Det oskrivna bladet blir skrivet

av Sofia Nyberg

Paul Olin har regisserat en inlevelsefull föreställning om Andrées vådliga ballongfärd.

 

Scenen på Teater Universum; ett rum med air av rimfrost. På golvet framför endast tre övertäckta pianon som för tankarna till isberg. I taket kraftiga vita dukar som kalla moln eller ballongtyg. Ett tomt rum. Ett tomrum. För ingen vet vad som hände. År 1897 lyfte Salomon August Andrée, Knut Fraenkel och Nils Strindberg från Spetsbergen med vätgasballong i syfte att korsa Nordpolen, men efter bara tre dagar tvingades de nödlanda och blev strandsatta på isen i Arktis. Deras kroppar hittades av en slump 33 år senare på Vitön, en ö som inte fanns med på kartorna. Vad hade hänt? Vad dog de av? Vad genomlevde de? Ingen vet. På motsvarande sätt som Vitön var ett tomrum på kartan är kunskapen kring dessa frågor ett tomrum i eftervärldens medvetande. En vit ö. Ett oskrivet blad. Ett oläkt sår.

Smittande besatthet

I en röd fåtölj på sidan i det rimfrostiga rummet sitter en ung kvinna, spelad av Cecilia Paul. Det är Bea Uusma, författaren bakom boken Expeditionen – Min kärlekshistoria, som den här föreställningen baserar sig på. Hennes närvaro och vakna intellekt är påtaglig. Hon berättar hur hon uttråkad under en fest fick händerna på en bok om Andrées Nordpolen-expedition och blev besatt av alla obesvarade frågor. Det är som hon hört det tomma ropa högt och följer ropet. Hon jämför sig med en vampyr som fått smak på blod; hon måste få mer vetskap. Besattheten smittar av sig på mig som publik, jag följer varje ord. Jag tänker: det är blod från såret.

Orden från Beas mun vecklar ut händelserna från början framåt och i takt med att de uttalas tar de gestalt bakom henne. Som svampar ur jorden dyker expeditionens deltagare upp, spelade av Paul Holländer, Paul Olin och Wilhelm Grotenfelt. De avtäcker pianona, och nu blir det lekfullt på allvar. De tre pianona får agera ballongkorg, slädar som dras över isen, en skrivmaskin för stenografi samt hyddan av is, deras hem. De kan också sägas representera de tre berättelserna; Beas jakt på svar, Andrées expedition samt kärlekshistorien mellan Nils och hans Anna.

Kombinationen av skådespelarnas sätt att röra sig och den ljudvärld som milt faller över oss från scenrummets övre våning leder mig till gamla tiders stumfilmer. Skådespeleriet är mycket fysiskt, nästan dansant, och pianona är meddansare. Det är poetiskt och vackert, tragiskt till sitt innehåll om än med ett komiskt stråk. De tre herrarna var tydligt övermodiga och oförberedda, nästan så att man skulle vilja kalla dem klåpare.

För mitt inre öga ser jag James Parrotts film The Music Box från 1932, förvisso en talfilm men med stark stumfilmssjäl, där Helan och Halvan ska få upp ett piano för en trappa. Vidare tänker jag mig pianona som en metafor för männens inre, för deras psyken som sakta bryts ned av den påfrestning de utsätts för.

Traumats rop

Då vi återvänder efter pausen är instrumenten i delar, mekaniken är uttagen och ligger på golvet, tangenterna har lossnat som tänder från sin käke. Symboliken talar för sig själv. Bea befinner sig på övre våningen. Hon fördjupar sig i de bristfälliga obduktionsprotokollen och hon är upprörd. Det finns ingen information att hämta från dem och vad värre är, ingen verkar ha brytt sig, hon säger att det enda viktiga tycks ha varit att få rätt ben placerade i rätt kista.

Den norske psykoanalytikern Sverre Varvin beskriver trauma som ”Något fruktansvärt sker. Det finns ingen som hjälper. Det finns ingen som bryr sig”. Mellan raderna i den bok Bea hittade på festen har hon fångat upp traumats rop efter någon som bryr sig. Det rop som gjorde traumat till hennes och henne till vampyr. Vampyren som till sist lyckas ta sig hela vägen till Vitön.

Vitön är traumats plats där verbal representation inte ännu uppnåtts. Det oskrivna bladet. Såret. Trots att femton års efterforskningar inte givit svar har Bea burit expeditionen inom sig, tänkt kring den och format den till ett sannolikt och tillräckligt koherent sammanhang. Gjort det oskrivna bladet skrivet.

Det är den här föreställningen som möjliggör ett slutgiltigt helande genom att ge liv åt Andrée, Knut och Nils så de kan möta Bea. I den djupt berörande slutscenen står så tre levande döda män och deras pianon och hör vad som (sannolikt) hänt dem. De tar emot hennes berättelse som om de hör den för första gången trots att de vetat om den hela tiden. Allvaret i deras ögon får hela rummet att stå stilla. Det som sker är att de får tillbaka sin berättelse i begriplig form. Orden blir celler som läker såret. Som placerar Vitön på kartan.

Deras själar har nu fått ro.

 

Sirius Teatern: Expeditionen: En kärlekshistoria.
Text: Bea Uusma. Regi, dramatisering och visualisering: Paul Olin. Co-regi och fysisk instudering: Antti Silvennoinen.     Ljus- och videoplanering: Tuomas Honkanen. Pianomusik och ljudvärld: Benjamin Rosenlund och Sidner Olin. På scen: Cecilia Paul, Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer och Paul Olin.
Spelar fram till 21.10 2023.

 

Foto: Tani Simberg

Lämna en kommentar