I essän ”Den svenska fattigdomens betydelse” skriver författaren C.J.L. Almqvist: ”Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad på sig sjelf”. Vi kan lämna kontexten åt sidan, som hör hemma i 1800-talets idealisering av nation och folk.
Den fattige kan bara söka stöd hos sig själv. Hos Almqvist blir detta en styrka. Det finns en poäng här, i all synnerhet om man inte tar ordet ”fattigdom” helt bokstavligt. Den fattige är hänvisad endast till de resurser hon själv kan uppbringa i stunden. ”Att icke då förgås, men stå: att ur sig sjelf organiskt utveckla all den förmåga, som nu behöfs – det är att kunna vara fattig.”
Välkomna ut i kylan kunde jag tänka för mig själv. Till vår verklighet, där man är hänvisad till sig själv och till sina egna resurser för stunden, och där begreppet solidaritet inte har relevans.
Tänk att vi byter ut ordet ”fattig” mot ”frilansare”. Under ett liv mest som frilansare har jag ofta sett denna kombination av relativt oberoende och fattigdom som en frihet. Det har gått att överleva också under ovisshet, att med en blandning av egensinne och positiv opportunism ha ett fruktbart och kreativt liv. Nyckeln har handlat om att ta tag i varje möjlighet, och arbeta hårt.
Frilansaren står ensam. Det finns en ny ”almqvistsk” fattigdom i att stå utanför skyddsnäten i välfärdssamhället. Jag var under tio år anställd på Sveriges Television. ”Anställd” innebar korta kontrakt som löpte på några månader. Vi var många – kanske en femtedel av de anställda – som flöt omkring i kreativa uppgifter på lösa kontrakt och under långa perioder, och säkert ofta trivdes hyggligt med detta. Men otryggheten var inte självvald, alternativ gavs inte, och det är klart att semestrar och pensionsförmåner inte är att förakta, och lön under perioderna utan kontrakt. Eller långsiktig trygghet.
En gång kom en konsult för att undersöka hur folk trivdes och såg på sin roll i företaget. Jag hörde den fackligt förtroendevalda säga till konsulten att ”du behöver bara tala med de fastanställda, bry dig inte om frilansarna”. Det sade mycket om hur såväl facket som många fastanställda såg på oss frilansare. Vi var en andra klass, vänstervärderingar dominerade men solidariteten sträckte sig inte till oss.
Så en dag började SVT omorganiseras under hårda besparingskrav. Ett stort antal fast anställda slussades ut i frilansförhållanden. De blev förbannade. För oss andra frilansare var det svårt att dela deras ilska. Välkomna ut i kylan kunde jag tänka för mig själv. Till vår verklighet, där man är hänvisad till sig själv och till sina egna resurser för stunden, och där begreppet solidaritet inte har relevans.
Kan man tänka sig en verklighet där bättre lottade kollegor är solidariska med frilansarna, månar om deras villkor delvis med tanke på att detta kunde bli deras egen verklighet, men också av princip, av känsla för rättvisa? I Finland skjuter rättskaffens vänsterfolk bland kulturbossar hela ansvaret på stipendiefonder och finansieringssystemet i allmänhet. Lite som gamla tiders brukspatroner kunde tycka synd om statarna på gården men sedan ryckte på axlarna, för sådana är nu villkoren.
Vi frilansare borde göra uppror mot den formen av fattigdom, att förnekas rimlig ersättning för vårt arbete, så att vi bättre kunde uppnå den almqvistska fattigdomen, att rå över våra omständigheter.
