En framtid utan recensioner? Ett svar till Augustin Erba

1,5K

“Varför bryr vi oss ens om recensioner?” skriver svenska Piratförlagets chef Augustin Erba i en kolumn i tidskriften Svensk Bokhandel den 12 september. Det är en typiskt svensk kulturkrönika som genom en tillspetsad argumentation strävar till att provocera. Nå … låtom oss då provoceras lite. 

Erba skriver att han i ett decennium korskört recensioner med försäljningssiffror, och kommit fram till att recensioner inte har någon som helst betydelse för boksförsäljningen. Här är det lätt att ge Erba rätt – kritikernas favoriter blir sällan listtoppare, medan till exempel deckare, som ofta får ett ljummet kritikermottagande, ståtar år efter år på försäljningslistornas förstaplatser. Det är är delvis, skriver Erba, en följd av att folk inte är intresserade av recensioner, skriver Erba, och hänvisar till klicksiffrorna som visar att recensioner läses betydligt mindre än till exempel författarintervjuer. 

Om Erba vill röra om i debatten med de här argumenten är han ändå sent ute. Samma sak har konstaterats av otaliga tyckare och kulturredaktioner under hela 2000-talet. Erbas huvudsakliga poäng verkar också vara att man “på förlagen [måste] sluta inbilla författarna att recensioner spelar någon roll” – någon roll för försäljningen av deras böcker, alltså. 

Med brasklappskänsla nämner han också att recensionerna kan spela än annan roll – för författarna: berätta om de gjort ett bra jobb, föra diskussion om teman de lyfter fram och sätta deras verk i en litterär kontext. Denna roll verkar Erba dock tycka att är sekundär. 

Den här brasklappen gör ändå att det blir svårt att utröna vad det egentligen är Erba försöker säga med sin text. Jag tolkar det som att Erbas huvudsakliga syfte är att påminna författarna om att recensioner är sekundära för deras litterära framgång – om framgång mäts i antalet sålda böcker. Samtidigt finns de ett anslag i texten – från den ovan citerade rubrikfrågan till avslutningen om att recensionerna inte spelar någon roll – som får det att framstå som om Erba vill säga att recensioner helt enkelt inte behövs. 

Om jag ska börja nysta upp mina motargument, så måste vi börja med att konstatera att Erba tycks förbise det faktum att litteraturdiskussionen är ett kretslopp som består dels av förlagens marknadsföring, dels av intervjuer med författare och andra människor med något att säga om litteraturen, dels av den spontana diskussion som uppstår på till exempel sociala medier, dels av forskningsartiklar och avhandlingar, och dels av omdömen och analyser som skrivs eller framförs av mer eller mindre professionella kulturjournalister och kritiker på diverse plattformar – från TikTok till tidningsdrakarnas kultursidor. I de sistnämnda ingår recensionen. 

Om vi vill ha en offentlig litteraturdiskussion som inte bara utgår från författarintervjuer och marknadsföringstexter, kommer vi hur vi än svänger oss att komma tillbaka till något som liknar recensioner – må det sedan vara i formen av vloggar på Youtube, bookstreams på Twitch, essäer i kulturtidskrifter eller klassiska recensioner i dagstidningar. Vi kommer att ha personer med en litterär sakkunskap som uttrycker analyserande tankar kring de böcker som publiceras. Eller – jag tror inte ens att det behövs något “om vi vill”. Det är helt enkelt så, att så länge vi har folk som är intresserade av litteratur, så kommer vi att ha recensioner i en eller annan form. 

Frågan vi då bör ställa oss är vem vi bjuder in till detta samtal, och vilken vikt de etablerade medierna ska ge den analyserande, sakkunniga litteraturdiskussionen. Ska vi låta marknadslogiken styra, och i dagstidningar och public service-kanaler endast publicera det som är mest populärt bland läsare, tittare och lyssnare – det vill säga intervjuer med författare? Då väljer vi samtidigt att förpassa den oberoende analysen till nischade kulturtidskrifter och diverse onlineplattformar, där den når dem som har ett specialintresse för litteratur. Vi riskerar samtidigt att göra litteraturanalysen till antingen en hobbyverksamhet eller bisyssla. I Svenskfinland finns inga kritiker som kan livnära sig på tidskriftsarbete och bokinstagrammande. Även i Sverige torde det vara tunnsått med dylika personer. 

Slutresultatet blir då antagligen att det förs mindre diskussion om litteratur i offentligheten, mediekonsumenten får mindre information om litteraturen – och framför allt en krympande kunskap om kritiskt och analytiskt läsande. Samtidigt gör vi distinktionen att en insatt diskussion om litteratur, textförståelse och skrivande är något som endast tillhör en insatt nisch – den som följer litterära konton på sociala medier, studerar och forskar i litteratur och prenumererar på kulturtidskrifter. Inte ”den vanliga människan”. Jag tror inte vi behöver motivera varför detta skulle vara en farlig utveckling. 

Nu är det ju knappast det här som Erba vill heller – men sen igen, hans avsikt med texten är ohjälpligt luddig. Mot slutet av sin text skriver han: “​​Själv drömmer jag om ett nytt, utvecklat format för recensioner”. 

Kanske är det där någonstans som Erba borde ha börjat. Hur kan vi popularisera recensionen utan att fördumma den? Den analysen hade jag gärna läst.