Krig har ingen periferi

av Yrsa Grüne-Luoma

Rysslands anfallskrig mot Ukraina 2022 fick Finland att ta steget ut och ansöka om medlemskap i NATO redan samma vår. En besvikelse var att Sverige tvingades vara kvar i väntrummet. 

Länge betraktades det inte bara som önskvärt utan som säkert att Sveriges medlemskap skulle ratificeras av både Ungern och Turkiet inför NATO:s toppmöte i Vilnius 11-12.7. Enligt Dagens Nyheter räknar Sverige inte längre med att bli medlem i NATO detta år. Nu fästs blicken vid NATO:s 75-årsjubileum i april 2024 i Washington istället, enligt DN.

Intresset och informations-förmedlingen när det gäller Latinamerika inskränkar sig till fotbollsspelare och byråtelegram om presidentval i länder som Brasilien.

Allt är förstås spekulation. Men när det blev klart att det blir en andra omgång i presidentvalet i Turkiet insåg de flesta att tiden blir för knapp. Recep Tayyip Erdoğan, som blev omvald i den andra omgången, kan förstås ge grönt ljus. Men i praktiken har det turkiska parlamentet bara en vecka på sig att ratificera Sveriges medlemskap före sommarpausen.

Ungerns Viktor Orbán säger att det finns bilaterala frågor med Sverige som måste lösas innan det ungerska parlamentet kan ratificera ett svenskt NATO-medlemskap.

 

En liten besvikelse för Finland är det också om Finland i NATO:s ledningsstruktur placeras i Brunssum i Nederländerna och inte i Norfolk, USA. Resurserna i Brunssum är större och armén, inte flygvapnet eller marinen, har i årtionden varit det centrala i det finländska territoriella försvaret. Norfolk satsar på marinen och flygvapnet.

Med tanke på försvaret av de baltiska länderna och Östersjön är Brunssum det naturliga högkvarteret.

 

Och EU då?

Diskussionen och medierna har varit så fokuserade på det unga finländska NATO-medlemskapet att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik – GUSP – knappt längre nämns. Visst har man alltid, också i Finland, betonat att det är NATO som står för de militära förmågorna när det gäller säkerheten i Europa.

Men samtidigt har också stora NATO-länder – bland dem Storbritannien då landet ännu var med i EU och Frankrike – betonat nödvändigheten i att utveckla de europeiska ländernas militära förmågor. Detta har delvis berott på att USA – i synnerhet under det trumpska presidentskapet – tyckte att Europa kunde sköta om sitt eget försvar i högre grad än förr.

Men krigen på Balkan för drygt tjugo år sedan avslöjade också bristerna i de europeiska ländernas försvarskapacitet. Då såg man EU som en möjligt verktyg för att komplettera den europeiska säkerheten, också de militära förmågorna.

 

Med kriget i Ukraina och den allt större osäkerhet som Rysslands agerande har skapat har många fönster stängts i medierna. Afrika dyker upp ibland men av alla världsdelar är det nog Asien – på grund av Kina – vid sidan av Nordamerika som dominerar scenen när det gäller bevakning. Oron över Taiwans situation är befogad och Nordkorea är en minst lika oberäknelig aktör som Ryssland.

Intresset och informationsförmedlingen när det gäller Latinamerika inskränkar sig till fotbollsspelare och byråtelegram om presidentval i länder som Brasilien.

EU och Mercosur, den sydliga gemensamma marknaden (Argentina, Brasilien, Uruguay, Paraguay och Venezuela, för närvarande avstängt) nådde en principöverenskommelse 2019. Det finns förhoppningar om att det spanska ordförandeskapet som inleds den 1 juli ska lyfta upp Mercosur på agendan igen, också för att Luiz Inácio Lula da Silva installerades som president i Brasilien i januari 2023 efter att ha vunnit över högerkandidaten Jair Bolsonaro.

Någon anledning till överdriven optimism finns det ändå inte.

 

Kriget i Ukraina är det stora osäkerhetsmomentet i Europa vars verkningar sträcker sig långt utöver Europas gränser. Men ur latinamerikanskt perspektiv är kriget långt borta och något större engagemang har länder som Brasilien och Argentina inte ägnat sig åt.

Alltid har det inte varit så.

På ett seminarium på Utrikespolitiska institutet sade en av forskarna vid Tammerfors universitet att länder som Argentina, Chile och Brasilien i mitten av 1980-talet i högsta grad var aktuella och föremål för forskning och kunskapsutbyte.

 

Stora mediehus i Finland som Yle och Helsingin Sanomat och Dagens Nyheter i Sverige hade flera redaktörer som utvecklade en gedigen kunskap om länderna. För Argentina, Uruguay, Chile och Brasilien var Europa – och kanske i synnerhet Norden – ett slags ledstjärna för demokratisk utveckling med beaktande av de mänskliga rättigheterna.

Kunskapen om den latinamerikanska världen är i dag snävare åtminstone i Finland. Detta återspeglas till och med i delar av politiken när vissa vill sätta stopp för arbetskraftsinvandring för dem som kommer från icke-europeiska länder. Hur många av dem vet att till exempel Uruguay var ”Latinamerikas Sverige” under tiotals år, innan militärdiktaturen tog makten 1973? Generalerna släppte sitt grepp om landet 1985.

 

Visst finns det fortfarande forskare som lyckas föra fram Latinamerika i rampljuset. Men det finns också de som bytt ut Latinamerika mot Kina, kanske för att få större synlighet både i medierna och i den akademiska världen. Men det beror också på att Kina är en aktör i Sydamerika, även om insikten på den punkten inte kan kallas allmän kännedom.

 

När uppvaknandet kommer blir förvåningen antagligen stor. Trots att vi alla vet att kriget i Ukraina kommer att ha långa skuggor som sträcker sig till Asien, Afrika – och Latinamerika.

1 kommentar

Hugo Pettersson 8 augusti, 2023 - 21:13

Artikeln tycks mest vara inlindad propaganda för NATO och PAX AMERICANA. Nu gäller det att inse att för små länder finns inget skydd av USA. USA gör som de vill och bedömer lämpligt, lex Afghanistan. USA har efter kalla krigets slut på olika sätt genomfört 130 interventioner i andra länder med många regimförändringar när USAs intressen varit hotade,. USA har minst 773 militärbaser över hela världen där varje potentiellt hot (nation) i hela världen kan utsättas för en attack inom 24 timmar och överlägsen alla andra länder i militär styrka och finansiering. . I själva verket finns det två huvudlinjer i Washington 1. Att även ytterst med våld upprätthålla en unipolär värld 2. eller att detta är för sent och att Kina, Indien , Brasilien, Sydafrika, Indonesien, Filippinerna och de andra tidigare koloniserade staterna vill ha ett ord med i laget dvs samexistens. Att argumentera för den vite mannens (globala nord) överlägsenhet är både oetiskt och omoraliskt. Därmed inte sagt att en multipolär värld nu skulle vara bättre. Möjligen kan den ge större svängrum för små länder. Så kamp för demokratiska fri -och rättigheter skall alltid vara utgångspunkten överallt i såväl Kina, Ryssland som USA. Ensidigt stöd för NATO och dess roll som en av många verktyg för USAs dominanspolitik är mycket tveksamt. De flesta latinamerikanska länder är mycket medvetna om ovanstående.

Reply

Lämna en kommentar