Mellan generationerna, klasserna och könen råder en kompakt och orubblig tystnad. Marianne Peltomaa har skrivit en berörande roman där många knutar kunde lösas upp om folk bara pratade med varandra.
En av centralgestalterna är fru Signe Dahlman. Hon är gift med Henrik Dahlman, bankdirektör som trots sin anspråkslösa familjebakgrund klättrat på samhällsstegen och nått hög status i deras lilla stad. Signe är dotter till Amalia Boman, en kall och manipulativ matriark som ligger i sin säng dagarna i ända och äter karameller sedan den älskade maken gått bort. Utanför den inrutade dahlmanska vardagen och familjekretsen tecknas ett Finland i förändring.
I romanens början är det sommar år 1917 och fjortonåriga pigan Helvi Lampinen gör inträde i Signes liv. Några månader senare gör hon utträde igen, när hon letar upp sin förälskelse hemifrån och sällar sig till den röda sidan i kriget. Det går illa relativt fort.
Läsaren får följa Helvi i lägret för krigsfångar och Signe som plågas av sitt samvete i det trygga hemmet. Paret Dahlman kontaktar skyddskåren för att Helvi ska släppas ur lägret och återgå till pigtjänsten. Samvetet värker lite diffust också i Signes make Henrik som i ett anfall av välgörenhetsvilja (?) tar sig an flickan Alice som parets fosterdotter.
I hushållet ska nu Signe, Henrik, Helvi och Alice leva nära inpå varandra, var och en med sina privata trauman och en tryckande tystnad som skapar växande avstånd mellan dem alla. Peltomaa lyckas på ett mästerligt sätt förmänskliga sina huvudpersoner och beskriver inkännande deras inre liv. Om de bara kunde prata med varandra, om bara språket fanns för att de inför varandra kunde uttrycka sig skulle alla relationer vara mindre snåriga, och de kunde kanske till och med tycka om varandra.
Dessvärre är gränserna mellan klasser, generationer och kön hårt dragna och hållna, trots att förändringens vindar drar genom samhället i stort. Att leva tillsammans blir väldigt svårt om identitetsmarkörerna väger tyngre än individualiteten, om grupptillhörigheter står som synhinder för den gemensamma mänskliga kärnan.
Signe Dahlman står handfallen inför det plötsliga moderskapet i relation till Alice, Henrik befinner sig i ett tillstånd av flux både när det gäller relationer till andra och till sig själv. Helvi längtar efter frihet och hatar överheten, Alice söker tillhörighet och saknar sin biologiska mamma. Genom tigandet görs de främmande inför varandra.
Peltomaa har tidigare publicerat romaner och deckare och nominerades år 2005 för det nordiska deckarpriset Glasnyckeln för Inget ljus i tunneln. Hon är en skicklig historieberättare som med blick för både det inter- och det intrapersonella dramat i Om detta talar vi inte skildrar ett brytningsskede i Finlands historia, nyanserat och med fokus på det mänskliga i dem som berördes.
Marianne Peltomaa:
Om detta talar vi inte.
Scriptum, 2022
