Religiöst arv i kristet och judiskt tänkande

av Natan Elgabsi

Caterina Stenius bok väcker frågor om att förhålla sig till en annan religion än den egna.

 

Kan man säga att den ”västerländska” världen har glömt att hermeneutiskt tänkande (exegetik, litteraturkritik och psykoanalys) har rötter i en lång judisk bibeltolkningstradition? Har kristna förträngt att Jesusrörelsen bara var ett bidrag till denna religiösa tolkningstradition där var och en inbjöds till att förstå Torans budskap i sitt eget liv?

Detta är några tankegångar i Caterina Stenius högst personliga exposé, Sanningen är alltid större: En essä på sju famnars djup. Boken utgörs av sju stilistiskt sett olika kapitel, varav två kapitel är Toraforskaren Avivah Gottlieb Zornbergs föreläsningar översatta till svenska. Redan inledningsvis framkommer en av Stenius grundtankar: det finns skygglappar beträffande de anmärkningsvärda judiska influenserna i det Stenius kallar den ”västerländska” kulturen, ett ”mörkerfenomen” som man får upp ögonen för genom att gå i dialog med den judiska tolkningstraditionen. Det här utgör, enligt Stenuis, en amnesi som i religiösa och intellektuella diskussioner har tenderat att begränsa ens uppmärksamhet till ontologiska frågor om Guds existens eller dogmatiska frågor om vad som inte får tänkas, något som fördunklar ursprunget till det som hon kallar ”vår” religiösa och intellektuella kultur.

 

Att förvalta ”vårt arv”

För Stenius är det en personlig angelägenhet att ta itu med denna slummer, som hon själv har lidit av i egenskap av en troende katolik uppfostrad i en europeisk kontext. Med ett mått av förundran och sedan indignation hävdar hon att ”kristendomen formades genom en process som innefattar någonting vi idag skulle kalla kulturell appropriering”. Med detta menar hon att den framväxande kyrkan gjorde vissa bibeltexter ur Toran till sina egna medan hela den judiska tolkningstraditionen, den så kallade orala Toran med sina lager av kommentarer och skrifter, lades åt sidan. Det här handlar om en ”form av amputation som har bidragit till att skriftsamlingen inom kristenheten och i den västerländska kulturen överlag, har tolkats i ett förminskande perspektiv”. På ett såväl religiöst som intellektuellt plan har den västerländska kulturen sällan förstått och förvaltat Nostra Aetate, vårt arv.

Stenius skriver i första hand utifrån den omtumlande erfarenheten av att komma i kontakt med folk som är införstådda med den orala Toran. Toraforskaren Zornbergs (The Murmuring Deep: Reflections on the Biblical Unconscious) sätt att kreativt tolka bibelberättelser i dialog med en mångbottnad Talmudisk tradition ter sig både befriande men också i många avseenden motsatt till det katolska tänkande Stenius varit van vid. I sin uppgörelse med sig själv och sin religion blir stötestenenarna varför ingen i hennes sammanhang har berättat om den judiska bibeltolkningstraditionen, varför ersättningsteologin (idén om att det Nya testamentet ersätter det Gamla) är så utpräglad i den kristna världen, och varför skillnader mellan det judiska och det kristna görs så omfattande när Nya testamentets texter snarast skulle vara ett, som hon säger, ”appendix” i den orala Toran. Att gradvis komma i kontakt med den judiska bibeltolkningstraditionen väcker motstridiga känslor. 

”Långsamt, opåkallat, i form av förbluffande aha-upplevelser öppnade sig en port mot ett ovant men befriande sätt att tänka. Hjärnan vreds om i kraniet, det knakade vid varje ryckning. Att studera skriften under kollegial judisk ledning blev emellertid för mig som kristen snart också en process förenad med ett stygn av ­helig avund.” 

Att å ena sidan framföra personliga erfarenheter, och å andra sidan föra ett resonemang kring dem är typiskt för Stenius bok och gör det i någon mån svårt att diskutera bokens innehåll. De teologiskt-historiska resonemangen som utgör stora delar av boken kan både tas som beskrivningar av författarens egna erfarenheter och som reflektioner kring mera generella fenomen. 

 

Helig avund?

Det jag speciellt fastnar vid i boken är diskussionen om helig avund. Jag undrar vad det här begreppet har för implikationer. ”Helig avund” är ett begrepp som myntades av teologen Krister Stendahl och syftar enligt Stenius på att ”erkänna att det finns element i andra religioner än ens egen som man kan beundra och önska att i någon mening kunde inlemmas eller reflekteras i ens egen religion”. Varför uttrycks en sådan beundran som en form av avund? 

Stenius menar att helig avund för henne själv först tog sig uttryck i frågan om varför ingen har berättat för henne om den orala Toran. Stenius själv är dock ett exempel på att det är möjligt för en utomstående person att intressera sig för Talmud och judisk bibeltolkning vilket tyder på att avund handlar om någonting annat än att bara förstå vad den orala Torans tradition är för någonting. Det som skaver är att författaren aldrig säger sig ha lämnat sin avund.

Ser man vidare på diskussionen verkar resonemanget ha en teologisk underton. I samma diskussion om helig avund skriver Stenius:

… den tradition som jag nu hade börjat närma mig och som öppnar skriften på ett så berörande sätt, den använder sig inte alls av Jesus som nyckel. Nu tycktes det mig snarare att en hel värld – den värld som var Jesus värld! – hade blivit trängd långt ut i periferin när Jesus hade använts som titthål. Det tycktes mig rentav – och det är inte lätt att gå med på – att han skymmer sikten. Skulle juden Jesus verkligen ha velat ha det så? För honom var skriften den grundläggande referensen för varje resonemang och som varje annan jude kom han, som han själv sade, ”inte för att upphäva traditionen” utan för att (medverka till att) fullborda den. 

I boken uttrycks en dylik omvärdering av ett traditionellt kristet sätt att se på det Nya testamentets texter, en omvärdering som inte bara hon utan en uppsjö teologer speciellt efter andra världskriget har börjat förespråka. Stenius formulerar sin kritik av den kristna kyrkan bland annat genom att hänvisa till en teologisk diskurs som innebär en omorientering mot de kristna texternas förankring i en redan på Jesu tid etablerad judisk bibeltolkningstradition.

 

Vem kan ärva en levande tradition?

Som jag läser resonemanget verkar helig avund ha sitt fäste i detta nya perspektiv, som formuleras som att på teologisk-historisk grund vilja ”inlemma” delar av nutida främst ortodox judendom i kristendomen. Resonemanget har följande form: den orala Torans tradition hör egentligen till både judar och kristna eftersom ”såväl Jesus som Paulus var judar”. Den orala Torans tradition som finner kontinuitet i nutida (ortodox) judendom hör till ”vårt judisk-kristna teologiska arv”. Det jag frågar mig är om inte dessa tankar också bär på den approprieringslogik som Stenius så starkt tar avstånd från.

I boken tar arvsdiskussionerna sig ställvis uttryck som nostalgi, ställvis som ånger eller indignation över varför det någon gång i tiden gjordes ett brott mellan det kristna och det judiska: Varför fortsatte inte de kristna också att förverkliga den orala Torans tradition, Jesus egen tradition, vår arv, som man borde ha gjort? På ett visst sätt är den här tanken inte långt ifrån den ersättningsteologiska avundsjuka som Stenius kritiserar som en ideologisk underton i den katolska kyrkans institution, där det helt enkelt har ansetts att kristna rättmätigt har tagit över judarnas förbund med Gud. Nu gäller avundsjukan någonting som är mycket viktigare för judisk religiös integritet, nämligen en del av kärnan i den tradition som gör den judiska religionen till en levande religion idag.

Problemet så som jag ser det är att traditionen kring den orala Toran och dess rabbinska kommentarer inte på något enkelt sätt kan ses som en kulturell egendom som både judar och kristna delar i form av ett arv. I och med att den orala Torans tradition framför allt är ett levande inslag idag i främst ortodox judendom är det inte oproblematiskt att göra anspråk på den som om det vore ruiner från det förflutna som är en förmodad gemensam kulturell vagga för både judiska och kristna läror. Paradoxalt nog existerar inte det som beundras, avundas, eller vill ärvas överhuvudtaget utanför en judisk kontext, nämligen den levda kontext som Stenius och det nya perspektivets teologer närmar sig i syfte att förstå vad den orala Torans tradition är. Vid sidan av frågan om det är respektfullt att vilja införliva någonting ur en annan levande religion på detta sätt, inställer sig också frågan huruvida det här alls är möjligt när det kommer till en religiös tradition som fortsättningsvis lever. 

I texten ”Language, Belief and Relativism” ger filosofen Peter Winch ett bra exempel på en motsvarande svårighet. Azandefolket ser en innebörd i att fråga benge-oraklet om råd, och denna praktik är viktig i deras kultur och liv tillsammans. Skulle någon stå mitt i London med ett benge-orakel kan det förstås rådfrågas på ett liknande sätt, men det betyder inte längre samma sak.

Sanningen är alltid större: En essä på sju famnars djup är en bok som på ett personligt sätt behandlar kristna och judiska tankeformer som kan skönjas på olika håll i vår kultur. På det viset är boken tankeväckande speciellt för dem som är intresserade av den orala Torans tradition, kristenhetens tidiga historia, och det fortsatt komplexa förhållandet mellan kristet och judiskt tänkande. Mina reservationer gäller en i boken förekommande tendens att inte betrakta den orala Torans tradition som en levande del av en annan religion.

 

Caterina Stenius:
Sanningen är alltid större: en essä på sju famnars vatten.
Scriptum, 2022.

Lämna en kommentar