Filmfestivalen i Sodankylä är populärare än någonsin. Festivalen lyckas vara både hemtam och oförutsägbar.
Fredag morgon i Sodankylä. Jag har ett rejält tag stått i kö för att kolla läget med dagens pressbiljetter. Solen brassar på, värmen smått overklig. Ingenting händer. Jag står och grunnar på vad jag ska se under dagen. Det framgår såsmingom att det är något strul med biljettsystemet och nu ligger allt nere. Men festivalarrangörerna reder snabbt upp situationen så att dagens tidtabell inte havererar. Det finns helt tydligt en plan för den här typen av scenario.
Att arrangemangen löper fint under dagarna är imponerande med tanke på hur festivalen vuxit under de senaste åren. I år knäcktes ännu en gång nya publikrekord (35000 besökare!), något som var uppenbart för mig redan då jag i slutet av maj, alldeles för sent, började boka boende.
Många av filmvisningarna är alldeles slutsålda i år och köerna ringlar längre än vanligt. Jag snackar med folk som utarbetat komplicerade strategier för att ha en chans att få biljetter till de populäraste grejerna. Att spontaniteten eventuellt på det här sättet går förlorad när man behöver planera det egna festivalprogrammet på förhand är lite trist, samtidigt, goda nyheter: filmentusiasternas skara håller inte på att glesna. Att antalet filmklubbar i Finland däremot gjort det uppmärksammas under festivalen. ’
Det här är mitt elfte år tillsammans med Midnight Sun Film Festival. Grundbultarna sitter på plats och när jag säger att festivalen också i år är precis som den brukar vara är det beröm. Programmet är, som alltid, en vital blandning, det breda och det marginella, något som också bidrar till det jag fortsättningsvis älskar med sammanhanget: att de som dyker upp här är ett uppiggande brokigt gäng, från olika delar av landet.
Ambivalenta historiska dokument
Av festivalens gästande regissörer är det Sergej Loznitsa som intresserar mig mest. Hans digra produktion omfattar spelfilm men också verk som på ett säreget sätt arbetar med historiskt material. Under festivalen visas en lång rad av hans verk, och genom flera av dem påminns man om situationen i Ukraina, där Loznitsa själv tillbringat många år.
Sergej Loznitsa. Foto: Åsa Lindman
Störst intryck av de filmer jag nu ser för första gången gör The Kiev Trial (2022), en syskonfilm till Babi Yar, context. Utgångspunkten är den av sovjetstaten orkestrerade rättegången år 1946 mot tyska befäl samt kollaboratörer som under andra världskriget begick gruvliga övergrepp mot den ukrainska, i synnerhet judiska, befolkningen. Rättegången filmades, men materialet har inte visats förrän nu, då Loznitsa sammanställt det. Som vanligt lägger han inte till några förklarande kommentarer utan materialet får tala för sig i all sin ambivalens. Vittnesmålen förmedlar våldets omfattning, samtidigt som rättegångens kontext är Stalins Sovjet, något som får en att fundera på vad ’vittnesmål’ betyder i ett sådant sammanhang. Rollerna är fördelade i rättegångens skådespel, men kropparna och stämmorna uttrycker ändå annat. En särställning i filmen har översättarna, vars expressiva ansikten och åtbörder filmen lyfter fram. Loznitsa själv är i q&a-situationerna ganska återhållsam med vad han säger om filmernas politiska udd och hur de resonerar i vår egen samtid.
Bland spelfilmerna ser jag In the fog (V tumane, 2012) som utspelar sig i Sovjetunionen 1942 och som även den behandlar kollaboratörtemat. En man (Vladimir Svirskij) anklagas för att vara quisling och förs till skogen för att avrättas. De som utsätts till bödlar känner honom från förr. Kommer de att kunna gå i land med handlingen? Filmen behandlar samvete och moral på ett sätt som får mig att tänka på den klassiska krigsfilmen The Ascent (1977, Voskhozhdenie). Det visar sig att båda dessa tunga och moralfilosofiska skildringar baserar sig på romaner skrivna av den vitryska författaren Vasil Bykov. När jag ser In the Fog drar associationerna också iväg till dagens Donetsk och Luhansk, och de val människor gör i relation till den ockupationsmakt som nu härjar där.
Stillsamma liv på landet
Mary Sweeney. Foto: Mio Lindman
På plats i Sodankylä är också Emmanuel Mouret, vars kännemärke är den romantiska genrefimen som inte tar sig själv på alltför stort allvar. Jag ser Les choses qu’on dit, les choses qu’on fait (2020, Saker vi säger, saker vi gör) en film om två människor som i samtal med varandra vecklar ut sina komplicerade kärleksliv. Jag försöker mig först på ett kulturkritisk läsning, kanske ironiserar Mouret kring den övre medelklassens bekymmersfria liv? Filmen hänvisar trots allt till det mimetiska begäret, så inte undra på att jag börjar tänka på heterosexuella matriser och annat i den stilen.
Men filmen lägger sig till rätta bland sina inredningskuddar och eleganta vinglas och serverar dialoger i vilka karaktärerna i oändlighet breder ut sig om sina känslor. Någon existentiellt halsbrytande undersökning av skillnaden mellan ord och handling är det inte frågan om, poängen tycks vara att med ett lätt stråk av ironi skildra det erotiska begärets märkliga, men förutsägbara, vägar.
Mary Sweeney är mest känd för sitt samarbete med David Lynch. Flera av dessa samarbeten visas under festivalen, bland annat den för att vara en Lynch-sak frapperande lågmälda The Straight Story, för vilken Sweeney stod för manus och klippning. Den av henne själv regisserade (samt klippta och producerade, med mera) Baraboo (2009) var ett slags förlängning av The Straight Story säger Sweeney framför publiken på Lapinsuu. Och detta blir klart för en när man ser denna melankoliska berättelse om ett grannskap på en rural ort någonstans i Wisconsin. För egen del finner jag det intressant hur Sweeney hår på ett vardagligt och varmt sätt fångar människors beredskap och vilja att hjälpa varandra. Visst finns det en mängd amerikanska filmer som handlar om vänskap eller ‘community’ i bemärkelsen urbana gemenskaper, men kanske färre som tar fasta på den godmodiga relationen mellan grannar. Baraboo är ingen fulländad film, långt därifrån, men stämningen bär långt.
Vilken film är festivalens höjdpunkt? Redan första dagen avgörs den saken. Kayije Kagame och Guslagie Malanda, de här två skådespelarna gör enastående insatser i Alice Diops Saint Omer, ett rättegångsdrama som utgör antitesen till cynisk true crime. Malanda spelar kvinnan som är åtalad för att ha låtit sitt barn drunkna på en strand i norra Frankrike. I rätten hävdar hon själv att dottern drunknat, men att hon inte kan hållas ansvarig för handlingen. Kagame i sin tur spelar författaren och akademikern som åhör rättegången för att skriva om den. Rollen som neutral utomstående krackelerar, känslorna väller över henne och småningom blir det för tittaren klart varför.
När jag tumlar ut ur det stora tältet den här första festivaldagen reflekterar jag över hur ovanlig en sådan här film är: den är vuxen, den låter det smärtsamma förbli smärtsamt, här finns inga upplösningar utan bara perspektiv och sammanhang. Jag är omåttligt imponerad av hur Diop för ihop resonemang med kroppslighet i en filosofisk helhet som byggs upp genom en stram men samtidigt intuitiv estetik (fotoarbetet av Claire Mathon är utomordentligt). Saint omer är lika kuslig som den är vacker, och allt bottnar i relationen mellan döttrar och mödrar. Det är hujsigt komplext utan att för den skull vara pretentiöst.
Stilig & sympatisk Kaurismäkivärld
Regeringen Orpo håller som bekant på att kasta ett lass skit över alla ren utsatta grupper, bland annat genom att göra det lättare för arbetsköpare att säga upp folk. Aki Kaurismäkis Kuolleet lehdet kunde inte komma lägligare. Jag ser filmen när den visas för andra gången, en av tre fullsatta visningar under festivalen. Publikens entusiasm är inte att ta miste på.
Filmen börjar med att Ansa (Alma Pöysti) får sparken på supermarketen eftersom hon plockat på sig en gammal macka som var på väg rakt i roskis. Kanske för att hon genom den handlingen demonstrerar skillnaden mellan det Marx kallar bytes- och bruksvärde? När chefen kungör uppsägningen konstaterar Ansa kallt att hon anställts på nollatuntisopimus. Nu blir det inga fler timmar. Sedan testar hon att ta jobb som diskare på en krog med en skum ägare. När hon sträcker fram hygienpass och skattekort säger ägaren att hon får jobbet för att arbeta, inte för att tänka. Den andra huvudpersonen, Holappa (Jussi Vatanen), blir också uppsagd på sin byggarbetsplats när det i samband med en olycka avslöjas att han dricker på jobbet. Han får foten han med. Och så där snurrar det på, från snutt till snutt, det ena mera osäkert än det andra.
Ansa och Holappa fogar sig inte. De håller huvet högt. Kuolleet lehdet är en kärlekshistoria men också en film om människor som befinner sig i prekära arbetsrelationer som styrs av logiken: som arbetare ska du vara tacksam och lyda. Men det vägrar de göra. Allt detta är instoppat i en bekant Kaurismäkivärld med lysande färger och iskelmä. Lite till mig blir jag därför när det mitt i den dyker upp en mobil! Dialogen är, som man inte bara väntar sig, bitskt lakonisk. Jag gafflar högt åt ett skämt om Bressons Prästmans dagbok. Det är en film med hjärtat på rätt ställe, med skådespeleri som under den lakoniska ytan får detta hjärta att klappa. Som Pöysti säger innan filmen börjar: det fanns kanske inte så mycket rum för skådespeleri i den vanliga bemärkelsen, men däremot fanns det rum för djup.
Sedan kan jag tycka att Kaurismäki slussat in lite väl många gullighetsgrejer (söt hund, givetvis) och återanvänt lite för förutsägbara element från den egna produktionen. I min mening inte bland hans bästa, men en stilig & sympatisk film är det. Och politisk, det är så här den ”flexibla” arbetsmarknaden ser ut: att snappa åt sig en gammal smörgås är ett ”sakligt skäl” för chefen att säga upp dig.
Filmfestival som öser ur filmhistorien
Roligt är det med de mindre väntade inslagen under festivalen. Jag såg denna gång den iranska regissören Sohrab Shahid Saless’ Dar gorbat (In der Fremde, 1975) en grym, bitande rolig och minimalistisk skildring av att som turkisk gästarbetare arbeta, bo & leva i ett dystert västberlin. Den socialt fumliga huvudpersonen, som arbetar i fabrik och bor i ett kollektiv tillsammans med andra gästarbetare, är mästerligt spelad av Parviz Sayyed. Maskiners molande buller, en trappa ned till tunnelbanan, ett par män som spelar backgammon, det är sådana hörnstenar som Shahid Saless bygger en upprepningens estetik kring. Iranska nya vågen (för mig bekant bara genom några få filmer) introducerades kunnigt av regissören och filmkuratorn Ehsan Khoshbakht. Jag kände genast ett behov av att gräva, jag menar se, mera.
En annan dag, i kritiker Olaf Möllers master class om kroatisk film, bänkar jag mig i ett av de mindre (men fullsatt är det) tältet för att se Vatroslav Mimicas Ponedjeljak ili utorak (1966), ett smått surrealistiskt flöde av en frånskild mans minnen, en journalists oro och intryck under en dag i Zagreb, Jugoslavien. Mimica är tydligen mest känd som animatör, och det syns också i hans övriga produktion, även här.
De här specialvisningarna och temahelheterna har en viktig roll i programmet under festivalen. Inte bara breddas ens allmänbildning, man får också lite vägledning när det gäller att gräva vidare i filmhistoriens labyrinter, bortom de redan kanoniserade klassikerna.
Under söndag eftermiddag stapplar jag svettig till bussen som tar mig till Rovaniemi. Solen har lyst både dag och natt och jag har försökt se så mycket film som möjligt. Samtidigt är det viktigt att kunna hitta lugna stunder bland de dåraktiga filmrusen. För egen del tycker jag inte att det finns något bättre i den här världen än att sätta sig ner med ett stop öl i biografen Lapinsuus underbara café och låta intrycken, av film, människor och festival, smälta. Vi ses igen om om ett år!
Midnight sun film festival pågick 14-18 juni.
Foto: Åsa Lindman, Mio Lindman
