and can smoothly cooperate with them for purposes which are accepted by all).
Once one has managed to find and join one’s ”tribe”, one has still to see the difference between the small day-to-day habits which are proving to oneself and others that one is a member of the tribe and, on the othe rhand, ”projects” which it is usually useless to even try and tackle alone. For example, I cultivate my membership in the politically red-green tribe by not having bought meat since decades and insisting that the fish I sometimes eat should be of plankton-eating species (like herring or sardine), because I think that tuna species are mostly overexploited. But I certainly do not think that these habits will ”save the world”. For the really BIG ”project” of ”saving the world” one has to organize efforts by one’s whole tribe, perhaps even cooperate with further tribes, also educate oneself (and perhaps also others). As an example how to educate oneself for doing something about the climate I should strongly recommend reading Greta Thunberg’s ”Klimatboken”, perhaps not from cover to cover, but anyway reading at least all the blue pages in the book (which are written by Greta Thunberg herself and provide VERY valuable insights about the situation), and among them in special the book’s last 8 blue pages of text (which may well be of help in avoiding impossibly big demands on oneself). – The book is available in the Helsinki town library (but in high demand, so that one may have to queue). The only shop I know where it was for sale was Akademen, where it is sold out at the moment (and where only the English version seems to have been ordered new – which also can take a LONG time …).
And as a last remark concerning ”warrior societies”, one WILL easily find oneself in something like a war situation, confronted by enemies who will easily use also rather dirty tricks. It may be useful to ”understand” them, which will, though, not stop them from being enemies. E.g. politically rightist, conservative and also Christian parties tend to be enemies of the environment and the climate, not necessarily because they would dislike these things, but at least because of their tendency to ”believe in authorities” (so that they will easily fall for anybody who is good at performing the ”show of authority”, speaking loud, with ”pondus” and conviction, even preaching like some kyrkoherde or ”führer”). And once they are convinced that their opinions are ”good” (so that other opinions are ”ridiculous”/bad/even evil/and anyway a sign of belonging to a different tribe), they tend to use some rather dirty language about the other tribe and its intentions. And against such it may be advisable to not be afraid to use anyway very clear language oneself. If, e.g., the Perussuomalaiset advise to postpone the aim of Finland’s carbon neutrality to 2050 in order to avoid expenses, one can counter the idea by saying that trying to postone carbon neutrality to save money is like pissing one’s pants for warmth (i.e. one DOES save some money for a while, but with a rather unpleasant consequence in the long run …).

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.