För fyra år sedan gav förlaget h:ström ut Mihail Sebastians dagbok. I den skildrar han perioden i Rumänien och främst Bukarest mellan 1935 och 1944. Det är en oförställd framställning av antisemitismens långsamma stegring som kom att ta sig uttryck i lagtext och psykiskt och fysiskt våld. Pjäs- och bokskrivaren Sebastian rörde sig i salongerna där stadens intelligentia och kulturella högdjur vistades. Dagboken bär vittne om att tankeförmåga inte är ekvivalent med en funktionell moralisk kompass. Varefter tiden går vänder nämligen vännerna honom ryggen av den enkla anledningen att han är jude.
Sebastian var 28 år när hans storslagna roman I tvåtusen år gavs ut 1934 och det är först nu som den kommer i svensk översättning. Nilsson förlag ger ut, Inger Johansson har översatt och det initierade förordet står Sinziana Ravini för. Viktigt att ha med sig in i läsningen av både romanen och dagboken är att efter fredsfördragen i Paris 1919/20 blev Rumänien ungefär dubbelt så stort och blev ett hem för ungefär 730 000 judar. Där, liksom i stora delar av Europa, pyrde en djupt rotad antisemitism. I början av tjugotalet torgfördes missnöjda åsikter om att ryssar och judar var allt för mångtaliga på universiteten. Nationalistiskt sinnade studenter ockuperade universitet och judiska studenter utstod mer än bara spott och spe – stryk var mer regel än undantag på många av utbildningsinstitutionerna. Det rent rumänska skulle främjas.
Det är också vid denna tid och i universitetsvärlden romanen tar sitt avstamp. Det ska sägas att romanen och dagboken äger stora likheter. Protagonisten, en tjugo och något år ung universitetsstudent, har stora likheter med Sebastian. Han kallar den anteckningsbok, men den har en dagboks drag. Någon regelbundenhet finns inte och längre avbrott sker oftast till följd av en godartad kärlekshistoria.
Berättaren är liksom Sebastian en utmärkt iakttagare och därtill intelligent, djupsinnig och bildad. Med precision skildrar han föreläsningar och möten med allt från marxister till antisemiter och sionister. Det skrivna har en anstrykning av en måhända mörk men ändock ironisk hållning. Han kan konstatera att åtta sidor anteckningar från en föreläsning är en god utdelning för två knytnävsslag. Det är underfundigt, aldrig elakt och alltid med ett stort mått av självdistans.
Brytpunkten som avgör ödet både för boken och berättaren blir en fem år lång bortovaro för att medverka i uppförandet av ett oljeraffinaderi. Skrivandet vilar, de ”stora frågorna” lämnar han därhän och hemfaller åt idogt arbete. Det är inte hjärndött, men väl uppslukande. De gamla anteckningarna nänns han nästan inte tänka på, men förstår deras värde som sanningsutsagor skrivna av hans tidigare penna.
Vankelmodet har lämnat honom och han står med stabilt fäste under fötterna när han så återvänder till Bukarest och Paris där nya bekantskaper bor. De illavarslande vindarna i Europa vilka tilltagit i styrka möter han med jämnmod. Han vägrar kalla sig martyr, men det finns något heroiskt över hans förhållningssätt när både nya och äldre bekantskaper en efter en överger honom. Han möter det till synes ofrånkomliga utan att resignera. Han samtalar både med ”antisemiter rätt och slätt” och ”antisemiter med argument”. Han finner den förre enklare att tala med eftersom den argumenterande antisemiten aldrig slutar slingra sig…
På de sista sansade raderna söker han komma till ro med sig själv. Judarna har i två tusen år förföljts av religiösa, ekonomiska och politiska skäl, men varken ord, lag, eller slag på käften kan underkänna det faktum att han är en jude men också uppvuxen i Rumänien vid Donaus strand.
Mihail Sebastian:
I tvåtusen år.
Översättning: Inger Johansson.
Nilsson förlag, 2023.
