Ja, kulturen förtjänar en egen nyhetssändning!

av Janne Wass

I februari publicerade Ny Tid ett uppmärksammat temanummer om teaterns roll i samhället, och vice versa. Förhoppningen var delvis att få igång en diskussion om teaterns och kulturens ställning inom samhällsdebatten, och vi har med glädje sett att bollen har fortsatt rulla under våren – med lite draghjälp av Sannfinländarnas ordförande Riikka Purra, och inte minst Teater Viirus chef Jussi Sorjanen, som vi också intervjuade. 

Svenska Teatern nappade sent omsider också på diskussionen, och ordnade i måndags evenemanget Scenmåndag med temat Kultur och Samhälle. I diskussionen yppade Svenska Teaterns chef Joachim Thibblin att han anser att kulturen borde få en egen daglig nyhetssändning i TV på Svenska Yle, till exempel efter väderrapporten. 

Som fortsättning på diskussionen publicerade Svenska Yles kulturchef Linda Grönqvist en krönika där hon berättade att Svenska Yle har anställt ytterligare en journalist vars fokus ska ligga på att göra kulturnyheter – något som Jenny Jägerhorn gjort med utmärkt framgång under de senaste åren. Grönqvist skriver dock att hon inte tror på en egen nyhetssändning för kulturen på Yle Fem, utan hellre ser kulturnyheterna insprängda i de ordinarie nyhetssändningarna. I dag svarar Thibblin i Hufvudstadsbladet att kulturen måste ges samma tyngd på Svenska Yle som sporten, och därmed borde få en egen sändning: “Symbolvärdet skulle vara stort. Som läget är nu finns det en risk att kultur och konst inte ges tillräckligt med utrymme i nyhetssändningarna och reduceras till det lilla extra inslaget innan väderprognosen.”

Det är inte första gången tanken på kulturnyheter i Yle vädras, och inte heller första gången som paralleller dras till SVT:s kulturnyhetssändning. Svenska Yles kulturprogram har diskuterats flitigt och kritiskt i många år, och den diskussionen har också varit en del av denna vårs livliga kulturdebatt. Med tanke på att Svenska Yle besitter några av Svenskfinlands absolut bästa kulturredaktörer, är det förvånande hur anonym kulturen är i bolagets kanaler. Till en viss del misstänker jag att det beror på att kulturbevakningen i Svenska Yles kanaler är så ostrukturerad. 

Till viss del är detta etermedias förbannelse: till skillnad från dagstidningen, har ett etermediabolag ingen “kultursida”. Klassiska recensioner gör sig bäst i skrift, och passar illa i en radiokanal där snabba klipp och snickesnack i studion prioriteras. Visuell konst gör sig bäst i visuella medier och konst i radio blir alltid lite knepigt. Teater, film och bildkonst skulle ju vara perfekt för tv, men nu råkar det ju sig så att Svenska Yle har lagt ner alla sina kulturprogram på tv. Inte heller på radio finns det ett utpräglat kulturprogram, förutom Kulturpodden, som ändå inte är mer ambitiöst än att tre redaktörer sitter och diskuterar kring ett givet tema en gång i veckan, och där i bästa fall lyckas spränga in något som är aktuellt i kulturvärlden. De högkvalitativa analyser, reportage och intervjuer som ändå görs på kanalen strös liksom ut över veckoplaneringen “i flödet” och samlas på webben. 

Det måste inte vara så här. Situationen är ett resultat av medvetna val från Svenska Yles kanallednings sida. Kulturredaktörer som jag under de senaste åren talat med har uttryckt en brist på uppskattning från Yle som organisation. En person beskrev arbetet med att göra kulturjournalistik för Svenska Yle som att “skida slalom” för att lyckas klura ut “var det finns ett litet glapp i den övriga programmeringen, där kulturen kan få plats”. 

En naturlig dellösning på problemet kunde vara just den dagliga kulturnyhetssändning som Thibblin och många andra länge efterlyst. Men varför tror inte Linda Grönqvist på den? Delvis kan det vara just som Grönqvist skriver, att hon anser att kulturnyheternas plats är bland de andra huvudhändelserna i den ordinarie nyhetssändningen på tv. Men om jag tillåts spekulera, gissar jag att även andra orsaker ligger bakom. 

Främst handlar det antagligen om realism. Två heltidsanställda redaktörer klarar av att leverera en kulturnyhet per dag, till och med två vissa dagar, till en nyhetssändning, som ska versioneras för tv, webb och radio. En helt egen nyhetssändning kräver helt andra resurser. Att göra kulturnyheter i stil med sportnyheter med egna inslag och intervjuer kräver fler reportrar, fotografer och klippare, det krävs grafiska resurser, ytterligare en nyhetsuppläsare, plus ett helt team av folk bakom kamerorna. Att Svenska Yle under den närmaste framtiden skulle välja att göra en så radikal resursomfördelning är högst osannolikt, och det vet också Linda Grönqvist. 

Det vet antagligen också Joachim Thibblin, men det är inte Thibblins uppgift att räkna slantar för Yles del. Thibblins fråga är fullt berättigad: Varför förtjänar sporten en egen nyhetssändning, men inte kulturen? Det finns minst lika många i vårt land som sysslar eller tar del av kultur i någon form som de som sysslar med eller tar del av toppidrott – antagligen fler. Varför ska vi behöva ett referat av varje handbollsmatch mellan Cocks och Dicken, men inte ens ett omnämnande om Åbo Svenska Teaters senaste premiär eller utgivningen av Eva Frantz senaste bok? Varför är det viktigare för gemene finländare att få ta del av nattens NHL-resultat än att få ett litet inslag om den nya säsongen av Neil Gaimans tv-serie Good Omens? Varför går det att regelmässigt bevaka ett hundratal olika idrottsgrenar på en gång, men inte att uppmärksamma popkonserter såvida de inte drar 100 000 personer till Byholmen? 

Det finns inga övertygande svar på varför sporten skulle vara viktigare än kulturen: båda är viktiga. Den enda orsaken till att kulturen bevakas så mycket sämre (i nyhetssammanhang) är att kulturbevakningen inte är satt i ett likadant system som sporten. Separata sportnyheter har blivit en självklarhet för sportfans, som nog gör sin klagan hörd om till exempel Helsingforshockeyn bevakas noggrannare än Åbohockeyn. På kulturfronten är vi så vana vid att kulturen inte nämns – varken i nyhetssändningar eller i valkompasser – att vi hurrar så fort vi får en kulturnyhet på TV eller radio. 

Men om det då inte lossnar pengar till både sport- och kulturnyheter, är det inte en acceptabel kompromiss att vi får mer kulturnyheter i den ordinarie nyhetssändningen? Jo, det är för all del en glad nyhet att kulturen kommer att synas mer i Svenska Yles nyhetssändningar. Men som Thibblin skriver finns risken att kulturen reduceras till “det lilla extra inslaget innan väderprognosen” – om det alls får rum i sändningen. Faran är att kulturbevakningen blir både splittrad och infantiliserad – typ: “vi besökte metalfestivalen Tuska för att se på trollen”. 

Det är klart att ett två minuters inslag där Tuska-festivalens banduppställning analyseras ter sig onödigt insnöat i en normal nyhetssändning, på samma sätt som en uppläsning av nattens NHL-resultat skulle te sig utanför sportnyhetssändningen. Men i en egen nyhetssändning, där kulturen tas på allvar och ges utrymme, skulle ett sådant inslag inte vara någon anomali. 

Svenska Yles kulturchef kan naturligtvis inte föreslå en egen nyhetssändning för kulturen utan att förslaget är förankrat hos Svenska Yles ledning. Jag har ändå svårt att tro att Linda Grönqvist inte skulle välkomna en sådan, om det erbjöds resurser för ändamålet. Speciellt i dessa tider, då det kommer jordskalvsvarningar angående Yles framtida finansiering från den tillträdande högerregeringen. Det är ändå inte ett försvar att det “inte finns pengar”. Allt Yle gör handlar om avväganden. Som Hufvudstadsbladets avgående chefredaktör Erja Yläjärvi nyligen skrev i en kommentar, kan man till exempel fråga sig hur mycket av Yles innehåll ska gå till licenser för utländska tv-program och filmer – kunde man till exempel där göra en rockad till fördel för kulturnyheter? Men det vill inte Yle, eftersom utländska filmer och tv-serier drar mycket tittare för en relativt billig peng, och Yle vill krampaktigt hålla kvar de höga tittarsiffrorna för att kunna motivera sin relativt stora finansiering (som visserligen krympt i realvärde under de senaste åren). Detta är en avvägning Yle gör. 

Det är däremot i slutändan för tittarna, lyssnarna och läsarna som Yle gör sina program, och om tillräckligt många vill ha kulturnyheter, så är det Yles uppgift att leverera sådana – det faller definitivt inom ramen för public service. 

Att kulturen (och kulturjournalistiken) är underbudgeterad i Finland i jämförelse med våra nordiska grannar (och Estland) är inte en slump. En av orsakerna till att kultur inte uppskattas som värdigt finansieringsobjekt kan mycket väl vara dess relativa osynlighet såväl inom samhällsdebatten som i nyheterna. Kultur är en av grundstenarna för ett fullödigt liv, och vi tar alla del av kultur i en form eller annan. Kultur är glädje och avkoppling, men också en nödvändighet för att vi ska kunna analysera och förstå vår samtid, historia, våra medmänniskor och oss själva. Om idrott är grunden för en sund kropp, är kulturen grunden för ett sunt sinne. Den bransch som skapar förutsättningarna och innehållet i kulturen är värd seriös nyhetsbevakning, liksom all publik och alla utövare av kultur förtjänar en bredare, systematisk kulturbevakning. Att upprätthålla denna bevakning är för bövelen Yles plikt. 

1 kommentar

Maria Olin 15 maj, 2023 - 07:57

BRAVO!!!
Hur kan vi hjälpas åt?

Reply

Lämna en kommentar