Revolutionen som kom av sig

av Janne Strang

Våren 1872 kunde den danska arbetarrörelsen ha slagit in på en revolutionär stig, men ödet och polismyndigheterna ville annorlunda. Janne Strang besöker Arbejdermuseet i Köpenhamn och får höra berättelsen om hur Danmark lyckades undvika blodbad och valde dialogen i reformarbetet för arbetarnas rättigheter. 

 

Historien för de flesta länders arbetarrörelser följer samma mönster. Ur ett tillstånd av maktlöshet och förtryck växer en självmedvetenhet om klassvillkoren fram. Underklassen börjar organisera sig och upptäcker snart sin numerära styrka och solidaritetens kraft. Man tar sin plats i demokratin, den gamla maktordningen får en knuff nedför trappan och störtar av sin egen vikt mot undergången, och i askan efter världskrigen utgör vänstern redan etablissemanget, en populistisk och progressiv motvikt till den reaktionära borgerliga ordningen. Statliga institutioner byggs upp och det moderna välfärdssamhället cementeras. 

Den här sekellånga processen som startar under andra halvan av 1800-talet och kulminerar i 1970-talets nordiska socialism är en unik historia, som vänstern idag kan se tillbaka på med lika delar stolthet och nostalgi. Momentumet är ohjälpligt förbi, först nyliberalismen och sedan högerpopulismen har stulit det politiska och historiska initiativet. Vänstern gick från antites till att bli själva tesen som ska kullkastas, från förändringskraft till konservering av etablissemanget. Arbetarnas hus förvandlades till arbetarmuseum. 

 

De sju F:en 

När arbetarna i Danmark började organisera sig i slutet av 1800-talet spelade grundlagen från 1849 en avgörande roll. Rösträtten utvidgades till alla män över trettio år. Undantagna var De Sju F: fruentimmere, folkehold (tjänstefolk), fattige, fremmede (icke-medborgare), fallenter (insolventa), fjolser (dumskallar) og forbrydere. 

En central punkt i grundlagen var rätten till församlingsfrihet, som i princip gjorde det lagligt för alla samhällsgrupper att komma samman och diskutera politiska angelägenheter. När 1870-talet rullade in var det sannolikt många ur eliten som bittert ångrade den demokratisering man några decennier tidigare sett som upplysningens intåg i Danmark. 

Med publiceringen av pamfletterna Socialiste Blade sommaren 1871 hade Louis Pio (1841-1894) tillsammans med sin kusin Harald Brix (1841-81) och journalisten Povl Geleff (1842-1928) väckt den socialistiska rörelsen i Danmark till kollektiv medvetenhet om arbetarnas villkor. I oktober samma år grundade han den danska avdelningen av Internationalen, som på rekordtid fick ett stort antal medlemmar. Stigande levnadskostnader och eftersläpande löner gjorde att Pio våren 1872 kunde räkna till 8 000 medlemmer, största delen från Köpenhamn. 

Veckotidningen Socialisten började samtidigt väcka allt större uppmärksamhet och anstöt, och den borgerliga pressen, särskilt nationalliberala Fædrelandet, gick i hård debatt mot den uppstudsiga underklassen och vad man uppfattade som orimliga krav på arbetslivsreformer. Också polisen fattade nu intresse för Pios rörelse och värvade tjallare bland medlemmarna. 

 

Krav på 10 timmars arbetsdag

Konflikten våren 1872 tillspetsades i murarfackets krav på att sänka arbetstiden från elva till tio timmar. Parollen var att ”slavtimmen” mellan kl 18 och 19 skulle bort. Pios Socialisten, som nu börjat utkomma dagligen, tog entydigt ställning för murarna. För att finansiera strejken kallade tidningen till folksamling på Fælleden utanför Köpenhamn. Målet var en uppvisning av arbetarrörelsens storlek, styrka och solidaritet. Under rubriken ”Måttet är rågat!” riktade Pio en eldig bredsida mot klassförtryckarna: ”I årtusenden har ni skänkt oss en bitter livsdryck. Var på er vakt nu! Inte en droppe till, annars – rinner bägaren över.”

Bland regeringsmedlemmar och polisen tolkade man Pios artikel som en direkt uppmaning till revolution. Stämningarna hade i över ett år hettats upp på bägge sidor och nu, ansåg man, hade Danmark anlänt till en avgörande punkt i sin historia. I ljuset av Pariskommunen våren innan och danska nationalfilosofen Søren Kierkegaards klassiska beskrivning av pöbelns kraft – hur den i blint, kollektivt raseri drog genom staden som en destruktiv och ostyrd, övermänsklig naturkraft – valde myndigheterna att sätta stopp för arbetarrörelsens framfart och suspendera lagen om rätt till sammankomst. 

Under veckan före stormötet på Fælleden upprättade polisen plakat på stan, där man förbjöd allt deltagande, och natten till den femte maj 1872 arresterades Pio, Brix och Geleff. Hade någon tvekat att delta i demonstrationen följande dag blev nyheten om att hela ledningen av den danska Internationalen gripits just den droppe som Pio skrivit om. Bägaren rann över. Och det kunde ha gått riktigt illa. 

 

Slaget på Fælleden

När ”De Sju F” i tusental vandrade mot Fælleden möttes de av husarer och polis till häst, som med dragna värjor och batonger brutalt slog ned alla som visade sturskhet och initiativ. Arbetarana svarade med att kasta sten och ”Slaget på Fælleden”, som masslagsmålet kom att kallas, slutade med hundratals illa skadade, bland dem 74 husarer och 23 polismän. Som ett under omkom ingen. Vad som hänt om endera sidan fått en martyr kan man bara spekulera i men sannolikt var det här på Fælleden som revolutionsandan, i den mån den alls seriöst funnits, dog ut. 

Ledningen för Internationalen gavs skulden för upploppet och alla tre dömdes till fängelsestraff, vilket avsevärt försvagade arbetarrörelsen. Föreningen Internationalen förbjöds året därpå, och medlemmarna sökte sig till en rad olika fackföreningar, som i sin tur småningom åter flöt samman och började bygga på de första rudimentära grunderna för partiverksamhet på nationell nivå. Efter sitt fängelsestraff mutades Louis Pio att emigrera till USA, och den danska arbetarrörelsen tvingades in på en väg av reformism och dialog, något som man med lite fantasi kan se spår av i landets frispråkiga och toleranta politiska debatt ännu idag. 

 

Folkets hus föds

Med erfarenheterna 1871–73 i färskt minne insåg arbetarna att man saknade ett eget rum, något man idag kanske skulle kalla ett ”safe space”. På bodegorna hade väggarna fortfarande öron och ute i det fria kunde polisen när som helst bryta upp en församling ”misstänkta” män. Idén om arbetarnas hus fick vingar och projektet hjälpte till att åter konsolidera arbetarrörelsen och ge den politiska kampen nytt momentum. Man ordnade insamlingar på arbetsplatser, på fabriker och i hamnar, och lät rita upp en modern, rätt allmänborgerlig och tidenlig fastighet som skulle uppföras en bit utanför centrum, i Nørreport bortom volden, där boutiquer och herrskapsvåningar började övergå i arbetarbostäder och ny industri. 

Bygget stod klart 1879 och var Europas första församlingshus specifikt för och av arbetarrörelsen. Till verksamheten på Rømersgade 22 hörde allt från politiska möten till julfester, kontor för fackföreningar och barnpassning. ”Från vaggan till graven under samma tak”, löd parollen och här välkomnades också utländska representanter för olika länders arbetarrörelser som tvingats i exil eller var på genomresa. Bland besökarna märks bland andra Rosa Luxemburg som 1910 höll ett rödglödgande tal om den tyska arbetarklassens svåra situation. En revolutionär resenär som aldrig hann se den imponerande festsalen var V.I. Lenin – men däremot skulle hans staty orsaka stor kontrovers hundra år senare. 

Hösten 1985 förärade Sovjetunionen det danska Sjömansförbundet med en tre meter hög bronsstaty på Lenin i helfigur. En ”vänskapsgåva” man på den tiden inte tackade nej till, varken i Finland eller i Danmark. Drygt fem år kollpasade Sovjetunionen och statyn flyttades från Sjömansskolan till arbetarnas hus, som redan 1984 omvandlats till Arbetarmuseum. I takt med samhällets högervridning och problematiseringen av också extremvänsterns symbolism under 2000-talet blev också Lenins staty kontroversiell. Vid den ryska revolutionens 100-årsjubileum blossade en debatt upp om det lämpliga i att ha en kommunistisk revolutionsledare som hälsade arbetarmuseets besökare välkomna. Det hela slutade i en kompromiss där Lenin fick bli kvar på museet men flyttades bort från ingången. Idag kan man beundra den imponerande realsocialistiska skapelsen genom en glasvägg mot bakgården – en typiskt dansk kompromiss mellan historiska fakta och traditionella värden, och modern ideologisk känslighet. 

 

Hopp om Unescostatus

Året efter Leninkontroversen – kanske var det insikten om att tiden nu verkligen sprungit arbetarrörelsens oskuld förbi – inledde man på Arbejdermuseet en kampanj för att upptas på Unescos lista över världsarv. Tillsammans med en handfull gamla arbetarlokaler i världen, bland andra Paasitorni i Helsingfors, har museets kurator Marie Brøndgaard lett ansträngningarna att uppfylla de rigorösa kriterierna för ett världsarv. 

I april kommer Arbejdermuseet att som första danska museum motta Europarådets museumspris. En prestigefylld utmärkelse till specialmuseer kring europeisk kulturhistoria, som ”främjar förståelsen för mänskliga rättigheter, demokratiskt medborgarskap och engagemang”. Brøndgaard hoppas priset skall ge ny fart också åt den utdragna Unescoprocessen, som går in på sitt åttonde år. Projektet har, berättar Brøndgaard, i all sin ovisshet ändå lett till en unik internationell sammanslutning av arbetarmuseer världen över, och i väntan på Unescos välsignelse har Arbejdermuseet också renoverats dyrt och grundligt. Festsalen och entrén har återställts i sin ursprungliga glans och storhet, och är i sig värt ett besök till museet som genomgående erbjuder en ambitiös dokumentering av arbetarklassens levnadsvillkor. Missa inte heller Piorummet eller legendariska socialdemokraten Thorvald Staunings studiekammare. Och inget besök här är komplett utan en frokost i museets restaurang Øl-Hallen från 1892. Smørrebrøden här är som små konstverk och sköljs ner med husets egna Stjerneøl, som har sin egen historia. Brøndgaard: – Snabbt efter att huset och restaurangen tagits i bruk fann man att arbetarrörelsen hade en fascination för både kooperativ och öl. Så det naturliga var att man grundade sitt eget bryggeri, och höll pengarna inom rörelsen.

– Vad stjärnan på etiketten symboliserar? Det är väl självklart!

 

Foto: Janne Strang

1 kommentar

carl-magnus fogelholm 2 maj, 2023 - 17:00

Intressant artikel om dansk arbetarhistoria ända från slutet av 1800- talet som jag inte känt till.

Reply

Lämna en kommentar