Uppgörelse med papputen

av Janne Wass

Är det ruinerna av Kastelholms slott som tornar upp sig bakom gräsmattan eller är det ruinerna av ett liv? I så fall: vems liv? Jörn Donners eller Otto Gabrielssons? Julia Jänttis spännande dekor på KOM-teatern sätter fingret på den flytande, mångtydbara naturen hos Otto Gabrielssons roman Vildhavre (2020), den oäkta sonens svavelosande, men samtidigt kärlekskranka, uppgörelse med sin mammut till far. 

Gabrielsson sitter på sitt skrivarretreat vid stranden och författar ett brev till den store fadern som inte var där, då den dimper ner som en tegelsten från skyn: Jörn Donners självbiografi Mammuten – där Gabrielsson själv nämns endast i förbifarten, som ett ”misstag”. Eller, det är inte Gabrielsson i sig som sitter där, utan hans fem inre röster, som under föreställningens gång debatterar med varandra och försöker reda ut hur de ska förhålla sig till fadern. 

Känslorna är minst sagt motstridiga. Där finns stoltheten som under barkvällar basunerar ut att man minsann är son till den STORE JÖRN DONNER. Där finns hatet mot mannen som övergav en, förstörde ens liv. Där finns hoppet om att författargenerna transporterats vidare till en själv, och inte minst den hjärtskärande längtan efter en pappa som skulle älska en. Över allt vakar den inre psykologen, som försöker få rätsida på alltihop. 

 

Den unga Åbobaserade regissören Laura Mattila har dramatiserat och regisserat KOM-teaterns föreställning Rikkaruoho baserat på Laura Kulmalas översättning av Gabrielssons roman. Jag måste erkänna att jag hör till dem som inte känt något intresse av att gotta ner mig i familjen Donners relationsdramer, men mitt sällskap som har gjort det berättar att föreställningen följer romanen rätt troget. 

Är vi summan av våra omständigheter, eller är vi det som subtraherats bort? Det sarkastiska greppet och en ställvis laserskarp iakttagelseförmåga gör att föreställningen aldrig blir för snyftig eller tungrodd, utan i själva verket mer ofta får publiken att utbrista i stora skrattsalvor. Men ändå är det kanske de naknaste och mest självutlämnande, lågmälda partierna som berör mest. Att Mattila valt att avsluta denna föreställning med en stämningsfylld försoning med ”den sista mammuten” kan man vara av olika åsikt om. 

 

Trots att scenbilden aldrig förändras, känns det inte statiskt, tack vare Veli-Ville Sivéns skickliga ljusplanering och Mattilas smarta regi. 

Skådespelararbetet brukar alltid skörda lagrar på KOM-teatern, så även denna gång. Speciellt intryck gör Ella Mettänen som den nattsvarta hämnaren, medan Niko­ SaarelaJuuso Milonoff och Miiko Toiviainen snyggt balanserar mellan karikatyr, komik och allvar. Vilma­ ­Melasniemi i rollen som ”psykologen” har ett något otacksamt material, men fungerar som ett ankare i föreställningen. 

 

KOM-teatern: Rikkaruoho. Efter Otto Gabrielssons roman, översatt av Laura Kulmala. Dramatisering och regi: Laura Mattila. Scenografi: Julia Jäntti. Ljusplanering: Veli-Ville Sivén. Ljudplanering: Jani Rapo. Dräkter: Mirva Mietala. Mask: Leila Mäkynen. På scen: Ella Mettänen, Niko Saarela, Juuso Milonoff, Miiko Toiviainen, Vilma Melasniemi. Spelas till 13.5. 

 

Foto: Noora Geagea

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.