Två skådespelare på scen. Trevande inleder de ett samtal, ett slags dialog. Kanske skildras ett möte där man försöker hitta formen för samtalet – eller ett svar på frågan: vem är du? Innehållet i dialogen är vardagligt. Ska man ta en promenad eller inte. Kanske det börjar regna, kanske är det bäst att vänta, tja – inte vet jag riktigt. Frågan blir hängande i luften, liksom frågan om vilket slags möte som skildras i Dilemma.
Skådespelarnas (Kreeta Salminen och Samuli Niittymäki) kroppsspråk visar osäkerhet, kanske nervositet. De står och trampar med foten fram och tillbaka. Hon tvinnar på en hårsnodd, han ser på sina skor medan deras samtal så småningom leder till ett beslut om att fortsätta. Kanske en kaffe? Eller borde vi bara sätta oss ner här? Kanske på en parkbänk. Under ett träd?
Obeslutsamhet skildras i pjäsens olika vändningar – ska man dricka lite skumppa, kanske den inte är tillräckligt kall än, bäst att vänta – fast kanske man kunde ta ett glas medan flaskan står i kylen. Ja, kanske.
Han har blivit erbjuden att skriva en roman för ett förlag, men vet inte vad han ska skriva om. Hon erbjuder sig att hjälpa, hon har trots allt skrivit några romaner.
Masi Tittas Dilemma beskrivs som en föreställning om obestämdhet och valfrihetens svårighet, om en ”subtil dialog som reflekterar över livets stora och små val” en beskrivning som lätt för tankarna till existentiell spänning, stora frågor och valets grammatik – det faktum att det finns saker i livet vi väljer, och de vi inte väljer, till exempel vem man älskar.
Spänningen mellan henne och honom skildras i scener med närhet som genast övergår i ett avstånd. Trots dialogens fokus på valfrihet och dess svårighet, skildras obeslutsamheten här snarare som ett avstånd mellan människor, som en svårighet med att öppna sig inför en annan i det sociala. Implicit tycks en problematik som handlar om erkännande sätta formen för mänskliga möten: Hur ser hen mig? Hur framstår jag för hen? Vad menar hen egentligen? Hur skall jag framstå för att vara attraktiv?
Dialogen berör även stundvis konstnärslivets osäkerhet och frågor om arbetets mening, men tematiken behandlas genom korta konstateranden som liksom det mesta i föreställningen blir hängande i luften. Den hopplöst trevande och cirklande dialogen avbryts av en dansscen där spänningen för ögonblicket upplöses och kropparna på scen rör sig till den elektroniska musikens rytm. Hans trendiga outfit bestående av glittriga joggingdojor, läderjacka och tröjan i mesh och hennes stil direkt från 90-talets hiphopscen vittnar om generation Z.
–Jag skulle bara ännu vilja säga att det varit kiva att umgås med dig. Att man kunde ses på nytt. Alltså det har varit roligt att göra det här.
Hennes replik till honom blir hängande i luften och det osäkra, öppna, vaga är tillbaka. Referenserna till Beckett är uppenbara men faller platt. Föreställningen är en metakommentar på tematiken om val och dilemman men metanivån utgör innehållet i sig, därmed iscensätter Dilemma ytspänningar men utan att gräva på djupet.
Helsingfors Stadsteater: Dilemma
På scen: Kreeta Salminen, Ö p (Samuli Niittymäki)
Text och Regi: Masi Tiitta
Ljusdesign: Kristian Palmu
Musik: Caterina Barbieri (feat. Carlo Maria): Fantas Resynthesized for 808 and 202
Kostym: Hanne Jurmu
Spelar fram till 29.8 2023
Foto: Katri Naukkarinen
