Huvudpersonen i Fredrik Långs nya roman Farväl Nappari kretsar kring en berättare och huvudperson som befinner sig i valet och kvalet att bryta upp eller fortsätta i en allt trassligare tillvaro.
Du står vid en växande spricka i ditt liv. Du kan stanna och låta livet gå på som förut och hoppas att vantrivseln går över, eller så kan du hoppa. När du väl är på andra sidan finns ingen återvändo. Sprickan är så vid och hoppet så långt att du kanske skulle kunna men absolut inte vill ta språnget tillbaka.
Så är det för John, som berättelsen igenom snarare kallas ”J”, i Fredrik Långs Farväl Nappari. En kärleksroman. Året 1938 går mot sitt slut, J sitter i den chilenska hamnstaden Valparaíso, strandsatt i väntan på nästa båt till slutdestinationen Nya Zeeland. Han väntar – och hoppas. Kanske kommer Rakel med båten, kanske inte. Eller blir det till sist Inga? Hon är villig och ivrig och på sitt sätt strandsatt i Berlin. Det är åsnan mellan hötapparna, eller snarare kärlekstriangelns kedja av attraktion och avvisande.
Nog finns det en logik i att lämna alltsammans: Finland som han ändå inte känner sig höra ihop med, då han liksom far och farfar har engelskt pass; jobbet som husdjurskonsulent på Nylands Svenska Lantbrukssällskap där slitningar med nationalistiskt sinnade medarbetare ställer honom inför ett ultimatum; relationerna till två kvinnor som sätter honom i tvehågsenhetens deprimerande limbo; oviljan att gå ut i det stundande kriget; kanske också klasslösheten i ett klassamhälle. Hans mor är adlig, hans farfar en invandrad engelsk smed. Pappan är rotlös, ofta arbetslös och inte sällan våldsam. J hänger fritt mellan identiteter och relationer.
Att placera berättaren på ett sjaskigt hotellrum i en sydamerikansk hamnstad utan annan syssla än att bida sin tid ger en passande inramning åt en huvudperson som befinner sig i dessa mellanlägen. Därifrån formar sig romanen till ett slags utvecklingsroman kring en framväxande insikt om nödvändigheten i att slita sig loss ur en stagnerande tillvaro.
Farväl Nappari är en fristående fortsättning på romanen Flickorna på Nappari (2013) – till den grad att man strängt taget inte behöver ha läst den förra boken. Båda rör sig i dokumentärromanens gränstrakter och skildrar far och son, var för sig, och är baserade på nutidshistoriska personer, Osborne respektive John Hancock. John, som den nu aktuella boken kretsar kring, blev efter emigrationen till Nya Zeeland en ledande forskare och jordbruksexpert. Nappari är en gård i Satakunda som vid tiden ägdes av medlemmar i släkten Tigerstedt. Titeln till trots har Nappari en helt undanskymd roll i berättelsen, ett antytt sommarviste, en punkt i familjemytologin förknippad med modern.
Moralen kring att skriva om (en gång) levande personer har ibland dryftats. Det torde i grunden vara ett begränsat etiskt dilemma, då romanens historia är kantad av nyckelromaner och – på senare år – allt avslöjande autofiktion. Lång är försiktig i sin skildring av J och människorna omkring honom – snarare är det en och annan bifigur ur det finländska 1930-talet som får en elakhet efter sig. Och fadern, som skildras utan förmildrande drag. Huvudpersonen framstår som velig, och som läsare skulle man emellanåt vilja ge honom en spark i baken. Men det skötar han till sist själv.
Farväl Nappari är en medryckande och väl berättad historia om passioner satta på sparlåga.
Fredrik Lång:
Farväl Nappari. En kärleksroman.
Förlaget, 2023.
