Samtal och sällskap i ett begränsat synfält

av Sara Rönnqvist

I  Sofia Torvalds romandebut Kaféet serveras läsaren korta avsnitt ur en mans och en kvinnas möten och samtal på ett kafé. Tidsmässigt får vi följa denna relation under knappt ett och ett halvt år. Avsnitten anger månad, veckodag och klockslag. Romanen tar vid efter att karaktärerna redan har etablerat kontakt med varandra i samband med en samtalsgrupp för frånskilda. När kvinnan går tillbaka till sin man och slutar i gruppen, börjar mannen och kvinnan ses, på kafé. Det är också där vi inledningsvis hittar romanens karaktärer en söndagskväll i februari. 

 

Kaféet verkar vara förutsättningen för huvudkaraktärernas relation, som fort kunde börja utvecklas och ta andra former om den tilläts mer luft och rörelse. En fjärdedel in i romanen, en solig söndag i april, föreslår manspersonen en promenad. Detta är verkningsfullt just för att det bryter mot mönstret. Kvinnan konstaterar också att det endast är han som kan föreslå något sådant, även om det över kaféborden är hon som tar initiativ och emellanåt är rätt konfrontativ. Väl ute på en parkbänk i Brunnsparken greppar mannen kvinnans handled för att lära henne klockan på skoj, och jag känner av en laddning med fläkt från Jane Austen. Karaktärerna rör knappt varandra annars, inte ens vid hälsningar och avsked. När karaktärerna skiljs åt vid ett gathörn och ett leende sprider sig på kvinnans läppar när hon går därifrån är det något fladdrigt och lätt jag som läsare får känning av, i kontrast till det mer uppstyrda, tillrättalagda inne på kaféets begränsade yta.

 

I romanens andra hälft görs även några nedslag i våra huvudkaraktärers hem- och arbetsmiljö, kanske i ett försök att nyansera deras relation och tydliggöra vilken betydelse de spelar för varandra. Även berättarens kommentarer som indirekt slår fast våra kafégästers tankar och känslor tilltar i takt med romanens förlopp. Berättaren serverar således färdiga tolkningar av de pågående samtalen. Här krockar tidsförhållandena. Berättaren berättar i dåtid, karaktärerna talar i nutid. Det ger läsaren en känsla av att bli berövad på det lockande i att leka med olika utfall. Man underskattas lite som läsare, som Daniel Wickström uttrycker det i sin recension av Torvalds bok i HBL. Jag håller i övrigt också med Wickström i hans önskan att Torvalds kunde ha litat mer på verkningskraften i kafésamtalen och på läsarens förmåga att läsa och läsa av. Hur lite en berättare egentligen behöver berätta hade varit intressant att utforska här.

Mycket lyckat är det däremot att ha andra personer att spränga ramen som de intima tvåsamma träffarna utgör. Vid några tillfällen gästas nämligen kaféet av sidokaraktärer, vilket skapar dynamik och som med fördel kunde ha utforskats mer, kanske inte i mängd men i djup och omfång. 

Slutligen omgärdas romanen av frågeställningen huruvida huvudkaraktärerna är mer än bara vänner eller inte, och jag kan som läsare inte låta bli att styras av detta. I grunden upplever jag ändå att Kaféet handlar om vänskap och vårt behov av den. Vänskap utgör ofta en relation som prövas, omförhandlas och fungerar som projektionsytor för ens behov och viljor, stundvis oklara. Med trovärdiga och komplexa karaktärer utforskar Kaféet detta, med hjälp av en mycket avgränsad ram. Experimentlustan och djupet får dock ge vika för underhållningsgenrens grepp vilket gör mig lite besviken. Till näst utmanar jag Torvalds att inte bara vada i det bräckta vattnet utan dyka ner i det ordentligt. 

 

Sofia Torvalds:
Kaféet.
Förlaget, 2023.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.