Om Katja Oskamps Marzahn Mon amour visste jag inget men varje gång jag beställde något från den tyska nätbokhandeln dök reklamen upp. Bestseller! Till slut föll jag till föga och klickade och det är jag glad för. Boken är en juvel. Nu har vi tack vare förlaget Rámus och översättaren Sara Eriksson fått den på svenska.
Marzahn är den stora förorten i nordöstra Berlin, väldiga hus från 1970-talet som krönte det enorma byggnationsprojektet i DDR som skulle göra slut på efterkrigstidens trångboddhet i omoderna lägenheter och ge alla ett bättre vardagsliv. I början eftersökt, småningom med allt sämre rykte. Utslagning, kriminalitet. En kliché, säger Oskamp i en intervju. Som alltid innehåller den sanning, men förbigår mycket annat, mer positivt.
Katja Oskamp är född 1970 i Leipzig och uppvuxen i DDR. Hon debuterade framgångsrikt 2003 och gav ut tre böcker till. Men efter 2010 var det slut. Tjugo refuseringar följde. Det, tillsammans med förändringar i privatlivet, ledde Oskamp till ett radikalt beslut. Hon utbildade sig till fotvårdare och tog jobb på en skönhetssalong i Marzahn. När den en gång uppburna författaren övergår till att klippa tånaglarna på mestadels åldriga, fattiga människor i en perifer förort är det fråga om en drastisk statusförändring. Oskamp verkar att ha anpassat sig väl till den nya situationen som på många plan innebar en lättnad.
Berättelsen om den personliga krisen är närvarande men ändå sekundär i Marzahn Mon amour. Huvudsakligen är det en bok om arbete, om gemenskapen på arbetsplatsen och allra mest om salongens kunder och deras livsöden. I Marzahn bor gamla DDR-pensionärer med små inkomster. Kroppsarbetare, affärsbiträden, kontorister, boskapsuppfödare. Deras kroppar, fötter och naglar är medfarna av arbete och sjukdomar. Sakkunnigt beskriver Oskamp fotvårdens grepp och åtgärder. De som är grunden för den interaktion boken bygger på.
Att ta hand om deras fötter blir en väg till människorna. Marzahn Mon amour består av en rad porträtt. Intresserat och tålmodigt skildrar Oskamp sina klienter och låter dem komma till tals. Hon är uppmärksam på allt det skenbart redundanta i kommunikationen människor emellan, det som bortom informationsutbytet för dem närmare varandra. Upprepningar, införstådda skämt, blickar, sätt att röra sig. Hur de förhåller sig till sina fötter – de flesta ursäktar sig för dem. Några, som fru Gerlinde Bonkat, är födda i Nazityskland och har som barn upplevt den stora flykten västerut 1945 och sedan dess aldrig känt sig hemma någonstans. Många har fått se sin yrkeskompetens och sitt människovärde devalveras efter att DDR gick upp i Västtyskland. Oskamp ser för det mesta med vänlig blick på människorna och kan leva sig in i deras livsöden. Ett undantag är den avdankade partifunktionären herr Pietsch som trots att världen gått ifrån honom fortfarande ser på den med potentatens blick. Nådigt erbjuder han Oskamp platsen som sin femtioandra älskarinna utan att nedslås av att hon ständigt avböjer.
I ett av de finaste kapitlen beger sig skönhetssalongens tre kvinnor, förutom Oskamp massören Tiffy och manikyristen Flocke, en regnig novemberdag på arbetsplatsutflykt till ett spa. De badar och dricker aperol spritz och pratar. Man kommer nära dem, deras växlingsrika förflutna, deras krämpor och familjer. Det är svårt att göra rättvisa åt den täta stämning som Katja Oskamp skapar genom sina uppmärksamma skildringar av allt som vardagen och livet består av. Men länge efter läsningen dröjer man kvar i bokens atmosfär.
Katja Oskamp:
Marzahn Mon amour (Marzahn Mon amour. Geschichten einer Fußpflägerin).
Översättning: Sara Eriksson.
Rámus, 2023.
