Gorz – den rödgröna vänsterns Marx

528

André Gorz – jag hade nästan hunnit glömma honom. Men efter att ha deltagit i en diskussion om Kohei Saitos bok Marx in the Anthropocene började minnesbilder väckas till liv. (Jag skrev om Saitos bok i Ny Tid 4/2023.)

Det har nu gått hundra år sedan Gorz födelse. Redan på 1960- och 1970-talen hade han, inspirerad av Marx ungdomsarbeten och Sartres existentialism, ett betydande inflytande på den franska nya vänstern. Analysen av förhållandet mellan reformer och revolution, kritiken av den fordistiska arbetsdelningen och betoningen av ekologins roll för politiken var nydanande. 

 

Böckerna Farväl till proletariatet (1982) och Vägen till paradiset (1984) hjälpte mig att formulera idén om en ”tredje vänster”, som kom att spela en viktig roll i det nygrundade Vänsterförbundets programarbete. Den ”tredje” vänstern bygger på den franska revolutionens republikanska, ”första” vänster, och på den socialistiska arbetarrörelsens, ”andra” vänster, men den är medvetet rödgrön: ekologisk, feministisk och planetarisk.  

Underrubrikerna till de två böckerna – ”bortom socialismen” och ”bortom arbetssamhället” – visar att Gorz föreställde sig en relativt direkt övergång till ett dualekonomiskt kommunistiskt samhälle. Han utgick från Marx framtidsvision i vilken det utifrån styrda, heteronoma, lönearbetet är kraftigt reducerat, medan den fritt disponibla tiden fylls av självstyrda, autonoma verksamheter. Gorz beskrev hur kapitalismen, genom automatiseringen och immaterialiseringen, undergrävde förutsättningarna för ackumulationen av realkapital och därmed också för lönearbetets dominans. 

”Arbetet” måste förlora sin centrala position i medvetandet, tänkandet och fantasin. Man måste lära sig att betrakta arbetet på ett nytt sätt: inte längre som någonting man har eller inte har, utan som det vi gör. Man måste lära sig att urskilja de ej förverkligade möjligheter som slumrar i nuets veck. Man måste ha vilja att gripa dess möjligheter, gripa tag i förändringen. Man måste våga bryta med detta samhälle som dör och som inte kommer att återfödas. Man måste våga ett Uttåg. … ”Arbetet” måste förlora sin centrala position i medvetandet, tänkandet och fantasin. Man måste lära sig att betrakta arbetet på ett nytt sätt: inte längre som någonting man har eller inte har, utan som det vi gör. Vi måste våga tillägna oss arbetet på nytt.

Så högstämt inledde Gorz boken Arbete mellan misär och utopi. Immaterialiseringen av ekonomin leder till att allt färre kan arbeta heltid inom den industriella produktionen. I stället för att reducera och omfördela det nödvändiga arbetet skapas arbetslöshet och jobb som är meningslösa, ofta otrygga och svåra att försörja sig på. Gorz sökte efter ”revolutionära reformer”, konkreta utvägar ur det falnande lönearbetssamhället. 

 

Ett av de viktigaste medlen för ”uttåget” var en garanterad inkomst, en medborgarlön eller basinkomst. Gorz betonade att den borde var tillräckligt hög, och motsatte sig en basinkomst endast avsedd att subventionera lågavlönade jobb. Han skulle ha ogillat syftet med Sipiläregeringens basinkomstexperiment.

Minst lika centralt var en omfördelning av arbetet och en befrielse av tiden för självstyrda aktiviteter. Det nödvändiga arbetet, som av naturliga skäl var oundgängligt, skulle alla delta i. Men den verkliga rikedomen, som inte kan mätas i pengar, möjliggjordes av den befriade tiden. Människornas intressen och förmågor kunde tack vare den utvecklas allsidigt.

 

I Gorz framtidsvision var lokalmiljön av avgörande betydelse. Med hjälp av ny arkitektur och infrastruktur, bytesringar och samarbetskretsar skulle nya gemenskaper bildas. Hur förhållandet mellan det ”lilla” och det ”stora” samhället kunde gestaltas var en fråga som sysselsatte Gorz. Han sökte institutioner som stödjer sig på och som förstärker vad han kallade en ”demokratisk kultur”. 

I en demokratisk kultur hävdar medlemmarna i de olika gemenskaperna inte att deras kulturella identitet är ett ”faktum”, en ”natur”, som inte kan ifrågasättas eller väljas. En komplex värld, stadd i ständig förändring, medför att varje gemenskap delar sig i tendenser och skapar ”dissidenter, rebeller, opponenter, motståndsmän … subjekt, som hävdar en förmåga att döma och välja av egen kraft”. 

Politiken är det specifika rummet för den alltid konfliktfyllda spänningen mellan motsatta poler i gemenskapen och samhället; … mellan förmågan till självbestämmande och självreglering hos individer och grupper å ena sidan, och å andra sidan de krav som är resultatet av samhällets funktionssätt … institutioner och apparater.

Allt som tenderar att sudda ut motsättningen mellan dem kväver debatten, konflikterna och den politiska reflexionen och får samhället att antingen gå i riktning mot en alltmer stelnad och auktoritär byråkratisk etatism, eller mot den kvävande och tryckande konformism som präglar fundamentalistiska eller national-kommunitära samhällen. (Gemenskap och samhälle. Ingår som bilaga i Arbetet mellan misär och utopi)

 

Kort före Gorz död år 2007 – ett gemensamt självmord med sin dödssjuka hustru – skrev han några artiklar, som framstår som profetiska. De har samlats i boken Ecologica, utgiven postumt. Artikeln ”The Exit from Capitalism Has Already Begun” handlar om hur kunskapsekonomin undergräver kapitalismens ackumulationslogik. ”Global Crisis, De-Growth and the Exit from Capitalism” förutspår en finanskris som kommer att drabba den internationella ekonomin. Den skrevs ett år före finanskrisen verkligen bröt ut. Den avslutande artikeln, skriven 2005, ”Wealth without Value, Value without Wealth” är resultatet av en intervju i vilken Gorz redogör för sin syn på kapitalismens historia, kris och nödvändigheten av revolutionära reformer, som till exempel en ovillkorlig social inkomst och en radikal omgestaltning av penning- och finanssystemet. 

Sannerligen en profet för vår tid.