Hilda Forss har besökt Copenhagen Stage Festival som bjuder på ett massivt program men som inte är så lätt att navigera om man vill se många föreställningar.
Vad gör en festival till en festival?
Under min vecka på CPH Stage, Danmarks största teaterfestival, ställer jag mig den frågan vid ett flertal tillfällen. Jag ser en massa spännande teaterföreställningar, men varför känns det inte som att jag är på festival?
Kanske gör jag en orimlig jämförelse när jag tänker på Hangö teaterträff, som pågår samtidigt som CPH Stage. Teaterträffen är ju ändå på en avsevärt mycket mindre ort dit de flesta reser från andra ställen för att närvara. Det blir självfallet mer koncentrerat, man ser samma människor, det finns naturliga samlingsplatser. CPH Stage däremot är både geografiskt och tidsmässigt utspritt: under 10 dagar spelar över 70 föreställningar på teatrar runt om i Köpenhamn och Frederiksberg. Under helgerna spelar pjäserna mer tätt, men på veckodagarna ser jag oftast endast en föreställning per kväll. Jag tar mig runt hela Köpenhamnsområdet och får uppleva många ställen som jag sällan annars rört mig i. Bispebjerg, Valby, Frederiksberg, Refshaleøen.
CPH Stage bjuder på en mängd olika sorters föreställningar: teater, dans och performance, allt från experimentellt till fars. En hel del föreställningar är på danska men för den som känner sig osäker på språket så finns det ett stort utbud som är på engelska, icke-verbala eller med textning.
Festivalarmband finns att köpa för dryga 35 € och ger inträde till de föreställningar som inte är slutsålda. Då biljettpriserna rör sig kring 20-30 € för en föreställning känns detta som det logiska alternativet för den som vill se mer än en pjäs, och mina medbesökare med armband lyckades alltid komma in, till och med när de dök upp på en slutsåld föreställning. Men överraskande nog tycker jag mig se rätt få armband bland publiken, de flesta verkar ha köpt enskilda biljetter.
Att göra upp ett festivalschema är ingen lätt uppgift. Webbsidan är svårnavigerad, det är närmast omöjligt att få en överblick över föreställningarna och att pussla ihop en fungerande tidtabell var oerhört tidskrävande. När jag anlände till Köpenhamn gladde jag mig åt att äntligen få en överblick med hjälp av papperskatalogen, men den visade sig vara om möjligt till ännu mindre nytta; här fanns föreställningarna presenterade i bokstavsordning, men inget tidsschema eller ens en karta över spelställena fanns med. Försök till att lotsa besökarna genom det massiva programmet görs genom några tematiska helheter som till exempel ”Popkultur” och ”Förbjudna känslor” men inte heller här verkar de ha gjorts med tanke på att man skulle se dem alla – kanske ett förslag till schema för varje temahelhet hade varit något. Det känns verkligen som om den primära målgruppen är de som köper biljetter till enstaka föreställningar.
Nåja, vad skapar väl festivalkänsla mer än att klaga på dåliga arrangemang.
Film på scen
Den första föreställningen jag ser är FUCK ME av den argentinska koreografen Marina Otero. I Oteros dansperformance kanaliseras hennes personliga berättelse genom fem manliga dansare, medan hon själv bräckligt rör sig på scenen. En ryggskada gör att hon inte längre kan dansa, och den fysiska och psykiska smärta som följer av detta är grunden för föreställningen. Otero blottar sin sorg och bitterhet över att ha en kropp som inte lyder, som inte kan eller tillåts göra det som hon önskar. Samtidigt finns det en envishet. I slutet av föreställningen sträcker hon på sig och börjar springa med full fart runt på scenen tillsammans med dansarna. ”Jag fortsätter springa. Gå ni.” säger hon, kanaliserad genom en danskspråkig kvinnas röst i högtalarna, och löper runt och runt medan publiken småningom lämnar salen.
Foto: Matias Kedak
FUCK ME är en stark upplevelse och sätter också ton och ribban för resten av festivalen. Bland de dryga femton föreställningar jag ser finns det flera som fokuserar på kropp, dans och sexualitet. En annan röd tråd är den medierade upplevelsen parallellt med upplevelsen i rummet. I Oteros föreställning figurerar en stor skärm där vi bland annat får se en inspelning av hennes sista dans, som samtidigt görs synkroniserat av en av dansarna på scenen.
Ett liknande förhållande mellan skärm och live finns i föreställningen Room 4.1 Live, även om anslaget är helt annat. Här får vi följa med inspelningen av den absurdistiska skräck-komedi-webbtv-serien Room 4.1 (i programbladet nämns Roy Andersson, David Lynch och Federico Fellini som inspiration). Kristján Ingimarsson är seriens Regissör med stort R som står på en stege och skriker åt skådespelarna, och blir alldeles hög på publikens jubel efter varje scen. Publiken har rollen som statister som hoppas få medverka i tv-serien, vi lotsas runt i den stora hallen och instrueras av regiassistenten. Vi får uppleva ett behind-the-scenes där scenografin, bestående bland annat av ett gigantiskt roterande hjul inuti vilket rummet är uppbyggt, är i fokus. Med hjälp av det roterande ekorrhjulet, där kameran är fastmonterad, skapas illusionen av att skådespelarna springer på väggarna och går upp och ner i taket. Samtidigt som vi ser inspelningen får vi följa med hur det ser ut på filmen, projicerat på stora skärmar. Spelet mellan olika nivåer av verklighet, film, teater är utsökt – av allt jag ser under festivalen är det här den mest unika.
Vem är fienden?
I teatergruppen Akt1:s produktion Work Bitch granskas bland annat arbetskultur och prestationssamhället, hälso- och mindfullnesshetsen och popkulturen. Titeln syftar på Britney Spears hitlåt, och hon spelar också en avgörande roll i pjäsen. Med utgångspunkt i Free Britney-rörelsen frågar föreställningen vad det är som håller oss fångade i dag. Vi känner att vi liksom Britney behöver bli fria från något, men från vad? Pjäsen varvas med nyskrivna sånginslag som fungerar väl, dock är jag överraskad över hur pass lite av Britneys musik som tagits med – är det en copyrightfråga?
Scenografin är plastig, neonpastellig, skådespelarna klädda från topp till tå i vitt. En kyl fylld till brädden med gurkor används mångsidigt, till exempel som symbol för hälsohets och som sexuella objekt. Både estetiken och tematiken för tankarna till någon av Blaue Fraus produktioner.
Om och om under föreställningen ställs frågan: Hvem er fjenden? Svaret får vi äntligen i slutmonologen. Spoiler alert! Fienden är SAMHÄLLET. Det något på-näsan-skrivande slutet till trots är föreställningen både underhållande och tankeväckande.
Jag avrundar min festivalupplevelse med en performance, The Laughing Game, som undersöker skrattet som social funktion. Mör av alla föreställningar, och av gårdagens vin, förväntar jag mig en förlösande upplevelse, som den där leken där alla ligger i en kedja med huvudet på varandras magar. Under den halvtimme långa performancen ser konstnären oss i ögonen, skrattar. Vi möter hennes blick, ler vänligt, skrattar till ibland. Någon total skrattfest blir det aldrig. Jag är ändå väldigt medveten om mitt, och alla andras, skratt, och brist på skratt. Förväntas det att jag ska skratta varför tänker jag på vad som förväntas av mig jag borde väl göra det som känns naturligt men vad är egentligen naturligt i en sån här situation? Hon ser sur ut tycker hon att det här är helt dumt men skrattar han bara för att vara artig?
Syftet kanske uppfylldes. Ändå går jag iväg för att hämta mitt bagage och lämna Köpenhamn, och känner mig inte helt tillfredsställd.
Foto: Søren Meisner, Matias Kedak
