Slingrande fara i sommaridyllen

av Lotta Green

Bilderboken Freja och huggormen är författaren Fredrik Soncks och illustratören Jenny Lucanders senaste samarbete. Boken, som är en uppföljaren till Freja och kråkungen, är den andra i bilderbokserien om Freja och hennes familj och tar fasta på den kusliga fara som alltid är närvarande i våra finländska skärgårdsmiljöer: Huggormarna. När ormen plötsligt ligger där, är det ofta som om någon form av nedärvd rädsla och panik drabbar hela familjen, och då kan det vara svårt att låta förnuftet styra. Vad gör man när man råkar på en huggorm? Ska den dödas eller föras bort? Det här är frågor som många småbarnsfamiljer ställer sig till sommaren.

 

Boken utspelar sig i en sommarlovsidyll vid den åländska stugan, och Lucanders glittrande hav i kontrast till de röda klipporna gör helheten särdeles tilltalande. Mitt i det ljuvliga lurar dock slingrande faror, som är särskilt påtagliga för den yngsta brodern – ettåringen som tumlar runt barfota i blommiga blöjbyxor.

När syskonen får syn på en huggorm bland stenarna nere vid stranden, gör pappa precis det som förväntas av honom. Med stora gummihandskar och högskaftade stövlar på fötterna, sätter han sig för att tälja en ormpinne med en liten klyka i ena ändan. Redan då har Freja, bokens jag, stiftat ett slags bekantskap med ormen som hon kallar Ormis. Medan barnen intresserat sitter och tittar på, försäkrar pappa dem om att ormar ska fångas, läggas i en hink och sedan föras så långt bort att de aldrig hittar tillbaka igen.

Uppdraget visar sig dock vara svårare än väntat. Ormen låter sig inte fångas, slingrar hit och dit och slinker till sist tillbaka ner bland stenarna där den försvinner. Till Frejas stora fasa, tar pappa till sist en stor åra och dödar ormen. Hon tvingas nu konfrontera en situation som hon aldrig förut varit med om. ”MÖRDARE!” ropar jag till pappa. Han ser förvånad ut. Sen säger han att det var trist att döda ormen. ”Varför gjorde du det då?!” säger jag och springer bort.

Inte ens när pappa går till butiken och hämtar glass åt alla, vill Freja vara med. Tillsammans med syskonen och mamman, ordnar hon en begravning åt Ormis bakom dasset.

 

Soncks språk är tydligt och okonstlat. Ingenstans finns några överflödiga beskrivningar eller onödiga ord som gör berättelsen mer komplicerad. Han har lyckats skapa en fin bild av en familjekonstellation, där alla har sina egna roller och intressen. Även syskonskapets betydelse får en särskild innebörd när det är storasyster Julia som till sist får Freja att förstå hur farliga ormar kan vara, då hon visar hemska bilder av ormbitna människor på sin telefon.

Sonck har skickligt satt ord på tudelningen i hur pappan vill göra på rätt sätt enligt alla regler, men hur det slutligen ändå ibland, på grund av tvetydiga omständigheter, går så som det inte borde ha gått.

Lucanders levande och varma, kontrastrika sommarlandskap förstärker berättelsen och sätter läsaren i helt rätt stämning. Hennes användning av röda konturer i kontrast till det blåa havet och himlen, är särskilt lyckat, liksom den collageaktiga helheten där hon låtit strandstenarna få textur av bland annat rinnande vattenfärger. En liten detalj jag emellertid saknar, är det karakteristiska huggormshuvudet och ögonen som faktiskt markant skiljer sig från snokens, vilket hade varit litet av en pedagogisk minneslapp, samtidigt som det hade gett ormen ännu mer huggormskaraktär.

Slutet då pappa och Freja slutligen försonas under en roddfärd ut i ett rosa kvällshav, faller möjligen lite platt, då pappa försöker släta över det han har gjort genom att säga ”Det är inte roligt att döda djur” och ”Jag blev också ledsen när jag märkte hur ledsen du blev.” Även om han svär på att nästa gång försöka fånga ormen med en håv, förväntar jag mig ändå något slags förlåtelse – kanske mer till ormen än till Freja. Till sist konstaterar Freja ändå helt sonika: Min pappa tycker om mig. Jag tycker om honom. Jag tycker om en ormmördare. Det är inte alltid som föräldrar gör helt rätt, men även det går att förlåta. 

 

 

Fredrik Sonck (text) & Jenny Lucander (bild):
Freja och huggormen.
Förlaget, 2023.

Lämna en kommentar