Hovsam föreställning om Linkola

av Mio Lindman

Nationalteaterns Pentti Linkola – Kaltaisemme? målar ett mångdimensionellt porträtt, men lider av beröringsskräck när det bränner.

 

Pentti Linkola (1932-2020) är och var mytomspunnen: mannen som bodde i en stuga utan el, ägnade sig åt fiske med primitiva redskap och skrev pamfletter om den förstörelse människan i allt snabbare takt åstadkommer på jorden. Att Riitta Kylänpääs biografi för några år sedan belönades med fack-Finlandiapriset vittnar om att hans liv fortsättningsvis fascinerar. Frågan är vad denna fascination betyder.

När jag gick och såg Pentti Linkola – Kaltaisemme? (Pentti Linkola – vår like?) på Nationalteaterns scen i Vallgård hoppades jag få ett kritiskt grepp om Linkolas på alla vis besynnerliga arv. Jag tänker i synnerhet på Linkolas utpräglat ekofascistiska idéer om befolkningsminskning.

Den fullsatta salen i Vallgård mörknar. Skådespelarna äntrar scenen och börjar de med dramatisk intonation recitera några av Linkolas texter. Småningom blir det klart att stiliserade utsnitt ur Linkolas liv är det som föreställningen centreras kring. Skådespelarna – Mia Hafrén, Roni Martin, Eva Putro, Timo Tuominen, Panu Varstala klädda i grova kjoltyg, ylletröjor och rutiga skjortor, gummistövlar och filttofflor – turas alla om att spela Linkola, för att sedan hoppa in i andra roller (som Linkolas fru, barn, etc). I ofta lyriska scener möter vi barnet Pentti, den misslyckade studenten, och den unga mannen som sitter uppe i ett träd och filosoferar bland fåglarna. Genom dessa utsnitt framträder bilden av den initierade naturälskaren som med åren utvecklar en anti-humanistisk hållning. Den forne pacifisten utvecklade allt mer auktoritära och elitistiska, också våldsbejakande, tankar om nödvändigheten att radikalt förändra människors liv.

I de olika scenerna framträder en tragikomisk bild av Linkolas relation till andra människor. Blivande hustrun Aliisa faller han för “eftersom hon är så bra på att ro”. När det vankas familjesemester rör det sig om en mardrömslik roddtur till Åland. Etcetera. Linkola skriker och kvider, en de stora känslornas man som vi sett många varianter av i den finländska (scen)konsten.

Ur det senare livet gestaltar skådespelarna elegant och minimalistiskt bland annat Linkolas inte särskilt lyckade samröre med ekoterrorister samt hans lika misslyckade försök att tala det nygrundade partiet De Gröna till rätta. Han lägger ut texten om artdöd och människans skövling av den orörda naturen, inte minst på hemmaplan genom skogsbolagens giriga framfart. Emellanåt stämmer ensemblen upp i sång och dans, mycket av Linkolas tankar och agiterande förmedlas i sjungande form.

Skådespeleriet är det inget fel på. I synnerhet Mia Hafrén och Eva Putro gör fina insatser, också när de iklär sig rollen av Pentti Linkola. Genom att flera skådespelare ger röst och kropp åt Linkola får olika betoningar och aspekter plats. Musiken är suggestiv och rytmiserar föreställningen på ett helt fungerande sätt. Scenografin är återhållsam (med rekvisita som åror, vedträn, en kälke) och stämningen byggs delvis upp genom projektioner på väggen och på golvet.

Redan inledningsvis frågar skådespelarna om man kan förstå Pentti Linkola. När jag efteråt går ut i majsolen är jag inte säker på om jag begriper vilket försök att “förstå” som regissören Atro Kahiluoto tänker sig att Pentti Linkola – Kaltaisemme ska bidra med. Jovisst, här har vi en kontroversiell person som väcker, som det eufemistiskt heter, “starka reaktioner”, men än sen då? Varför ska vi “förstå” honom? Och vad skulle det alls betyda att “förstå”?

Jag råkade läsa en del intervjuer med skådespelarna och regissören; de hävdar att Linkola är “aktuell” samtidigt som de ville föra fram att han har olika sidor. Vad innebär detta?

Paradoxalt med tanke på att Linkola avpersonaliseras genom att förkroppsligas av olika skådespelare är att de olika livsskedena tycks fungera som “förklaringar” på varför han tänkte som han gjorde. Ett inte helt originellt grepp. Från min horisont verkar föreställningen cirkulera bilder av Linkola så att det hela hålls på den stumma nivån “en kontroversiell man som hade många olika sidor”: naturkännare, eremit och motståndare till det moderna samhällets yttringar. Med andra ord: en rätt artig föreställning som gör att det inte känns som en alltför stor omställning att i pausen se glada människor dricka skumpa och äta en bulle.

Det jag tycker mig se i föreställningen är något som i värsta fall liknar relativisering: å ena sidan hade Linkola tidigt insikter om exakt hur illa det är ställt med miljön, han lämnade efter sig en stiftelse för miljöskydd, viktigt ornitologiskt arbete och så vidare. Å andra sidan hade han ingen vidare förståelse för demokrati och människor, samt sade “provocerande” saker om att nazisternas utrotningsläger var “effektiva”.

Det är visserligen förtjänstfullt att dryfta Linkolas arv. Problemet är att de många Linkola som träder fram som olika röster framstår som en så brokig bukett att man lika gärna kan riva ut den blomma man tycker om och kasta resten. Detta är, tycker jag, att banalisera arvet.

Detta har också att göra med att Linkolas fascistiska idéer om ekologi benämns med några enstaka utbrott (Auschwitz, Auschwitz, Auschwitz!) som signalerar hans idéer om att det finns individer som inte är värda att leva. Där föreställningen nog så lyriskt umgås med Linkolas beskrivning av mänskligheten som en art bland andra, hans ringmärkning av fåglar och kärleksfulla blick på måsarna, upplever jag att den uppvisar beröringsskräck när det gäller de brunsvarta stråken; att manusskribenterna Putro och Kahiluoto när det gäller människors grumliga dragning till mannen ifråga och hans tankevärld retirerar till smått humoristiskt vimsiga scener med Anonyma Linkola – en grupp som byggt ett “tolvstegsprogram” à la Linkola – känns symptomatiskt. Själv funderar jag på Linkolas arv i en finländsk extremhöger som slits mellan petro-obsessivt klimatförnekande och förhärligande av den rena, finländska naturen. Figuren Linkola påminner dessutom om fascismens egen variant av kapitalismkritik.

Jag är något förvånad över att ambitionen att “förstå” riktas mot personen Pentti Linkola, utan att man tar itu med vad det är som lockar med figuren Linkola och hans pessimism – då hade föreställningen troligtvis träffat tittaren på ett helt annat sätt. Jag hör emellanåt folk säga att Linkola har en poäng. Allt är åt helvete, mänskligheten borde decimeras, så mycket skada som vi har åsamkat planeten. Jovisst var han ute på sju famnars vatten men grundtanken kan man förstå. Den här sortens svartsynthet som helt uppenbart är kittlande för många tassar föreställningen delvis in på (genom Anonyma Linkola), men utan att det riktigt djupnar.

En bärande form av ambivalens finns i skildringen av Linkolas relation till den natur som han säger sig bry sig om; förmågan att se skönhet i världen och samtidigt hatet, föraktet, bitterheten. Vackert och absurt frammanas både i början och i slutet av föreställningen miljön Linkola växte upp i. När han var barn innan kriget bodde familjen – fadern var professor i botanik – i ett hus i anslutning till Botaniska trädgården i Kajsaniemiparken, knappast någon orörd natur. Just här, när trädgårdens och växthusens tropiska växter omnämns, sjungs och projiceras på ett nästan trånande sätt, som en kontrast till fiskmåsarnas skrin och de ensliga fiskevattnen, upplever jag att föreställningens porträtt av Linkola får liv, och att man här på ett om än på ett subtilt sätt lyckas framställa något bortom klischéerna om den beryktade mannen.

 

Nationalteatern: Pentti Linkola – Kaltaisemme?
Regi: Atro Kahiluoto. Scenografi: Katri Rentto. Dräktplanering: Saija Siekkinen. Musik & ljudplanering: Roni Martin. Koreografi: Panu Varstala. Ljusplanering: Ville Toikka. Videoplanering: Joona Pettersson.
På scen: Mia Hafrén, Roni Martin, Eeva Putro, Timo Tuominen, Panu Varstala.
Urpremiär på Vallilan Kansallisteatteri 4.5. Spelar fram till 17.5.

 

Foto: Mitro Härkönen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.