I Hannele Mikaela Taivassalos nya roman utforskas omöjlig kärlek.
I Hannele Mikaela Taivassalos senaste verk Det förflutna återvänder sörjer en kvinna en man, en passionerad kärleksrelation som av oförklarliga skäl gått åt helvete. Hon är kvar i lägenheten, rum som är hennes, men som nu präglas av den andras frånvaro. Dagarna går liksom texten långsamt framåt. Hon vaknar, minns honom och försöker förstå det obegripliga. I något skede kommer alltid sömnens befrielse. Det finns ingen rätsida i den tillvaro som gått från hel till stympad. Med undantag för några få utbrytningsförsök utspelar sig hennes berättelse i detta rum. Som den gången hon sätter på sig läppstift och går ut och dricker och dansar, fast varken de eller hon brukade dansa. Dricka gjorde de dock.
I efterdyningarnas radioskugga
Verket uppehåller sig inte bara vid henne, utan iakttar även honom och ger hans inre liv en röst. Till skillnad från kvinnan får han ett namn – Selim. Selim har inte bara lämnat hennes rum – utan också landet. På något som eventuellt kunde gå under benämningen arbetsresa fotograferar han, symboliskt nog, ”glömda och okända rum” i ett slott. Men minnen bryr sig varken om rumsliga eller geografiska avstånd – då dagen är genomliden bänkar han sig i slottets trädgård där han röker och dricker whiskey. Taivassalo skildrar skickligt hur dessa två, som möttes över popcornsskålen på en fest, sörjer varandra på olika vis och hur sorgens uttrycksmöjligheter och blick aldrig uppstår i ett vacuum. De könade aspekterna ryms också med – hon kollar ständigt telefonen som inte längre vill henne något, medan han stängt av sin och gömt den på väskans botten utan att ens förmå sig att byta skärmbild.
I efterdyningarnas totala radioskugga överöser henne minnet av barndomsvännen Alisa. Taivassalo, som även i sitt föregående verk I slutet borde jag dö (2020) grävde i den olyckliga kärlekens existentiella tematik, låter klokt den färska förlusten riva upp andra sorger och förluster – barndomens symbiotiska flickskapstillvaro gör sig påmind. Också den gick förlorad. Det är viktigt att, så som Taivassalo gör, kunna ge denna första erfarenhet av kärlekens smärta en formativ roll som parallellhistoria till den vuxna förlorade passionen. Liknande spår finns även i Elin Willows Nya Namn (2021), med den skillnaden att Willows låter flickskapets kärlek axla en livsavgörande roll genom att överskugga den romantiska (heterosexuella) kärleken. Det som fattas en – det tillstånd där inget fattas en. Utkastadhet i sin råaste form.
Läsaren tilltalas
Det förflutna återvänder kräver långsam läsning, främst på grund av den stora variationen i berättarperspektiv som ständigt växlar. Hon berättar, han berättar och berättaren, som inte uttalat är indragen i deras intriger, berättar och överrumplar ibland genom att tilltala läsaren direkt: ”Vi tänker på hur oskyddad han är, i sin omedvetna nakenhet. Eller jag tänker. Men du följer mig.” Med ständiga skiftningar mellan berättarperspektiv drar Taivassalo in läsaren i det dödsdömda, men för den drabbade akuta behovet att försöka förstå varför just den här kärleken är så omöjlig. Det är läsning som berör – men jag följer inte längre berättaren då hon undrar om inte jag också vill ha honom nu. Vill jag ha Selim? Nej. Vill jag ha denna relation? Nej. Men jag vill ha de sällsynta stunder av vila ni har hittat i varandra. Som att mötas i tuggandet över en skål med popcorn. En primitiv längtan till och minnet av ögonblick av att vara hel med en annan – stunder då inget fattas en.
”Vad kan jag säga om vad som händer när man kommer in från kylan? Vad finns det att säga som inte har sagts. Allt känns varmare i huden, värmen är som förstorad. Man vill klä av sig och luta sig mot den andras hud. Man vill ta hand om varandra. Upplösas, uppgå. Vad finns att säga. Man iklär sig varandra.”
Gripande om passionens dynamik
Få kan skriva som Taivassalo. Texten sätter sig i kroppen. Kanske det är därför jag upplever det som en otrovärdig bagatell att kvinnan i sin sorg verkar mer eller mindre handlingsförlamad i utlämnadheten till det enda som finns kvar, minnena, men fortfarande verkar fullt kapabel att sköta sitt jobb då den arbetsinsats som skildras framstår som minst sagt minimal. En gång drömmer hon sig bort under ett distansmöte och en annan gång dyker hon upp på kontoret och sätter sig på sin stol – bara för att minnas hur han brukade ta på henne. Annars andas den förlorade tvåsamheten konstnärstillvaro för hela slanten: alkohol, fester, terasshäng, strandhäng, soffhäng och resor. Som sådan är passionens dynamik och dysfunktionalitet trovärdig och gripande.
Det är också med tanke på den passionerade kärlekens behov av dramatiska beskrivningar jag med ömhet kan förhålla mig till den taffliga titeln. Det förflutna återvänder. Precis som med den nyligen till svenska översatta Om bara av Vigdis Hjorth går associationerna snarare till novellföljetongerna jag som barn läste i min farmors Allers än till stor litteratur. Det är både uppfriskande och riskfyllt att låta det brustna hjärtats perspektiv bestämma tonen redan i titeln – inför en potentiell läsare som inte instinktivt knyter an till smärtans och längtans perspektiv blir titlarna svulstiga och ensamma.
Som läsare skulle jag ha varit tacksam för allt det här – Det förflutna återvänder är ett smärtsamt, vackert och rikt verk. Men då Taivassalo inte nöjer sig med att låta kärlekens vägar vara snåriga och dunkla, utan väljer att låta detta bärande element slåss om uppmärksamheten med ett obegripligt triangeldrama blir jag förfärad. Jag kan inte ha överseende med att den känslomässiga dramatiken känns konstruerad. Hon i sitt rum och han i sitt slott räcker som story. Varför inte ge dem det utrymme de så uppenbart behöver, förtjänar och har alla förutsättningar till under en annars så lyhörd penna som Taivassalos? Låt dem sörja, minnas – och kanske älska.
Hannele Mikaela Taivassalo:
Det förflutna återvänder.
Förlaget, 2023.
