Praktverk om Turkiet

476

Drama utan slut är en gedigen översikt över Turkiets historia men också en fungerande reportagebok.

 

Turkiet är aktuellt nu. Inte bara för att landet i höst fyller 100 år utan också på grund av alla dramatiska händelser. I början av året drabbades sydöstra delen av landet av en förödande jordbävning. I maj hölls ett högintressant president- och parlamentsval då många, såväl i som utanför Turkiet, både hoppades och trodde att den långa Erdoǧaneran skulle ta slut. Så blev det inte. Och under lång tid har Erdoǧan hållit Finland och framför allt Sverige på sträckbänken vad gäller dessa länders Natomedlemskap.

Perfekt tajmning

Bitte Hammargren har som journalist bevakat Turkiet och Mellanöstern under lång tid. Den bok hon utgett tillsammans med fotografen Stefan Bladh var planerad med anledning av den turkiska republikens hundraårsjubileum, men tajmningen blev perfekt eftersom Drama utan slut. Turkiet 100 år utkommer då intresset för landet är särskilt högt. Det är fråga om ett verkligt praktverk som förlaget satsat på. På de 366 sidorna kan man njuta av Hammargrens insiktsfulla och välskrivna text parad med talrika färgfotografier av Bladh.

I tio kapitel ger Hammargren en översikt av republikens historia från det den utropades av Mustafa Kemal (som senare fick ärenamnet Atatürk) den 29 oktober 1923 fram till början av detta år. Hon hinner beskriva jordbävningen i februari, men inte valet i maj. I dessa kapitel lyckas hon mångsidigt behandla det viktigaste: republikens fader Atatürk, övergången från det mångkulturella osmanska riket till en nationalstat, Erdoǧans väg till makten och hans alltmer auktoritära styre, de tvära kasten i utrikespolitiken, de olika minoriteterna (aleviter, armenier, judar, assyrier/syrianer; kurdfrågan får ett eget kapitel), Syrienkrigets påverkan på Turkiet, motståndet mot Erdoǧan (Geziprotesterna), den enorma satsningen på infrastruktur med åtföljande gentrifiering av Istanbul och andra storstäder, den misslyckade statskuppen 2016 och den åtföljande utrensningsvågen, Gülenrörelsen. Och mycket annat. Ett ämne som inte lyfts fram särskilt mycket är de senaste årens förvärrade ekonomiska situation. Den omnämns förvisso men diskuteras inte dess mera.

Det är viktigt att understryka att detta inte är fråga om en historisk översikt av Turkiets historia. En sådan ges och den är gedigen, men detta är i första hand en reportage- och fotobok. Hammargren och Bladh har rest mycket i Turkiet och i boken får vi möta och se många intressanta personer som de mött genom åren: politiker och samhällspåverkare men framför allt vad man brukar kalla vanligt folk: kurder i de östra delarna av landet, assyrisk/syrianska präster, personer som fallit offer för statens repression, romer som lever på Istanbuls gator och många fler.

 

Den auktoritära vändningen

Alla vi som under lång tid följt med Turkiets utveckling känner igen oss i beskrivningen av Erdoǧantiden, som började så hoppingivande. Turkiets nye starke man genomförde reformer och gjorde uttalanden som skapade hopp om en lösning av kurdfrågan. Men med tiden blev Erdoǧan alltmer auktoritär och lierade sig med ultranationalisterna i MHP (Nationella aktionspartiet). Detta gjorde att islamisten Erdoǧan, med Hammargrens ord, ”kom ut som fullblodsnationalist”.

Den auktoritära och nationalistiska vändningen har fått långtgående konsekvenser. Turkiets plats på olika demokratiindex och rankningar gällande mänskliga rättigheter har rasat och Turkiet var länge det land i världen som hade flest fängslade journalister. Hammargren beskriver hur det ser ut så här:

”Republiken har inte längre någon premiärminister. Erdoǧan kan styra genom dekret. Domarkåren har till stor del tämjts och blivit lyhörd för politiska intressen. Presidenten kontrollerar centralbanken och utnämningsmakten. Storföretagare aktar sig för att mopsa upp sig mot presidenten av rädsla för att gå miste om statliga kontrakt.”

Valet i maj visade att en majoritet av turkarna – trots den urusla ekonomin de senaste åren – vill ha mer av detta. Ytterligare ett tecken på att val numera inte vinns på plånboksfrågor. Erdoǧan har marknadsfört sig som en stark ledare och det är han utan minsta tvivel. Att Finland och i ännu högre grad Sverige i sin iver att få gå med i Nato lät sig hunsas av honom gav honom pluspoäng på hemmaplan (och bidrog av allt att döma till att han får köpa de åtråvärda jaktplanen från USA). Många turkar tycks föredra en kraftfull ledare som markerar styrka i världspolitiken framom en som följer demokratiska spelregler.

 

Efter Erdoǧan?

Erdoǧan är en smart politiker och en valvinnare. Men inte heller han lever för evigt. Frågan är vad som sker den dag han inte är kvar i politiken. Hammargren skriver att det inte går att ”utesluta att det toppstyrda partiet kan rasa samman den dag han inte längre håller i tyglarna. Så har det gått för andra partier i turkisk politik.”

Den närmaste tiden kommer han dock att suveränt dominera turkisk politisk, hota grannländerna med militär invasion (och antagligen också genomföra någon sådan), hålla Osman Kavala, Selahattin Demirtaş och andra oppositionella fängslade, hetsa mot hbtq-personer och gynna sina vänner i stora infrastrukturprojekt.

En sådan regim har Sverige nyligen förbundit sig att öka samarbetet med.

 

Bitte Hammargren & Stefan Bladh: 

Drama utan slut. Turkiet 100 år. 

Atlas, 2023.