Den siste våren trollbinder genom egensinnig estetik

av Mio Lindman

Franciska Eliassens långfilmsdebut är en närmast taktil upplevelse. Det som började som ett examensarbete har nu blivit en uppskattad konstfilm som turnerat runt på diverse filmfestivaler.

Genom Den siste våren visar regissören, debutanten Franciska Eliassen att hon är att räkna med inom den nya filmen som en konstnär som vågar ta ut svängarna och lita på sitt verk, att det håller och bär.

Eira (Keira LaHart) läser sin sin äldre syster Veras (Ruby Dagnall) dagbok. Genom dagboken öppnas Veras inre liv på glänt, hennes ångest, oro men också stunder av något slags extas, eller är det mani? Att filmen inte besvarar den frågan är en styrka.

Syskonen bor i en stad i norra Norge, deras mamma klarade inte av livet i Oslo, hon blev sjuk av stadens avgaser. Men klarar hon själv av livet någonstans, frågar hon sig. Kan hon leva i den här världen? Vad betyder det att leva i klimatkrisens och den galna tillväxtekonomins illavarslande framtidsutsikter? Finns det några utsikter? Verden er syk.

Samtidigt är perspektivet också den yngre systerns. Vera framstår som spännande, som äldre syskon gör, men också skrämmande. Att dras in i hennes dagbok är inte bara att få syn på hur dåligt hon mår, utan också hur hon uppfattar världen. Kanske Lars von Triers Melancholia på ett visst sätt fungerar som parallell, som ett försök att gestalta depressionens värld, snarare än depression som ett “problem”.

Den siste våren är mera tillstånd än berättelse. Bilderna förflyttar sig sömlöst mellan dröm och verklighet, mellan Veras illustrerade dagbok och tablåer ur syskonens tillvaro, med bland annat en biltur och en session med rockbandet Vera tränar med. I början undrar jag om det poetiska riskerar att bli alltför sprött och det mytologiska för luddigt, men på något vis hittar filmen sin icke-fogliga form som delvis vänder ryggen åt konventionellt filmberättande. Bilderna tillåts dröja och liksom lösas upp i drömska tankeströmmar. Emellanåt tänker jag på Ester Martin Bergsmarks lyriska sensibilitet.

Jag läser om filmens minimala budget och att den spelades in under åtta dagar, men färdigställdes långt senare. Visst kan man ana spåren av en film som är en ung regissörs experiment, men den växer snabbt till ett självständigt verk som berör, både genom de karga nordnorska kustlandskapen men också genom hur filmen arbetar med det taktila, det är här det poetiska får sin näring och substans. Natalie Eliassens fantasifulla och visuellt slående dräkter och masker förtjänar att lyftas fram. Trots att filmen i svep bygger på Veras dagbok är den som starkast när tittaren upplever att hen nästan rör vid olika material med fingrarna: en varm sten, en mjuk hästrygg, ett skimrande tyg. När jag ser filmen reagerar jag på hur den verkar beskriva Veras intryck av världen genom en sinnlighet som är så påträngande att den nästan gör ont. Just i detta hittar filmen fram allra mest omedelbart, när tången från havet som vi ser i flera av scenerna både tycks dofta och kännas på huden.

Den siste våren
2022.
80 min.
Regi, manus, producent, klippare: Franciska Eliassen
I rollerna: Ruby Dagnall, Keira LaHart, John Inge Johansen, Kristine Moltu, Farhad Farrokhi
Filmen har Finlandspremiär 14.6 på Cinema Orion.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.