Dalsbruk har på tio år gjort omställningen från industrisamhälle till turistort, och lockar nu även
nya invånare. En växande grupp av unga rödgröna inflyttare har varit aktivt med i utvecklingsarbetet.
Whoosh! lät det då långtradarna susade förbi på den smala vägen mellan stålfabriken och sundet. Hockeyfrillan fladdrade där jag cyklade med walkmanens hörlurar för öronen på väg till skolan.
Dalsbruk ligger på den sydligaste- spetsen av Finlands näst största ö efter Åland, Kimitoön, i Åbolands skärgård. Det brukar sägas att det bearbetats järn i Dalsbruk sedan 1686, men det är inte riktigt sant. Det var den svenska myntmästaren Daniel Faxell som detta år grundade Dals bruk med tanken att där bygga en masugn för järnframställning. I själva verket försiggick under hans tid som brukspatron aldrig någon järnframställning att tala om. Bruksverksamheten kom igång på allvar först på 1700-talet.
Jag växte upp i skuggan av fabriken. Min farfar och farfarsfar arbetade här, min pappa likaså i sin ungdom, innan han som första person i familjen avlade akademisk examen. Min skolväg gick från lummig skärgårdsidyll med grusväg förbi de stinkande slagghögarna som tornade upp sig vid brukets vattenreningsverk. Sedan svängde den runt det utifrån sett ointagliga fabrikskomplexet som bredde ut sig i hall efter hall så långt ögat kunde se. Vissa kvällar, då porten stod öppen, kunde man stanna på vägen för att iaktta det fascinerande spektaklet då de rödglödgade stålbilletsen rullades mellan valsarna för att långsamt tunnas ut till ståltråd.
Med tiden blev Dalsbruk ett av Finlands mest betydande järnverk, och ett helt samhälle byggdes upp kring bruket. Brukspatronen var inte bara arbetsgivare, utan var i praktiken ansvarig för hela arbetarens livscykel. Fabriken var tvungen att se till att arbetarna hade bostäder, mat i magen, kläder på kroppen, hälsovård, och det mesta de behövde i vardagen. I alla livsskeden var det till fabriken man vände sig för det man behövde. Det här gällde delvis långt in på 1900-talet.
Under sin storhetstid på 1970-talet sysselsatte fabriken över 1700 personer. På 1990-talet, då jag susade förbi på min cykel, var det ungefär 400 arbetare kvar, men bruket var en självklarhet. Globaliseringens vindar ryckte och drog i fabriksskorstenarna, ägarbytena började dugga tätt, effektiviseringar och uppsägningar blev allt vanligare och nedläggningshoten avlöste varandra. Men fabriken bestod.
Ingen fabrik, inget samhälle
2012 kom ytterligare ett av nedläggningshoten. Det var samma år som Ville Laitinen flyttade till Dalsbruk från Helsingfors.
– Jag snackade med ortsborna och de bara skrattade; ”haha, nedläggning har de hotat med så många gånger – inte blir det nån nedläggning”.
Men den här gången gick det inte som det brukade. Efter förhandlingar meddelades att Dalsbruks järnverk skulle läggas ner. Och med fabriken borta, befarade många, skulle hela orten förtvina.
– Hela Kimitoön drabbades hårt av nedläggningen, säger Tomy Wass, som i 40 år arbetat inom Dragsfjärds, och senare Kimitoöns kommun, som bland annat näringsombudsman, kommunsekreterare och en kort tid som tillförordnad kommundirektör. Han råkar också vara min pappa.
– Fabriken var ju Kimitoöns största arbetsgivare. Dalsbruk drabbades förstås speciellt hårt, eftersom fabriken var ortens enda stora arbetsgivare. Orten drabbades rent materiellt, men psykologiskt ännu hårdare – fabriken hade funnits i närmare 350 år, och befolkningen hade ”vuxit in i den”. Plötsligt stod alla människor där utan någon som helst fingervisning om hur framtiden skulle ordnas.
Otto Bruun (till vänster) och Ville Laitinen. Foto: Privat, Janne Wass.
Servicen försvinner
Dalsbruk led även av den för små landsbygdsorter typiska utvecklingen: nedmontering av den offentliga servicen. Dragsfjärds kommun, i vilken Dalsbruk var belägen, slogs 2003 samman med Kimitoöns två andra kommuner, Kimito och Västanfjärd, med följden att allt mer av den kommunala administrationen och servicen koncentrerades till Kimito kyrkoby, en halvtimmes bilväg från Dalsbruk.
När jag i dag promenerar längs vägarna i Dalsbruk har mycket förändrats. Det kommunala ämbetshuset, vars ena flygel till många turisters förtjusning inhyste Alko och apotek vägg i vägg, har jämnats med marken. Mittemot fabriken, på min skolväg, står en jordhög där hälsocentralens bäddavdelning stod ännu för ett par år sedan. Någon hälsocentral finns inte längre i Dalsbruk, utan numera får man ty sig till en ”närservicepunkt”. Bankkontoren har alla flyttat till Kimito, liksom mycken annan service.
Men Dalsbruk har ingalunda förtvinat, utan tvärtom levt upp i ny aktivitet och mångfald, något som syns speciellt väl under sommarmånaderna. En bidragande faktor är den inflyttning som skett under de senaste tio-femton åren, en inflyttningsvåg som kulminerade under coronapandemin då många insåg att de verkligen kan arbeta på distans. Något av ett ”ankarbarn” för vissa nya inflyttare har varit paret Ville Laitinen och Kristiina Tiainen, som flyttade till orten 2012–2013.
Unik arbetargemenskap
Laitinen berättar att allt började då han 2012 fick sommarjobb på Skärgårdshavets naturum i Kasnäs, kring 20 kilometers bilfärd från Dalsbruk.
– Det var på den tiden då det ännu gick direktbussar från Helsingfors till Kasnäs. Tänk dig! Jag tror de till och med gick varje dag. De startade ohyggligt tidigt på morgonen, och jag somnade på bussen. Så vaknade jag i Dalsbruk och såg fabriken och hamnen och tänkte ”wow, vad är det här för ställe?!” När jag i Kasnäs hörde mig för om var jag kunde bo, föreslog min förman, Sanna-Mari Kunttu- (en annan inflyttare, red.anm.), att jag skulle hyra in mig i en av de billiga lägenheterna i Dalsbruk.
Laitinen blev med ens förälskad i Dalsbruk, och började fundera på om det skulle gå att flytta till orten permanent. Det var inte, som för många, i första hand naturen och stillheten som lockade honom.
– Det var det där, säger han då vi tar en kaffe på gästhamnens café en blåsig majmiddag, och pekar över viken mot de gigantiska fabrikshallarna.
Laitinen har en bakgrund i den anarkistiska rörelsen, olika vänstersammanhang och har deltagit i hus-ockupationer runtom i Finland och många andra länder. Han beskriver sig som en del av ”nyvänstern”, en i mångt och mycket urban, ekologiskt driven och akademiskt präglad vänsterrörerelse. Men han lyser upp då han beskriver hur han i Dalsbruk krockade med en helt annan typ av arbetarrörelse och -gemenskap.
– Det var fantastiskt att märka hur alla här var del av en gemenskap som kretsade helt kring fabriken, och hur man kunde ha olika intressen och ideologisk inriktning, men ändå vara en del av samma krets. Något sådant existerar inte i Helsingfors.
Dalsbruk är känt för sin jazzfestival, Baltic Jazz, men Laitinen fick också snart nys om den nya, alternativa musikfestivalen Norpas, till stor del arrangerad av konstnärer som under årens lopp flyttat till Kimitoön. Han anmälde sig bums som frivillig, och blev snabbt promoverad till verksamhetsledare för festivalen.
– Jag skulle vilja tro att festivalen haft en betydelse för att så många under de senaste åren varit intresserade av att flytta till Dalsbruk – den har för många satt Dalsbruk på kartan.
Laitinen och Tiainen flyttade permanent till Dalsbruk 2013. Laitinen har bland annat arbetat för Forststyrelsen i Skärgshavets nationalpark, som guide på Örö och har via sitt eget företag erbjudit tjänster inom ekologisk naturturism och cykelturism. Han har arbetat med miljöutbildning i över tio år, och hans företag sysselsätter i dagens läge fyra personer, varav tre arbetar med att fortbilda avfallshanterare. Idag arbetar Laitinen som frivilligkoordinator på Luontoliitto, Finlands naturförbund.
Esko Antikainen (till vänster) och Tomy Wass. Foto: Otto Bruun.
Fastigheter i nyckelposition
Laitinen säger att hans första impuls för att engagera sig samhälleligt kom ur ryggmärgen från hans dagar inom husockupationsrörelsen.
– Jag såg på de fastigheter som lämnades tomma efter att fabriken lades ner och tänkte att ”de där måste man ju ta i bruk på något sätt”. Under mina år inom husockupationsrörelsen har jag insett att så länge det finns utrymmen, så finns det möjligheter. Det finns en mängd sammanslutningar med fina idéer, men deras verksamhet rinner lätt ut i sanden om de inte har någonstans att förverkliga dem. Här möjliggjorde fabrikens fastigheter vadsomhelst.
Tomy Wass håller med, och säger att nyckeln till att Dalsbruk kommit på fötter igen är att man hittat en lösning på fastighetsproblematiken. Länge satt fastigheterna, inte bara själva fabrikshallarna, utan också representationsbyggnader och kontorsbyggnader i absolut centrala Dalsbruk, fast i ett konkursbo, som länge letade efter ersättande industriverksamhet – förgäves. Efter många om och men bildades en sammanslutning bestående dels av Kimitoöns kommun och dels av lokala, penningstarka aktörer, som köpte upp fastigheterna. Utvecklingsarbetet är i full gång – flertalet företag verkar i dag i fabrikshallarna, och fabrikens hamn är en av Finlands mer betydande exporthamnar för kummin. En av de största arbetsgivarna är företaget DB -Marina, som i vissa av hallarna förvarar och reparerar båtar och har gjort ett stort arbete med att utveckla Dalsbruks gästhamn. I dagarna öppnades Återbruket, en av Röda korset driven loppmarknad och ungdomsverkstad, vägg i vägg med Teijo Log, ett företag som tillverkar elementhus. I den gamla kontorsbyggnaden verkar ett nytt hostell, samt flertalet små företag, allt från massörer till bostadsförmedlare. Brukspatronens gamla representationsvilla har blivit hotell och café.
– Men det tog länge, och det är egentligen först nu, elva år senare, som resultatet av allt arbete börjar synas, säger Wass.
– En ytterligare bidragande orsak till uppsvinget var att Dalsbruks dragningskraft plötsligt ökade, och det flyttade hit nytt folk med nya idéer, och många av dem grundade små företag som har hjälpt till att liva upp orten och skapa arbete.
Eget engagemang centralt
Dalsbruk är inte den enda lilla orten som under de senaste decennierna drabbats av att stora arbetsplatser inom industrin lagts ned. Många av dem har dött.
– Det var också farhågan i Dalsbruk – många tänkte att nu är det slut, säger Wass.
Vad gjorde man då rätt i fallet Dalsbruk?
– Det som gjordes rätt var att man lyckades hitta fördomsfria människor som har tagit vissa risker för att få fabrikshallarna i bruk. En annan sak som man har gjort rätt är att man fördomsfritt välkomnat nya människor till orten med öppna armar.
Visst var paret Laitinen och Tiainen en lite udda syn bland de blå arbetsoverallerna där de kom cyklande med dreadlocksen i vädret och barnen i dragkärran, och för ett par decennier sedan hade nog många ”bruksare” snörpt på näsan åt de två ”främlingarna”. I dag är de en del av en växande grupp unga rödgröna invånare som kommit hit från olika håll i landet för att bosätta sig – många av vilka varit bekanta med varandra från förr, och lockats inte bara av orten, utan också av att här finns en intellektuell gemenskap av likasinnade.
Många av dem har engagerat sig såväl samhälleligt som kulturellt och som företagare. I Dalsbruks arbetarförening, Vänsterförbundets lokalavdelning på Kimitoön, finns av förekommen anledning i dag få aktiva industriarbetare. Lokalföreningens styrelse består för tillfället nästan till lika delar pensionärer och unga företagare och/eller akademiker och folk som arbetar inom den kreativa branschen. En av dem är Daniel -Zilliacus, med rötter i Åbo, som snabbt blivit en av ortens större arbetsgivare – han driver i skrivande stund en restaurang, en grill och ett hostell. En annan är Otto Bruun från Helsingfors, doktorand vid Östra Finlands Universitet. Bruun var i tiderna aktivt med i grundandet av Finlands Attac och aktiv i andra vänsterkretsar (samt kolumnist för Ny Tid), och har arbetat på olika -natur— och miljöorganisationer, senast i Stockholm. Han flyttade 2021 till Dalsbruk med sina barn och sambon, den prisbelönta journalisten Hanna Nikkanen, som sedan länge varit sommarboende på orten. Deras första bostad låg i ett radhus, vägg i vägg med Laitinen och Tiainen. Båda beslöt sig genast för att aktivera sig i lokalsamhället.
Om inte jag, vem?
– Nog var det ganska självklart att aktivera sig, säger Bruun då vi träffas på det lilla udda caféet vid Dalsbruks torg som dubblerar som fiskdisk.
– Jag är väl något av en föreningsmänniska, och så finns det kanske i bakgrunden också ett slags demokratiideal, att man har en plikt att dra sitt strå till stacken.
Detta ansvar att göra sitt för samhällets bästa framhävs enligt Bruun på små orter, där det inte är lika enkelt att tänka sig att ”någon annan” fixar något.
– Om inte jag så vem då? Om jag inte själv går med i den där föreningen, så är det inte självklart att det i framtiden längre finns en förening.
Detta är något som Laitinen också framhäver – fast från andra hållet:
– Det som är tillfredsställande på en liten ort är att man själv verkligen har möjlighet att få saker och ting till stånd om man engagerar sig.
Själv har Bruun förutom i det lokala Vänsterförbundet aktiverat sig i föreningen för Folkets hus, Kimito-öns naturskyddsförening och inte minst amatörteatern Rövarteatern. Enligt honom accentueras betydelsen av medborgaraktivitet på små orter, där varken stat eller kanske ens kommun har något större intresse av att ordna service och aktiviteter.
– Ännu tydligare än i Dalsbruk var det då vi i Stockholm bodde på en liten ö med tvåhundra invånare. Där rentav tilldelades man vissa uppgifter av en samfällighet som skötte om mycket på orten där kommunen inte hade något intresse av att göra det.
Anarki i företagsvärlden
”Talkoanda” och föreningsliv har det alltid funnits i Dalsbruk – ett arv från tiden då arbetarrörelsen ännu var i sin krafts dagar. Med vänsterrörelsens ”förlorade generation” på 90- och 00-talen, då unga inte aktiverade sig i facket eller vänsterpolitiken, tynade ändå mycket av framför allt den samhälleligt inriktade föreningsaktiviteten bort. Nedläggningen av fabriken innebar en nytändning. Så fort nedläggningsbeslutet tillkännagjorts, grundade en grupp engagerade Dalsbruksbor Dalsbruks bya-lag, som haft som ledmotiv att förbättra trivseln, driva ortens intressen och hjälpa till att få samhället på fötter – och som fått mycket till stånd.
Också på företagarhåll blev det genast aktivitet. Ett inofficiellt forum/projekt vid namn Dalsbruk 2022 startades, där företagare träffades för att skissa upp hur orten skulle se ut tio år efter fabriksnedläggningen. Det var ett av de projekt som engagerade den gamla anarkisten Ville Laitinen.
– Det var fantastiskt att se med vilken entusiasm företagarna här gick samman för att arbeta för en bättre framtid, då kommunen inte lyckades få ändan ur vagnen. Sättet på vilket folk delade in sig i arbetsgrupper med specifika mål och uppgifter påminde väldigt mycket om hur vi arbetar i den anarkistiska rörelsen, men det var rätt förbluffande att se mönstret gå igen inom företagsvärlden.
Staten räddar inte
Att utbudet av restauranger, caféer, övernattningsställen och övrig turistservice har utökats explosionsartat under de senaste åren beror enligt Tomy Wass inte på att turismen plötsligt skulle ha ökat.
– Sommargäster och seglare har det ju funnits här i 60 år. Men det är först nu som folk här har begripit att dra nytta av dem, och tjäna pengar på dem.
Wass, som efter sin pensionering gått in i lokalpolitiken som röstmagnet för Vänsterförbundet, säger att det som andra landsorter kan lära sig av Dalsbruk är vikten av att ortsborna själva aktiverar sig.
– Det har funnits många gamla industriorter där industrin lagts ner, och där man sedan väntat på att staten skulle komma till undsättning. De orterna är alla döda.
Med sin långa erfarenhet av kommunal administration ser Wass en tydlig förändring till det sämre inom statens kommunalpolitik.
– Förr bedrev staten något som kallades för regionalpolitik, vilket var en pågående politik som baserade sig på dialog mellan kommunerna och staten. Staten stödde kontinuerligt kommunerna, och det fanns en förutsägbarhet och möjlighet att lätt komma till tals med högt uppsatta personer inom ministerierna. Det här finns inte i dag längre.
Det var enligt Wass Centern som stod bakom denna politik då partiet- ännu var ett maktparti. I och med Centerns popularitetsras försvann statens regionalpolitik, och Centern av i dag har skiftat fokus till andra frågor.
Vinnare och förlorare
Otto Bruun beklagar också att Centern tappat bollen i regionalpolitiken.
– Det som Centern presenterade i regeringen Marin var ju inte något framtidsprogram, utan snarare ett konservativt försvar av deras jord- och skogsbruksintressen.
Centerns floskel om att ”hålla hela- Finland bebott” är just en floskel, påpekar Wass.
– Inte finns det något egenvärde i att alla platser i Finland ska vara befolkade, och så har det ju aldrig varit, heller.
Då det gäller gamla industri- och lantbruksorter, där de traditionella och industriella näringarna långsamt försvinner eller omvandlas, ser Wass vissa klara vinnare och förlorare.
– De orter som har en naturlig dragningskraft för turistnäringen kommer att överleva, som Åbolands skärgård, Lappland och vissa områden i östra Finland. Svenska- -Österbotten kommer att överleva på grund av dess starka småföretagarkultur.
Otto Bruun kontrasterar att det kanske inte är helt så enkelt.
– Jag tror inte på några naturlagar – inte överlever en ort fast den skulle vara hur lockande för turism som helst, om det inte finns en drivkraft utöver turismen. Om turismen är det enda benet som orten står på, så blir det väldigt säsongsbetonat, vilket ger upphov till en evig in- och utflyttning.
En modell som diskuterats flitigt är Norges modell, där folk lockas ut till glesbygden med skatteavdrag och avdrag på studielånen – 2021 förordade en arbetsgrupp vid jord- och skogsbruksministeriet en liknande modell för Finland. Ville Laitinen tror liksom Wass inte på konstgjord andning av detta slag.
– Det skulle bli väldigt konstgjort. Vad finns det för livskraft i en ort dit man i praktiken får betalt för att flytta?
Landsbygd + klimatpolitik = sant
Tomy Wass poängterar ändå att landsbygden inte överlever med aktivism och företagsamhet allena. Och där kommer den nationella politiken in i bilden.
– Det måste finnas skolor och daghem, det måste finnas tillgång till hälso- och socialvård, åldringsvård, basservice och fungerande kollektivtrafik. Utan dessa finns inte några förutsättningar för att bo och leva på landsbygden. Och om det inte finns förutsättningar för att dessa kan ordnas offentligt, så måste den offentliga sektorn köpa in de här tjänsterna från den privata sektorn.
Wass ser framtidens servicenät på landsbygden som ett lapptäcke av privat och offentlig service, även om han som vänsteranhängare helst skulle se att basservicen skulle ordnas offentligt.
– Med dagens politiska riktning ser jag tyvärr ändå inte att det skulle vara ett realistiskt alternativ inom en överskådlig framtid.
Vikten att ha vårdtjänster på nära håll poängteras också av Laitinen.
– Det är bra att vi har en servicepunkt i Dalsbruk, men det borde finnas ännu mer här, säger han, och påpekar att det från den yttre skärgården blir väldigt lång resa att ta sig till hälsostationen i Kimito.
Vidare lyfter Laitinen fram miljöpolitiken. I en enkät till nyinflyttade på Kimitoön nämndes närheten till naturen som kommunens största dragningskraft. Att en ambitiös klimatpolitik skulle vara oförenlig med livsvillkoren på landsbygden är ett påstående som Wass inte ger mycket för.
– Tvärtom är det landsbygden som drabbas av en dålig miljöpolitik. Det är ju klart att folk här vill ha ett rent hav, ren luft och en dräglig temperatur. Jordbrukarna har redan börjat klaga på de extremväderfenomen som klimatförändringen för med sig, så att de skulle motsätta sig en ambitiös klimatpolitik tror jag inte på, och de vill nog inte bedriva en verksamhet som ytterligare försämrar situationen. De som påstår något annat tror bara att de kan fiska röster med det.
Tekniska nämnden på Kimitoön beslutade i slutet av mars att förbjuda kalhygge av skog i kommunen, ett beslut som tog många beslutsfattare på säng, men satte kommunen på kartan som en föregångare. Att SFP i kommunen sedermera försökt återta beslutet beskriver Laitinen som en av orsakerna till att han inte tror på den representativa demokratin.
– Jag har stort förtroende för tjänstemännen och förvaltningen i kommunen, som jag har haft verkligt bra samarbete med och som varit både progressiva och tagit till sig nya idéer. Men beslutsfattarna har jag inte förtroende för.
Marknadisering utarmar landsbygden
Wass har förståelse för uppgivenheten gentemot det politiska.
– På det nationella politiska planet är det verkligen dystert. Det gäller inte alla politiker – det finns en del som gör sitt bästa för att till exempel upprätthålla den offentliga servicen på glesbygden. Men de flesta verkar ha inställningen att det inte intresserar.
Otto Bruun, som bland annat läst om hur det nordiska uppsvinget i gruvdriften påverkat landsbygden, säger att ett grundläggande problem i finansieringen av en fungerande landsbygd är att det finns en skevhet i hur nytta som skapas på landsbygden fördelas. Till exempel är det i Sverige staden Umeå som dragit störst nytta av att gruvdriften på den omkringliggande landsbygden intensifierats. Han förespråkar därför någon form av utjämningsmekanism.
– Om det inte är ”flyttpeng” som i Norge, så borde man utreda vilka de resurser är som kommer från landet, men där skatteintäkterna går till större orter, och skapa en utjämningsmekanism.
Enligt Bruun har finanskrisen och coronakrisen skapat en relativt bred förståelse för att samhället inte kan lämnas i händerna på den fria marknaden – en marknad som lett till skevheter som utarmning av landsbygden, men på samma gång skenande bostadspriser i tillväxtcentra som Helsingfors.
– Det känns som att vi befinner oss mellan två faser just nu, och inte ännu har kommit underfund med vilken typ av politisk styrning som borde sättas in. Vi borde hitta en jämvikt så att man till exempel inte måste hugga ner Centralparken i Helsingfors för att bygga bostäder, utan kan låta städerna växa i normal takt, samtidigt som vi håller landsbygden levande.
Bruun säger sig vara inspirerad av den svenska journalisten Arne Müller, som bland annat i boken Stockholm, städerna och resten (2017) undersökt förhållandet mellan marknadskapitalism och regional utveckling, och kommit till slutsatsen att ju mer det svenska samhället lämnats i händerna på marknaden, desto mer har landsbygden utarmats.
– I Sverige börjar det byggas en plattform som diskuterar regionalpolitik på ett nytt sätt, och det finns säkert många som också i Finland kunde tänka sig att ansluta sig till en politisk koalition som drev en balanserad regionalpolitik. Problemet är ju förstås att definitionen av glesbygd är att det är långa avstånd mellan folk, och då är det svårare att bygga upp ett ”politiskt vi” än till exempel i Helsingfors.
Foto: Janne Wass
