Ole Giævers film om protesterna mot kraftverksbygget vid Altaälven har väckt stor uppmärksamhet.
Ole Giæver har profilerat sig som en naturskildrare av rang. Hans film Mot naturen där han själv spelade huvudrollen var Norges bidrag till tävlingen om Nordiska filmpriset år 2015.
Även Låt älven leva var tänkt som en naturfilm, berättar Giæver i sina intervjuer. Filmen handlar om miljörörelsen vid Altaälven, mitt i hjärtat av Sápmi under 1970-80-talen. Allteftersom Giæver fördjupade sig i stoffet om de massiva protesterna mot vattenkraftsutbyggnaden insåg han att filmen måste fokusera på samernas kamp om sina rättigheter.
Så blev filmens huvudperson till.
Flerdimensionell kamp
År 1979 anländer Ester (Ella Marie Hætta Isaksen , som intervjuades i Ny Tid 12/2020) till sina forna hemtrakter i Alta-området. Hon har fått ett vikariat i en lågstadieskola. Det är norska hon undervisar i, men hon är född i en samisk familj. Det döljer Ester för sina lärarkolleger: den spirande Alta-konflikten bidrar till att de redan problematiska attityderna mot samerna bara blir hårdare. Vissa talar om samisk terrorism, samtidigt som Stortingets planer på att dämma upp älven och bygga ett vattenkraftverk utan att ta hänsyn till renbetesområdena upprör många.
I Alta bor Esters samiska mor (Marie Kvernmo) och norske styvfar (Finn Arve Sørbøe) samt hennes tioårige halvbror. Det är höst och omgivningarna är hisnande vackra. Sakta vandrar Ester till sin salig fars skjul. Hans fiskeredskap och gamla skolhäften bär på tråkiga minnen, suckar hennes mamma. ”I skolan blev vi straffade om vi inte pratade norska.” Nu vill hon bara vara i fred och se till att hennes pojke inte blir mobbad i skolan. Samerna har ingen framtid, menar hon.
Esters mormor (Mary Sarre) välkomnar flickan med en jojk – en konst som Ester själv tror sig ha glömt. Snart gör hennes kusin (Gard Emil) entré, en miljöaktivist med stark samisk agenda: ”De tog inte bara våra renar utan också vårt liv.” Tillsammans med honom besöker den blyga och fåordiga Ester ett protestläger. Plötsligt slängs hon in i en politisk strid som så småningom blir också hennes.
Den landsomfattande Alta-konflikten, en viktig del av Norges historia, var flerdimensionell. Miljörörelsen lobbade för bevarande av laxens lekområden. De samiska aktivisterna betraktade vattenkraftutbyggnaden som ett kolonialt övergrepp från majoritetsbefolkningen. Också frågor om skyddet av kulturminnen i Finnmark låg mången varmt om hjärtat.
År 1979 resulterade motståndet i en rörelse som fick namnet Folkeaksjonen mot utbygging av Alta-Kautokeinovassdraget. En aktion ordnades under sommaren, då demonstranterna satte sig på vägen för att hindra arbetsmaskinernas framfart. Denna civila olydnad fortsatte till mitten av oktober, då aktivister från hela Norge reste till Alta för att deltaga. I oktober år 1980 satte en grupp samer upp sina tält framför Stortinget och inledde en hungerstrejk.
Då Folkeaksjonen nådde sin kulmen hade den 20 000 aktiva medlemmar. Uttrycket ”La elva leve!” användes som dess slagord. En lokal naturvårdsåtgärd för att bevara älven hade utvecklats till en uppgörelse med nationalstatens behandling av en minoritet.
Politisk dramatik
Det är inte för intet som en av aktivisterna i filmen nämner IRA som ju var särskilt aktiv under 1970- och 80-talen. Alta-konflikten var visserligen inte så storskalig, ändå övervägde Odvar Nordlis regering att sätta in militären mot aktivisterna. Men Norges dåvarande försvarsminister hotade med att avgå och operationen blev inställd.
I januari år 1981 sattes den största polisstyrkan i landets historia in för att avlägsna folk som höll på och protesterade i Tvärälvsdalen. Vissa demonstranter kedjade ihop sig framför anläggningsmaskinerna eller markerade sitt missnöje genom att spränga bomber i närheten av en bro på väg upp mot dammbygget. Till sist blev eldsjälarna bakom Folkeaksjonen tvungna att backa. När allt kommer omkring var Stortingets beslut demokratiskt och lagligt. Vattenkraftverket togs i bruk år 1987, men Folkeaksjonen spelade en betydelsefull roll för framtiden. Två år senare hölls det första sametinget i Norge.
.
Överraskande lite naturskildring
Namnet på filmens huvudperson för tankarna till drottning Ester i Bibeln. Hon som räddade sitt folk. Debutanten Isaksen, redan känd som musikartist och aktivist, bär upp hela filmen. Hennes inre glöd, hennes ofta minimalistiska mimik och kroppsspråk känns autentiska.
Självrespekt är ordet. Den unga Esters uppvaknande och inre resa får mig att minnas hjältinnan i Amanda Kernells drama Sameblod som bygger på ett mörkt kapitel i Sveriges historia. Visserligen skildrar Kernell 1930- och 40-talen som gick i rasbiologins tecken, men känslan av att vara andra klassens medborgare är påtaglig också hos de norska samer som vi ser i Låt älven leva. Välfärdssamhällets zeitgeist sitter i detaljerna: flyttlådorna, O’boykartongen i kökshyllan, bilarna, kläderna.
”Du er i Norge, snakk norsk!” vräker en berusad norrman ur sig när han ryker ihop med Esters kusin. Annars är Giæver ganska försiktig när det gäller att visa slitningar mellan olika etniska grupper. Om det finns några bad boys i filmen är det överheten, byråkraterna.
Låt älven leva är Giævers mest ambitiösa och universella projekt hittills. Överraskande nog finns här inte så mycket naturskildring. Trots sin avsevärda längd känns filmen allt annat än utdragen. Spänningen håller i sig ända till sista rutan. Dialogen är trovärdig, karaktärerna väluppbyggda. Inga Hollywoodfasoner här, ingen storslagen förlösande final. Några nyckelscener etsar sig i minnet: episoderna i kyrkan, i Esters pappas skjul, hos borgmästaren. Ola Fløttums filmmusik skapar känslostyrka utan att vara sentimental. Vissa av skådespelarna är etablerade jojkartister, bland annat den svensk-samiska Sofia Jannok.
När sluttexterna börjar rulla önskar jag att filmen ska få en uppföljare. Tiden läker inte alla sår. La lutte continue.
Ellos eatnu – La elva leva/ Låt älven leva
Drama. 2 h 04 min.
Norge/ Sverige, 2023
Manus och regi: Ole Giæver
Foto: Marius Matzow Gulbrandsen
Musik: Ola Fløttum
I huvudrollerna: Ella Marie Hætta Isaksen, Gard Emil, Marie Kvernmo
