När jag var 19 bodde jag ett år i huvudstadsregionen och hade lyxen att se rätt mycket film, en del av dem på biografer som inte längre existerar. En filmupplevelse jag fortfarande har svårt att skaka av mig är Gaspar Noés Seul contre tous (Ensam mot alla) som gick upp på finländska biografer det året. Filmen grabbade tag, hårdhänt, men jag grubblade över vad den ville göra med sin tittare. Filmen handlar om en slaktare och hans öden i ett nedgånget och kallt Frankrike. Det är våld, misär och ständig natt. Jag kan inte påstå att jag minns så mycket av filmen (som jag inte känt ett behov av att återvända till) men jag minns stämningen, handlingen som piskade på, filmens universum som en gräll plastpåse trädd över huvudet på tittaren.
Om jag tidigare tyckt att Noé visserligen förstår sig på effekter och filmens tekniska möjligheter är jag nu drabbad av hur han genom filmens berättande lyckas kasta ljus på en belägenhet.
Jag har sett ett par filmer av Noé efter det, den ökända Irréversible och Enter the void, som även den delade kritikerna. Båda filmerna känns som ett migränanfall. Det är pulserande neon och gränstillstånd, det enda som återstår i den på mening och gemenskap barskrapade världen är ruset, våldet och oerotiskt sex i ett tillstånd av evig natt utan gryning.
I den senare filmen följer vi i en del av berättelsen en död mans kroppslösa perspektiv i ett fantasins Tokyo som glänser solkigt av nihilism. Snygga bilder, men platta. Det är monotont men också ibland fånigt, genom att regissören plockar in lite tibetansk mytologi, gud vet varför.
Noé har utforskat avtrubbning som smittar av sig på tittaren. Detta har han gjort genom att använda sig av mediets mest raffinerade effekter – experiment med tid och perspektiv, rörelse och färger. Det är ändå inte förvånande att Noés tidigare verk trots intresset för och handlaget med filmens arsenal förblir totalt förutsägbara i den monomana upptagenheten vid mänsklighetens ”mörker” – för det är just det som det handlar om här, en oförmåga att urskilja något annat än ”mörker”.
Mörkret kan man, i olikhet med ondskan, fascineras av. Och det som först förmår fascinera blir man småningom utan pardon oerhört utled på. Det känns som att den här bilden av ”mörker” drivs av ett slags ihålig moralism, där konstens uppgift blir att ställa oss inför Fördärvet, i kontrast med en idé om en renhet som gått förlorad.
I de här hallucinatoriska men likgiltiga landskapen har Noé harvat på. Tittaren bedövas, ingenting berör. Därmed placerar han sig i en etablerad fåra i filmhistorien (för att inte tala om TV-serier). Som Sara Ehnholm-Hielm skrev i en tänkvärd essä om Nicholas Winding Refns gruvliga Neon Demon (hon är också inne på temat i sin bok från förra året): detta är filmer där ”avsikten är att väcka en kroppslig reaktion hos åskådaren som reflexmässigt rycker till, blir upphetsad eller rädd”. Sedan kan man strida om vilka filmer som passar den här beskrivningen, själv har jag genom omtittningar börjat luta mot att von Triers Antichrist är storartad.
Som Ehnholm-Hielm också skriver: det finns ett slags filmtittande som tar det som sin hederssak att inte vända bort blicken, då utgår man från film som teknik eller något spektakulärt och förut aldrig skådat. Filmtittaren kan på nördens vis stoltsera med vilka groteskerier som hen står ut med att se.
Jag travar, trots starka dubier, iväg för att uppleva Noés senaste film Vortex. På bio förstås. Den har fått god kritik och verkar skilja sig från dessa redan nämnda chockfilmer.
Huvudpersonerna är ett äldre par, Han och Hon (vi vet inte vad de heter), som vi möter i en råddig och labyrintaktig lägenhet. Mannen är intrasslad i ett evighetsprojekt, en bok om film som drömmar. Kvinnan är pensionerad psykiater. Strax ser vi kvinnan röra sig utomhus. Hon irrar från ställe till ställe, vi förstår att hon inte har koll på var hon befinner sig. Mannen blir orolig därhemma och letar sig ut för att söka reda på hustrun.
I något skede alldeles i början bryts berättandet upp i två bildrutor. I den ena följer vi kvinnan i hennes allt mer dimmiga tillstånd, i den andra mannen, som ofta är frustrerad: han vill arbeta, och nu blir tillvaron en enda röra. Också deras son dyker upp. Tittaren förstår strax att han kämpar med sina egna saker. Han känner sig förtvivlad över föräldrarnas tillvaro och försöker förmå dem att flytta till ett äldreboende. Hur kan jag hjälpa er när jag knappt kan hjälpa mig själv, utbrister han i en scen som är ohygglig men helt vardaglig och lätt att känna igen.
Efter filmen snubblar jag ut ur salongen, svag i benen. Jag har på känn att personalen på biografen håller ett öga på den lilla skara som tumlar ut.
Vortex är inte den sortens chockfilm jag beskrev ovan. Sättet på vilket den ruskar om en är annorlunda – det utgår inte från det reflexmässiga utan från att genom film ställa tittaren inför omutliga livsvillkor – att vi alla en gång ska dö. Och att vägen dit för många av oss inte är lätt. Det betyder något annat att inte väja undan med blicken, här finns det plats för scenerna att verka på tittaren. Och värker gör det.
Där Noé tidigare frammanat en tom och fascinerad blick är de två rutornas logik att leda tittaren in i livet som levs tillsammans och åtskilt. I en scen ser vi mannen sträcka sin hand över till kvinnan. Vi ser dem i två rutor, men handen går från den ena till den andra. Det är uppslitande att se. Om jag tidigare tyckt att Noé visserligen förstår sig på effekter och filmens tekniska möjligheter är jag nu drabbad av hur han genom filmens berättande lyckas kasta ljus på en belägenhet.
På senare år har det kommit ett flertal empatiska filmer om demensproblemtik (exempelvis The Father med Anthony Hopkins). Vortex är inte ute efter att ge kamratstöd åt människors vars nära & kära drabbas av minnessvårigheter. På ett plan är den fullständigt tröstlös och skoningslös. Just däri ligger filmens styrka. Och just det gör att den omsorg, eller den brist därpå, som skildras slår så hårt – sonen som vill sina föräldrar väl, mannen som bara vill arbeta, men som också bryr sig om sin fru.
Vi har inte att göra med något ”mörker” som man kan titta på storögt och slött låta sig förföras av. Vortex briljerar inte, den håller sig till de dagliga scener som utspelar sig mellan makarna och deras son. Jag kommer att tänka på tyska Halt auf der Strecke (2011), Andreas Dresens mycket realistiska skildring av en man som drabbas av cancer och som vet att han snart kommer att dö. Också här möter filmen döden med en absolut osentimental blick, men inte heller handlar det, varken för Dresen eller för Noé, om att reducera döden till ett biologiskt faktum.
Vortex imponerar som film på ett sätt jag inte var förberedd på. Det är först här jag upplever att Noé på riktigt sätter sig själv på spel. De tidigare ”gränsöverskridande” filmerna har inget av mod i sig. Vortex, däremot, stannar upp, placerar tittaren i parets labyrint till bostad, och därifrån dras man in i ett gränstillstånd som inte är spektakulärt på något vis.
