Kan vänstern dra upp Spanien från avgrundens brant?

364

I Spanien är det parlamentsval 23 juli. Många förutspår att högern kommer att vinna valet och att åren med en vänsterregering är förbi. Vad hände egentligen med Spaniens vänstervåg? Hur förhåller man sig idag i Spanien till att bearbeta såren efter den långa Franco-diktaturen?

 

En stor, vit hand som slänger symboler som representerar feminism, antirasism, kommunism, en regnbågsflagga och den katalanska flaggan i en papperskorg, flankerat av slagord som säkerhet, familj och industri och en fråga: Vad räknas?

Banéret som det nyfascistiska extremhögerpartiet Vox hängde upp på fasaden till sitt partihögkvarter i Madrid den 17 juni ledde till klagomål. Valkommissionen i Madrid beordrade snabbt partiet att ta ner det, men det kan vara en fingervisning om vart landet är på väg efter den 23 juli.

Hur har Spanien kommit att sälla sig till skaran av europeiska länder där ett ”moderat” högerparti snart ser ut att ta makten med flankstöd av fascister? Och har den styrande vänsterregeringen en chans att stoppa dem?

I januari 2020, efter mer än ett årtionde av ekonomiska och politiska kriser och två val på mindre än ett år, fick Spanien sin mest vänstersinnade regering sedan den andra republiken 1937 slukades av Francisco Francos militärkupp. Efter valet i November 2019 bildade socialdemokratiska PSOE och vänsteralliansen Unidas Podemos tillsammans en minoritetsregering, stödd av diverse små regionala vänster- och nationalistpartier. Regeringens program hyllades i vänsterkretsar för att vara det mest progressiva sedan demokratins återkomst 1975.

Precis som i resten av världen skulle regeringens första år överskuggas av pandemihantering, men trots ett tidvis turbulent samarbete mellan regeringspartierna har de förverkligat betydande delar av sitt program, bland annat en ny translag, en höjning av minimilönen och andra reformer som gynnat låginkomsttagare. Ungdomsarbetslösheten ligger på den lägsta nivån sedan finanskrisen 2008.

Kontroverser inom vänstern

Ändå verkar det som den spanska vänstern, i synnerhet Unidas Podemos, inte klarat av att formulera en koherent vision. Alliansen har förlorat mycket av det momentum som de hade i mitten av 2010-talet, då Podemos var tredje största parti i parlamentet och verkade redo att utmana PSOE om platsen som Spaniens dominerande vänsterparti. Sedan dess har partiet dragits in i skandaler om bland annat den tidigare partiledaren och vice statsministern Pablo Iglesias Turrión och hans partner, jämställdhetsminister Irene Monteros husköp. Inre stridigheter inom vänstern har fått många tidigare Podemos-väljare att tappa förtroendet för dem.

Aulianni Leskinen är författare, journalist, tidigare chef för Finlandsinstitutet i Madrid och YLE:s tidigare korrespondent i Madrid. Hon beskriver Montero som en stark, radikal feministledare som inte är rädd för att utmana det politiska etablissemanget.
– Hon är fräck, kallar folk för fascister i parlamentet och skräms inte av den spanska politikens auktoritära herrar. En del av väljarna älskar henne, men en del är också förskräckta.

Under den gångna regeringsperioden hade Montero en ledande roll i genomdrivandet av en kontroversiell samtyckeslag, som på grund av ändringar i max- och minimilängder för fängelsestraff ledde till att hundratals dömda våldtäktsmän fick sina straff förkortade eller släpptes i förtid. Skandalen kring lagen ledde till en kris för regeringen, där PSOE till slut backade och gjorde gemensam sak med högerkonservativa Partido Popular (PP) för att ändra lagen efter att Montero och Podemos vägrat gå med på att stryka den kontroversiella paragrafen. Montero beskyllde i stället det spanska rättssystemet för machismo och misogyna domare för att ha möjliggjort att sexualförbrytare tidigt släppts på fri fot.

Iglesias lämnade i sin tur politiken 2021, efter att ha lämnat sin post som vice statsminister och parlamentsledamot för att leda Podemos i lokalvalet i Madrid samma år. Efter en hätsk valkampanj där både han och flera andra högt uppsatta politiker hotats till livet och ett val som slutade i ett svagt resultat för Podemos och seger för PP och Vox drog sig Iglesias tillbaka, och uppgav bland annat att han var trött på de hot han och hans familj utsattes för av ”demokratihatande krafter”.

 

Bäddat för instabilitet

Nu ser den politiska kartan ut att långt vara på väg att byta färg. I lokalvalen som ordnades i slutet av maj i år segrade det högerkonservativa Partido Popular (PP) och nyfascistiska Vox i stora delar av landet. Både PSOE och Podemos gjorde historiskt dåliga resultat och tappade kontrollen över många av sina fästen i Valencia, Aragon och Extremadura, regioner där vänstern traditionellt varit mycket stark. Samtidigt var valdeltagandet det lägsta sedan demokratins återkomst 1975.

Efter lokalvalen valde statsminister Pedro Sanchéz (PSOE) att tidigarelägga parlamentsvalet som ursprungligen skulle hållas i slutet av året till den 23 juli. Opinionsundersökningar tyder i skrivande stund på att PP kommer att vinna valet, dock utan egen majoritet, och kommer att vara beroende av Vox för att kunna regera. Detta är en situation som kan bädda för betydande politisk instabilitet i ett land där fascismen och dess brott för många ännu är ett öppet sår och trauma.

Samtidigt har den radikala vänstern under våren gått igenom ännu en av sina många högst offentliga inre maktkamper, den här gången gällande huruvida Podemos skulle gå med i den karismatiska arbetsministern Yolanda Diaz nya valallians SUMAR, ett nytt försök att samla vänstern under ett nytt namn, utan det bagage som många inom Podemos numera bär på, främst den skandalomsusade och impopulära Montero. Podemos valde till slut, bara några timmar innan tidsfristen för att anmäla valförbund skulle löpa ut, att gå med i alliansen och peta Montero från sin kandidatlista.

Diaz har beskrivits som en svart häst i den spanska politiken, en slipad, pragmatisk och karismatisk förhandlare med bakgrund både inom juridiken och i kommunistiska kretsar. Bland annat höjningen av minimilönen som regeringen drev igenom anses vara Diaz förtjänst, och hon är en av Spaniens populäraste politiker. Hon ses av många som ett slags motsats till den frispråkiga och aggressiva Montero, som med sitt konfrontativa sätt och sin radikalism skapat många fiender både inom högern och de mer pragmatiskt sinnade inom vänstern.

 

Enad vänsterfront växte fram

Aulianni Leskinen flyttade till Spanien 2012 och ser flera förklaringar till den politiska situationen i dag. Enligt Leskinen var valresultatet 2019 ett resultat av många faktorer, men som en av de viktigaste ser hon den djupa sociala och ekonomiska kris Spanien befann sig i under eurokrisens efterdyningar.

 

Samtidigt uppdagades också nästan absurt stora korruptionsskandaler inom det styrande högerpartiet PP. Detta kulminerande i den så kallade Gürtel-affären, en mut-, skattesmitnings- och pengatvättsskandal som ledde till att hundratals partifunktionärer och politiker tvingades avgå, och slutade med att dussintals personer och själva partiet dömdes för bedrägeri, pengatvätt, och mutbrott i Spaniens högsta kriminaldomstol 2018.

– I bakgrunden finns så klart eurokrisen, och sedan den ekonomiska kollaps som i början av 2010-talet drabbade Spanien. Den förorsakade enorm arbetslöshet, samtidigt som en våg av irritation mot PP:s korruption drog över landet.
Leskinen beskriver en situation där alla unga, och tidvis också alla vuxna, i hela byar kunde gå arbetslösa.

Den politiska och ekonomiska instabiliteten ledde till att nya, mindre partier kunde utmana och bryta PSOE:s och PP:s traditionella dominans. Unidas Podemos bildades 2014 av akademiker och av medlemmar i den så kallade Indignados-rörelsen, som under sina demonstrationer mot nedskärningar, korruption och social orättvisa 2011-2012 trädde fram som en betydande politisk kraft.

Podemos lyckades samla tiotals små vänsterpartier och regionala rörelser under sitt paraply och ena den spanska vänstern i en gemensam front, något som länge tidigare visat sig omöjligt. Samtidigt splittrades också högern. Partiet Ciudadanos växte fram som ett mer moderat mittenalternativ, under den traditionella centristiska devisen ”varken höger eller vänster” och med vissa socialdemokratiska förtecken, samtidigt som PP:s mer radikala högerväljare började överge partiet för Vox. Extremnationalistisk och fascistisk retorik började få genomslag vid valurnorna för första gången sedan demokratins återkomst.

 

Högern led av splittringen

Inför valet 2019 var högern splittrad och svag, och PP gjorde sitt sämsta resultat någonsin i april 2019. Efter valet kunde Podemos och PSOE ändå inte enas om ett regeringsprogram, trots månader av förhandlingar, utan ett extraval krävdes i november samma år.

Efter extravalet, där PP delvis återhämtade sig och Vox gjorde rekordresultat med 15 procent av rösterna, lade PSOE och Podemos snabbt sina meningsskiljaktigheter åt sidan och ingick ett regeringssamarbete, den första koalitionsregering Spanien haft sedan 1936. De var dock tvungna att bilda en minoritetsregering, och har regerat med stöd från diverse små regionala vänster- och nationalistpartier från Spaniens autonoma områden.

– Podemos lyckades samla flera olika grupper, unga, vänsterintellektuella, olika sorters vänsterfolk, till och med kommunister, och kunde dessutom alliera sig med PSOE, något som inte alls var självklart för vare sig Podemos eller PSOE, förklarar Leskinen. Hon beskriver ändå premiärminister Pedro Sanchez som en slug och pragmatisk politiker, någon som aktivt tar risker utan rädsla för motståndarnas reaktioner.

Samtidigt led högern mer av splittringarna på den politiska kartan än vänstern, då samarbete med Vox ännu för några år sedan ansågs som att gå ett steg för långt av många inom PP på grund av Vox’ klara och uttalade förkärlek för Francos diktatur och fascismen. Partiets ledare Santiago Abascal har bland annat i ett tal i parlamentet beskrivit den nuvarande vänsterregeringen som Spaniens värsta regering på 80 år, alltså sedan 1930-talet före Franco.

Leskinen beskriver regeringens samarbete under den gånga perioden som delvis fungerande och lyckat, även om pandemin och regeringens inbördes meningsskiljaktigheter om bland annat Spaniens roll som vapenleverantör i kriget i Ukraina delvis överskuggat dess arbete. Förutom vissa betydande framsteg gällande kvinnors, könsminoriteters och arbetares rättigheter har man också bland annat gjort satsningar på grön energi.

 

Ingen självreflektion i den spanska vänstern

Javier Román García är lärare och översättare, tidigare bosatt i Kina men lever numera i Barcelona. Han beskriver sig själv som tidigare Podemos-anhängare. Han uppskattar det arbete regeringen gjort för att stärka till exempel kvinnors och hbtq-personers rättigheter, och förklarar att det nog bland vissa grupper, främst unga och progressiva, finns en känsla av att regeringen lyckats bra med sitt uppdrag. Ändå ger García inte regeringen särskilt högt betyg, och ser långt högerns frammarsch i lokalvalet i maj som ett resultat av vänsterns misslyckanden. Han drar paralleller till trumpismen i USA.

– Vanliga människor känner sig övergivna av politikerna och systemet, och anser att regeringen ignorerar deras problem. Det här har högern kunnat kapitalisera på, och måla upp sig som det enda alternativet till systemet, säger García.

Han anser också att spanska politiker är ovilliga att ta ansvar för sina misstag, och nämner bland annat Irene Monteros beskyllningar mot rättssystemet under processen kring samtyckeslagen.

Han är inte heller optimistisk vad gäller vänsterns chanser i valet i juli. Enligt García verkar den katastrofala förlusten i lokalvalen i maj snarare ha framkallat en panikreaktion än självreflektion. Han beskriver vänsterns strategi inför valet som desperat, och tycker att deras budskap mest verkar basera sig på att alternativet är värre, kombinerat med kortsiktigt valfläsk för sina egna intressegrupper.

– I mina öron låter det inte som en lösning på problemet, det verkar nästan som ett barnsligt försök att muta väljare, som medborgare är jag oroad över politikernas omognad, säger García.

Inte heller SUMAR, den nya vänsteralliansen, får särskilt höga poäng, åtminstone inte efter Podemos inträde. García beskriver SUMAR som ännu ett försök att samla de populära och acceptabla delarna av vänstern under samma paraply medan man gör sig av med de impopulära delarna, ett försök att väcka en fräsch fågel Fenix ur misslyckandets aska. Själv säger García, som tidigare röstat på Podemos, att han övervägt att rösta på SUMAR, men att Podemos inträde i alliansen gör att han inte är säker på att han kan ge dem sin röst. Han beskriver stora delar av Podemos som skenheliga, gauche caviar (fr. kaviarvänster) och partiet som splittrat i fraktioner och till och med stalinistiskt i sin interna struktur, med konstanta inre rivaliteter och konflikter som distraherar från det politiska arbetet för väljarnas bästa.

När ämnet glider över till Vox explosiva framväxt på den politiska kartan är García inte heller nådig. Han kommer själv från Almeria i Andalusien, där Vox fick nästan 30 procent av rösterna i november 2019, och ser en nästan total ovilja från vänsterns sida att diskutera vissa av de problem regionen dras med, till exempel vad han beskriver som en total avsaknad av integration och stödstrukturer för de tiotusentals utländska, främst nordafrikanska arbetare, många papperslösa, som plockar de tomater som dyker upp på Europas tallrikar. Människors utsatta position och den sociala kris också Leskinen beskriver skapar otrygghet i dessa samhällen, trots stora framsteg under de senaste åren ligger arbetslösheten i exempelvis Andalusien ännu på runt 18 procent. Väljarna upplever en ovilja från vänsterns sida att ta deras problem på allvar. Det här har enligt García drivit en del väljare i famnen på Vox, då de kunnat måla upp sig som det enda alternativet till ett system som blivit ”woke”.

– För en vänsterprogressiv är det enkelt att döma ut folk på landsbygden som nazister och barbarer för att de röstar på Vox när man själv bor i en vacker lägenhet i en trevlig stadsdel i Barcelona. I verkligheten kanske vi helt enkelt inte lyssnar på dem eller förstår deras problem, konstaterar han.

– På grund av den europeiska vänsterns trauman kring fascism, nazism och rasism är det mycket svårt för vänstern att erkänna att exempelvis massiv immigration till nya områden kan skapa problem. Inte så att man ska sparka ut alla invandrare, utan snarare: hur ska vi reagera på det här och skapa ett samhälle byggt på samarbete där alla har tillgång till bra utbildning, jobb och boende? Stora delar av vänstern låtsas som det inte finns några sådana problem.

 

Arvet efter Franco

Mer allmänt tror García att en orsak till högerns framgångar är att många mer moderata väljare upplever att regeringen i allt för hög grad koncentrerat sig på sociala frågor i ett kärvt ekonomiskt läge.

Under de senaste åren har arvet efter inbördeskriget och Franco också börjat lyftas fram på ett helt nytt sätt, bland annat i och med stiftandet av Ley de Memoria Democrática, “demokratins minneslag”. Lagen som stiftades 2022 gör det för första gången möjligt att med statligt stöd gräva upp och kartlägga massgravar från inbördeskriget, och gör det obligatoriskt för skolor att undervisa om kriget och Francos diktatur.

Att lagen kunde drivas igenom tyder enligt Aulianni Leskinen på en vilja hos speciellt delar av den yngre generationen att äntligen diskutera krigets och diktaturens trauman. 2018 flyttade PSOE-regeringen Francos kvarlevor från den så kallade Valle de los Caídos, de fallnas dal. Valle de los Caídos byggdes ursprungligen som ett monument för inbördeskrigets offer från båda sidor, och att Franco begravdes där var länge ett hett ämne som ledde till högljudda protester från efterlevande till republikanska krigsoffer. Också Franco-institutet, som verkat för att hedra diktatorns minne sedan 1976, stängdes ner genom domstolsorder. Leskinen, som själv har forskat i människorättsfrågor och bland annat skrivit om Pinochets diktatur i Chile, upplever att Spanien äntligen gör trevande försök att handskas med sin historia.

Spaniens återdemokratisering på 1970-talet var till stor del möjlig efter en politisk överenskommelse, en glömskepakt, där politiska partier på både höger- och vänsterkanten kom överens om att inte utreda diktaturens förbrytelser eller ställa de ansvariga inför rätta.

Spanien har enligt Leskinen näst mest oundersökta massgravar i hela världen, bara Kambodja, där Pol Pots blodiga folkmord på 70-talet enligt vissa beräkningar tog livet av en tredjedel av landets befolkning, ligger före i den dystra statistiken.

– Hela den spanska kartan är full av massgravar, förklarar Leskinen med eftertryck.
– Spanien har aldrig tvättat sin smutstvätt, till skillnad från till exempel Sydafrika efter apartheid eller vissa sydamerikanska länder efter kalla krigets diktaturer. I många sydamerikanska länder har man kunnat utreda högerdiktaturernas människorättsbrott, öppna och undersöka massgravar och ställa vissa av de ansvariga till svars. I Spanien har detta aldrig gjorts, trots att Spanien befinner sig i det demokratiska Europas hjärta.” säger Leskinen.

Hon ser det som politiskt modigt och nödvändigt av PSOE och Podemos att ta i dessa saker, men anser också att det kan ha tjänat som en mobiliserande kraft för högern både i lokalvalen i maj och inför parlamentsvalet i juli. Både Vox och PP:s partiledare har sagt att de ämnar upphäva lagen om de får makten. Leskinen ser risken för att en så kallad final point-lag ska stiftas vid ett maktskifte, som skulle omöjliggöra vidare undersökningar av diktaturen och dess förövare på både juridisk och journalistisk väg. För vissa delar av den spanska befolkningen är det här ett attraktivt budskap.

– Man anser att man inte ska rota i gamla sår och gräva upp gamla synder, och om det offentliggörs att en mor- eller farförälder begått krigsbrott kan det skada familjens anseende i till exempel affärsfrågor, förklarar Leskinen.

Javier Roman García tror också att lagen haft en provocerande effekt bland vissa samhällsskikt. Han ser det som en omöjlighet att ignorera diktaturens brott för evigt, och hoppas att de processer som inletts genom regeringens arbete kan hjälpa Spanien att gå genom en försoningsprocess, även om han tror det kommer att ta länge. García hoppas att Spanien om 20 år ska ha kunnat gå vidare och skapat ett samhälle där man lärt sig sin läxa.

Foto: Timo Keilaranta, privat, wikimedia commons