NATO står benhårt fast vid sina åtaganden. Vi kommer att försvara varje tum av NATO:s territorium, inklusive Finlands. Det var USA:s president Joe Bidens budskap på presskonferensen som han höll tillsammans med president Sauli Niinistö. Och precis vad Finland ville höra – även om all oro inte är borta.
Finland har sagt att NATO-medlemskapet inte är fullständigt förrän också Sverige är med. Att Turkiets ratificering av Sveriges NATO-medlemskap saknar en tidtabell skapar oro. I Sverige tror många att Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan sitter med Sverigekortet på hand tills USA:s kongress har godkänt förslaget att sälja F-16 stridsplan till Turkiet.
USA:s president Joe Bidens besök i Helsingfors efter toppmötet i Vilnius kan ses som en bekräftelse på att Finland nu har tagit det sista steget in i den västliga gemenskapen. Men när Yles redaktör Ida Tikka ställde frågan om Finland kunde räkna med NATO:s stöd i all framtid, oberoende av vem som är Förenta staternas president – Bidens företrädare på posten, Donald Trump, framförde tidvis hård kritik mot NATO – nämnde Biden att framtiden alltid är oviss. Detta föranledde Yle-redaktören att be om en kommentar av Niinistö. Men innan Niinistö hann svara ville Biden precisera sig. Ingen kan med full säkerhet uttala sig om framtiden, påpekade han. Men, underströk han, inom ramen för vad som är möjligt att säga gällande framtiden gäller det han sagt: USA:s engagemang i NATO står fast.
Niinistö konstaterade också att förhandlingarna om ett fördjupat bilateralt försvarssamarbete (DCA) mellan Finland och USA går vidare.
– Så småningom kommer antagligen alla de nordiska länderna att ha ett sådant avtal med USA, eftersom också Sverige förhandlar, sade Niinistö.
Sverigekortet
Bidens besök i Helsingfors handlade i synnerhet om relationerna mellan USA och de nordiska länderna. Ett möte mellan de två presidenterna och statsministrarna från de övriga nordiska länderna ordnades nu för tredje gången. Av de nordiska länderna är det bara Sverige som än så länge står utanför NATO.
Att Erdoğan i elfte timmen – den 10 juli, kvällen före NATO:s toppmöte inleddes i Vilnius – signalerade grönt ljus för Sveriges NATO-medlemskap gav nytt hopp om att det inte kommer att dröja länge förrän det svenska medlemskapet är ett faktum..
Bakslaget kom bara två dagar senare.
Erdoğans presskonferens i Vilnius efter att NATO:s toppmöte avslutats den 12 juli har flitigt kommenterats i Sverige. Han sade då att det antagligen kommer att dröja ända till oktober innan det turkiska parlamentet kommer åt att ratificera det svenska NATO-medlemskapet. Som för att ytterligare förminska det angelägna i tidtabellen sade Erdoğan att parlamentet under inga omständigheter kommer att avbryta sin sommarpaus för att rösta om saken. Och tillade att parlamentet också har andra viktiga frågor att ta ställning till när det i höst samlas igen efter sommarpausen.
Om detta bara är retorik eller ett spel för gallerierna återstår att se.
Många svenska analytiker gissar att Erdoğan kommer att hålla kvar Sverigekortet tills beslutet om att Turkiets anskaffning av F-16-plan klubbats igenom i den amerikanska kongressen. Löftena om planköpen ladas på is efter att Turkiet för ett antal år sedan köpt försvarsmateriel av Ryssland trots att NATO motsatte sig affären.
Helt villkorslöst är det svenska medlemskapet inte heller. En lista på sex punkter ligger som grund för det turkiska ja:et. Som sista punkt på listan lovar Sverige arbeta för att få igång förhandlingarna inom EU gällande det turkiska medlemskapet som legat nere i flera år.
Ingen ny sammankoppling
Kopplingen mellan NATO och EU är dessutom inte så ny som man kunde tro.
I samband med Jugoslaviens sönderfall på 1990-talet och krigen på Balkan tog EU:s planer på en gemensam försvarsförmåga fart. Tanken bakom det hela påminde om diskussionen i dag: Europa borde bli bättre på att själv ta hand om sina kriser för att inte alltid behöva förlita sig på USA. Vid den tidpunkten saknade alla europeiska länder – utom Storbritannien, som ännu var med, och Frankrike – förmågan att kunna tanka jaktplan i luften.
Krishantering blev det nya konceptet. Detta innehöll även fredsframtvingande åtgärder, inte bara fredsbevarande verksamhet.
Som en möjlig lösning utarbetades ett avtal mellan EU och NATO om att EU kunde få tillgång till NATO:s förmågor när inte NATO självt vill ta sig an en militär operation. Av NATO-länderna var det Turkiet som ställde sig mest på tvären om ett dylikt avtal.
Turkiets motsträvighet gällde inte enbart att snåla med NATO:s förmågor utan också om att Turkiet i mer än tjugo år väntat på att få kandidatstatus för ett medlemskap i EU.
På EU:s toppmöte i Helsingfors i december 1999 – efter att NATO:s bombkampanj mot Serbien tagit slut i juni samma år – hade man kommit så långt i planerna att saken togs upp i Helsingfors.
EU:s utrikespolitiske representant var då Javier Solana och Frankrikes president hette Jacques Chirac. På ort och ställe bestämde sig EU för att Solana skulle låna Chiracs plan och flyga till Ankara för att hämta Bülent Eçevit, Turkiets premiärminister till toppmötet i Helsingfors.
Turkiets långa väntan var nu slut. Landet fick sin länge eftertraktade kandidatstatus i utbyte mot att EU fick tillgång till NATO:s förmåga att utveckla den europeiska krishanteringen. Ett av de första krishanteringsprojekten var att EU så småningom axlade ansvaret för fredsoperationen i Bosnien.
Men Turkiets medlemskap gick snart i stå. I något skede verkade också Turkiets intresse för att bli EU-medlem att ha svalnat nästan helt. Nu vill Turkiet ha draghjälp av Sverige för att få igång det på nytt.
Var blev de nordiska rösterna?
I ett gemensamt uttalande försäkrar de nordiska länderna att de stöder de säkerhetsutfästelser som G7-länderna (Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Storbritannien, Tyskland och USA) har gett Ukraina – något Joe Biden varmt välkomnade på presskonferensen i torsdags.
I ett pressmeddelande från presidentens kansli sägs det att de två presidenterna samt statsministrarna från Danmark, Island, Sverige och Norge har kommit överens om att intensifiera samarbetet på flera fronter relaterade till klimatförändringen för att skapa en renare miljö, skydda Arktis och säkra försörjningsberedskapen. Också en utveckling och utbytet av teknologi ligger högt på agendan.
Finlands nye statsminister Petteri Orpo var inte ursprungligen inkluderad i det officiella programmet. President Niinistös motivering var att det kunde skapa förvirring bland de övriga deltagarna om Finland skulle delta med ”två tallrikar”. Men en viss förvåning väckte argumenteringen också därför att presidenten visserligen leder utrikespolitiken – men i samråd med statsrådet, vilket knappast är möjligt utan en enda röst.
En del av frågetecknen skingrades när det bekräftades att Orpo – som inte har träffat Biden tidigare – trots allt är inkluderad i det officiella programmet och fick träffa Biden.
Men att Orpo inte fick vara med under själva förhandlingarna väcker frågor. De nordiska statsministrarna är ju trots allt kolleger.
Att ingen av de nordiska statsministrarna var med på presskonferensen med Biden och Niinistö skapade också frågetecken. I pressuttalandet välkomnar man Erdoğans löfte om ett turkiskt godkännande av Sveriges NATO-medlemskap. Men den turkiske presidentens utspel på presskonferensen i Vilnius nämns över huvud taget inte. Där hade Sveriges statsminister Ulf Kristerssons färska kommentar varit på sin plats.
Mycket blev hängande i luften när Joe Biden och Sauli Niinistö med beslutsamma steg lämnade rikssalen. Frågorna haglade över Biden när han gick ut – han lär ibland avvika från protokollet och komma med svar, enligt de amerikanska kollegerna på plats. Men inte nu.
Kvar blev de tio flaggorna: fyra finska, fyra amerikanska – och med NATO-flaggan ytterst till höger och EU-flaggan ytterst på vänsterflanken. Som en liten påminnelse om hur allt ändå hör ihop i maktpolitiken i den globala värld vi lever i.
Foto: Roni Rekomaa
