Under min läsning av De omättliga, skriven av pseudonymen Alexander Kavaleff, går tankarna till ett citat ur Michel Houellebecqs kortroman Lanzarote, där ett pars äventyr på en swingersklubb beskrivs som ”en glädjelös övning i dekadens, med något kyligt och djupt narcissistiskt över sig.”
Även om Kavaleffs debutroman inte handlar om swingers, utan om ett gäng ungdomar som firar midsommar, kunde Houellebecqs cynism också beskriva De omättliga. Som romanens titel indikerar är dekadensen och hedonismen påtaglig i romanen. Kavaleff skildrar ett gäng unga vuxna med rika föräldrar som glupskt slukar allt vad världen har att erbjuda i form av alkohol, droger, sex, dyra varumärken och en aning filosofi – allt för att kanske för ett ögonblick lyckas fylla sina omättliga själsliga och världsliga tomrum.
Läsaren får följa tjugotalets första midsommarafton genom fyra olika perspektiv, utifrån vännerna vars namn ironiskt nog inspirerats av de fyra evangelisterna. Johan, Lucas, Mattias och Marcus perspektiv på festen utgör romanens ryggrad, och uppbyggnaden är väl genomtänkt. Kavaleff lyckas smidigt väva samman de olika personerna så att en helhet av kvällen sakta men säkert växer fram.
Romanens skavanker finns inte i själva skelettet, utan snarare i dess kött, blod och hud. De flesta som varit på en midsommarfest vet att det inte händer särskilt mycket utöver lekar, snapsar och bastubad, vilket naturligt gör De omättliga karaktär- och dialogdriven. Men för att skapa en riktning i berättelsen inleds och avslutas romanen med en våldtäktsepisod med två festdeltagare som offer och förövare. Detta sidospår skildrar endast ytligt händelsen ur offrets synvinkel (på endast några få morgontimmar lyckas hon ”hela” sig själv) och episoden verkar främst vara en ursäkt för att få skildra resten av festen.
Dialogerna är mer världsfrånvända och människofrånvända än intressanta. Egentligen ger det ständiga ekot av liberalism, nihilism och individualism snarare en känsla av monolog där romanens många karaktärer ges tillfälle att bekräfta varandras världsbild i stället för att komplettera och utmana varandra – och därmed överraska läsaren. Hela festskildringen blir sist och slutligen en tröttsam jargong som ständigt upprepar sig själv och den fetischerade stereotyp och den pengainriktade livsstil personerna representerar.
De omättliga kunde sägas vara ett litterärt uttryck i ”eat the rich”-genren (liksom tv-serier som The White Lotus och filmer som Triangle of Sadness) där de rika, istället för att bli uppätna, blir matade.
Jag kan inte låta bli att undra varför just De omättliga ges ut under pseudonym. Kanske för att inte avslöja de verkliga personerna bakom karaktärerna, ifall det är fråga om en ”sann” skildring? Eller för att skapa en hajp kring boken för att sälja fler exemplar? Båda möjligheterna hör samman och blottlägger romanens svaghet; den verkar vilja visa upp en särskild livsstil och livsfilosofi framom att ge läsaren en intressant läsupplevelse.
Alexander Kavaleff:
De omättliga.
Förlaget, 2023.
