Julia Wickholms andra ungdomsroman, Kom hit, har en klar dramatisk kurva: några veckor på en skärgårdsö, en brinnande förälskelse, tiden just före och just efter. Det är sommarlov och Liv har nyss tagit studenten. Tillsammans med bästisen Maja och ex-pojkvännen Teddy åker hon ut till Olivers, Majas pojkväns, överdådiga villa i skärgården. Helt ensamma är de inte; tornlägenheten i villan hyrs ut som konstnärsateljé. Där bor Shirin, student vid konstuniversitetet, med stora bruna ögon och ett långt, mörkt hårsvall som Liv snart inte kan slita blicken från. Solen gassar, vågorna kluckar, sommaridyllen är total med ändlösa heta dagar utan annan sysselsättning än sol och bad: ”Inte ett moln på himlen, inte ens ett litet fluffigt streck. Jag vrider huvudet åt alla håll, men det är bara blått, blått, blått och så vår gröna oas här mitt i. Jag smörjer mina axlar med ett lager solkräm efter varje dopp… iskuberna i min rabarbersaft har smultit lite och guppar som små öar på ytan, de knastrar mellan tänderna när jag biter”. Halvvägs in romanen är det midsommarfest, och Shirin och Liv kysser varandra. En relation inleds för att strax avslutas av Shirin som lämnar ön medan Liv är stormförälskad och olycklig.
Kom hit vill skildra ung förälskelse i all sin heta, pulserande styrka, dess tendens att brinna för full låga och göra allt annat i omgivningen likgiltigt. Den berg- och dalbana som Teddy satte igång då han gjorde slut bleknar då Shirin kommer in i bilden. Då man är förälskad känns en vecka lång som ett år, och den förhöjda känslan av att leva i nuet tar över. Solens strålar, havets beröring, att möta den andras blick, alla dessa upplevelser blir bedövande starka. Det är en urupplevelse för en ung vuxen, och litteraturen och filmen vimlar av mästerliga skildringar av heta känslor och gryende sexualitet som vaknar under en kort och intensiv sommarperiod, exempelvis romanen Call me by your name av André Aciman (2007) eller Charles Webbs The Graduate (1963).
Wickholms val att låta berättelsen så starkt fästas i nuet på ön följer genrens konventioner, likaså estetiken där de flesta scener påminner om de filtrerade bilder som postas på sociala medier efter varma sommarkvällar. Det är dagar i solstolen, umgänge på altanen i solnedgång med skumpa i kupade glas, middagar på nystekt fisk med citron och nybakat bröd. Sara Östmans pärmbild med två stiliserade kvinnofigurer på en somrig brygga talar samma språk. Således får läsaren veta minimalt om karaktärernas övriga liv. Dialogerna kretsar kring det som händer på ön, före eller efter berörs just inte.
Att foga ihop dessa parallella spår, dels historien om en brinnande förälskelse och dels den estetiserande sommarskildringen, är den stora utmaningen i den här sortens litteratur. Då det görs skickligt får berättelsen djup utan att vi som läsare vet så mycket mer om karaktärerna än det som sker under de heta sommarveckorna. Kom hit når tyvärr inte hela vägen. Estetiken har en distanserande effekt som gör det svårt att komma åt de stora känslorna som är centrala i romanen. Då blir också trovärdigheten något man hinner fundera på: skulle verkligen inte Liv, flickan från landet, reflektera mera aktivt över överdådet på Olivers villa? Skulle inte Liv och Shirin berätta mer om sig själva vid sina första möten?
Romanen lyfter mot slutet, tecknar en igenkännlig existens på gränsen mellan tonår och vuxenhet hemma i flickrummet hos mamma och pappa. Här kommer skildringen nära, i beskrivningen av Livs kärlekssorg och det existentiella vägskäl som gör sig påmint i slutet av ett sommarlov efter studenten. Föräldrarna som stöder, barndomslandskapen och barndomsvännen Tilda som finns där men inte längre inger samma känsla av hemmahörande. Det är när romanen tar steget ut ur den överstiliserade sommaridyllen som den bränner till.
Julia Wickholm:
Kom hit.
Förlaget, 2022.
