Någonstans på de österbottniska vidderna i början av 2000-talet har den säregna
gästregissören på KOM-teatern, Mikko Roiha, placerat sin version av Henrik Ibsens Ett dockhem. Ibsens skådespel som hade sin urpremiär strax före jul i Köpenhamn år 1879, blev startskottet till en vild debatt om kvinnans ställning i äktenskapet, fick svar av andra författare (bland annat Strindberg) och har också under senare tid inspirerat konstnärer, allt från rockband till filmregissörer. Från Ibsens pjäs gick det dock 30-40 år innan kvinnorna skulle få rösträtt i Norden.
Regissören Roiha kallar sin version Ett dockhem – scener ur en skilsmässa och har gett Ibsens text en helt egen tolkning eller ett eget ”svängom”, eller som det heter i programbladet, ”vapaasti sovittaen ja kääntäen” där ”kääntäen” kan tänkas syfta både på översättningen och konverteringen av könsroller. I den aktuella föreställningen får vi följa ett manspar och deras äktenskap – resten av pjäsen är ganska trogen Ibsens original.
Det är spännande hur Roiha på detta sätt lyckas förflytta frågeställningarna från det rent samhälleliga in på ett mera privat område och också visa hur gamla underliggande fördomar och tankemönster i mångt och mycket fortfarande ligger kvar och pyr under den nästan uppdaterade ytan.
Roiha har valt att placera detta kammarspel i ett neutralt utrymme med ljusa panelväggar, blågrönt golv och många dörrar bakom vilka saker händer. Jag beundrar hans rena scenbild. Inga tidstypiska vardagsrum här – allt är tidlöst. Den österbottniska dialekten som stiger fram i huvudparets tal och också exempelvis i Heikkis maskeradkläder ger nog ledtrådar om var vi befinner oss.
Men julen är jul och människorna med sina känslor och problem är människor.
Här har vi alltså ett manligt par i modern tid också om konstellationen från Ibsens över hundra år gamla original bibehålls: Heikki är en bankdirektör och hans unga partner Aron har enligt sina egna ord mest hållit på med telefonförsäljning. Den äldre, dominerande Heikki har på sätt och vis övertagit pappans roll i Arons liv.
Skådespelarna sitter väldigt väl i sina roller och speciellt den nerviga, barnsliga äkta hälften Aron (alltså Ibsens Nora) framförd av Aleksi Holkko är imponerande intensiv. Det är svårt att glömma scenen med den så centrala tarantellan. Han våndas och vrider sig i sitt anletes svett, mera som en en mask på en krok, än en stolt dansare. Här, liksom genomgående, använder sig Roiha av stämningsskapande musik från filmen Vertigo av Hitchcocks hovkompositör Bernard Herrmann.
Niko Saarela som Heikki är stabil men samtidigt hela tiden på helspänn, upptagen av tankar på sitt rykte.
Det kommer fram att han året innan haft stora hälsoproblem och att Aron, utan hans vetskap om hur det har gått till, har hjälpt honom att återhämta sig under en kostsam utlandsresa.
Snart kryper dock skelett ur garderoberna och den harmoniska, sorglösa väntan på julen förvandlas till en mardröm. Det gäller – som så ofta – makt, pengar, kärlek och hemligheter.
Markus Riuttu som den dödssjuka vännen Frank samt Vilma Melasniemi som Kirsi Lindén och Tiina Weckström som Nielsen som plötsligt stiger fram ur det förflutna skapar alla spänning i dramat.
Också om allt är snyggt, koherent dessutom, och erbjuder mycket att grubbla på ligger föreställningen på ett fascinerande sätt på sned och Roiha kräver att vi håller våra åskådarögon och -öron öppna.
Han bjuder på humor, dramatik och små gåtor. Den blinda kvinnan som alltid då och då litet hotfullt uppenbarar sig kan tänkas föra tankarna till antikens siare Teiresias som bytte kön och var både man och kvinna. Eller så handlar det om att ödet vill att vi skall ta våra liv i våra egna händer. Eller bådadera. Bland annat det kan man spinna vidare på efteråt – om man så vill.
Foto: Noora Geagea
KOM-teatern: Nukkekoti. . Skriven av: Henrik Ibsen. Fritt bearbetad av Mikko Roiha. Regi, dekor- och ljusdesign: Mikko Roiha. Ljuddesign: Jani Rapo. Kostymdesign: Riitta Röpelinen. Mask och make-up design: Laila Mäkynen. I rollerna: Aleksi Holkko, Niko Saarela, Vilma Melasniemi, Markus Riuttu och Tiina Weckström. Premiär 8.9.2023, spelar fram till 9.12 2023.
