Helsingfors Stadsteaters satir om tech- och online-ekonomin öser ur ett kanske allt för ymnigt inspirationshorn.
Att rikssvenska gängkriminella använder Spotify för att tvätta sina knarkpengar, vilket Svenska Dagbladet kunde rapportera tidigare i september i år, är visserligen en pikant detalj. Mindre förvånande i sammanhanget är den roll som kryptovalutan Bitcoin spelat i transaktionskedjan. Att kryptovalutornas största bidrag till mänskligheten, förutom att skapa en ny arena för gamla pyramidspel, är att ge den organiserade brottsligheten ett effektivt nytt verktyg för pengatvätt är ett obekvämt faktum som cyniska domedagsprofeter kunnat peka ut redan långt innan rättshärvan kring kryptoentreprenören Sam Bankman-Fried solkade ner den nykläckta industrins försök att skapa sig en respektabel fasad.
När Helsingfors Stadsteater med manus av Okko Leo satiriserar online-ekonomin och dess oförutsedda effekter är det inte bara krypto-guruer som intar scenen utan också hyperstimulerade millenniala mem-investerare, maskerade gorillor, slätkammade gamla skolans finanspampar, rymdraketentreprenörer med messiaskomplex med flera.
Under generöst tilltagna 2 timmar och 40 minuter bombarderar föreställningen åskådaren med precis allt den har, men i sin iver att samtidigt pedagogiskt förklara för oinsatta och skryta med sin insider-kunskap, medan den slänger mer eller mindre nogräknade satiriska sparkar åt precis alla håll, blir effekten mest uttröttande.
Trött milennialkarikatyr
Vi presenteras för våra utstuderat och utstavat milenniala huvudpersoner Janica (Anna-Sofia Tuominen) och Otto (Olli Ripinen) där de latar sig på soffan och moraliserar om lönearbetets existentiella meningslöshet i en karikatyr som vid det här laget känns mer än lovligt trött. De lyfter stöd från Fpa och rättfärdigar sin apati och hedonism med vagt gnäll om den stundande klimatkatastrofen. Samtidigt grunnar en trio slibbiga investeringsbankirer (Vuokko Hovatta, Jouko Klemettilä och Jari Pehkonen) i andra ändan av scenen på hur de ska lägga vantarna på de förvuxna ungdomarnas magra sparkapital genom att lansera en ny app.
Även om till exempel vissa stilistiska drag i Lilla Teaterns Röda Rummet eller Helsingfors Stadsteaters Vem dödade Bambi-produktion skvallrar om att scenkonsten börjat snegla nyfiket på generation Z är vi millennialer fortfarande den generation som de etablerade institutionerna främst tyr sig till för att väcka fniss hos sin lite äldre publik. Inget fel med det i sig, som de flesta andra som har ett uns av självdistans njuter jag gärna av lite smakfullt elak parodi riktad mot den egna livssfären.
Men den typ av skämt som haglar över de ganska osympatiska unga tu är av en typ som vid det här laget upprepats i över ett decennium. De börjar onekligen kännas lite fadda i ett rådande politiskt klimat där den förminskande retoriken gentemot nittiotalisternas ekonomiska och existentiella trångmål redan börjat ge konkreta utslag i form av skoningslösa nedskärningar i välfärdsstaten.
Uttröttande exposition
Den utdragna första akten lider allra mest av föreställningens genomgående oförmåga att ta livet av sina älsklingar. Det är exposition på exposition när alla olika sidospår och referenser till aktualiteter – som hunnit sluta vara aktualiteter – ska läggas ut för åskådaren, varvade med vrålskrikna repliker och dunkande basmusik.
Tech-världen och dess online-subkulturer är onekligen ett bisarrt ymnighetshorn, så jag kan ha en viss förståelse för att föreställningens skapare haft svårt att veta var de ska dra i bromsen när de nu en gång har resurser att fylla scenen med blinkande epileptiska animationer, leka The Matrix-eldstrid och ännu som explosiv tårta på tårta simulera en raketuppskjutning.
Men internetvärldens extremversion av Baudrillards hyperrealitet är djävulskt svår att träffsäkert karikera eller ens skildra i ett annat medium med mindre snabbhet och flexibilitet än just internet, och på Böle-studions scen i kväll känns resultatet på ett paradoxalt sätt samtidigt daterat och ansträngande hyperaktivt.
Detaljer räddar
Vissa mer lågmälda och mindre utstavade skämt, och skådespelarinsatser som håller förväntad kvalitet, räddar helheten från total kollaps.
Att se Vappu Nalbantoglus luriga min och komiska flexibilitet är aldrig tråkigt: hon blåser berömligt liv i virvarret av sidokaraktärer. Sari Haapamäki skiner och framkallar några av kvällens mest genuina skratt i sin tolkning av den (mot slutet allt mindre) mystiska Bitcoin-uppfinnaren som går under pseudonymen Satoshi Nakamoto. Juho Uusitalo skapar en minnesvärd karaktär av antagonisten Melvin, ett sliskigt fastighetsinvesteraryngel vars lite för trånga och korta caprishorts får mig att fnissa (jag lyfter på hatten åt scen- och dräktdesigner Vilma Mattila). Mikko Virtanens mystiska ap-DJ står för min favoritscen: andra aktens första där han läser upp en rebellisk monolog vars verkliga förlaga jag själv läste på reddit för några år sedan precis innan GameStop-investeringsbubblan sprack.
Ett sista tips: för den som vill se en mer audiovisuellt stillsam och kortare men inte desto mindre slående betraktelse av en kryptobubblas inverkan på ett samhälle rekommenderar jag dokumentärfilmaren Salome Jashis kortfilm A Crypto Bubble Aftermath, tillgänglig gratis via hennes hemsida.
Den handlar om hur invånarna i den sydgeorgiska regionen Javakheti plockar upp spillrorna av sina liv sedan ett pyramidbedrägeri baserat på kryptovalutans löften kollapsat, efter att det först snärjt inte bara privatpersoner utan också statliga banker och etablerade företag.
Scenen där en bybo visar upp en moped med en piratkopierad “Tesla Media”-logo och med en axelryckning säger ”Åtminstone har jag någonting kvar av hela affären” är ett exempel på att verklighetens mörka absurditet i slutändan slår alla försök till satir.
Helsingfors stadsteater: Ape Army
Manus: Okko Leo
Regi: Tuomas Rinta-Panttila
Scen&Dräkt: Vilma Mattila
Ljus & Video: Joonas Tikkanen
Ljud: Eliel Tammiharju
Mask: Aino Hyttinen
Dramaturgi: Ari-Pekka Lahti
I rollerna:: Anna-Sofia Tuominen, Olli Riipinen, Sari Haapamäki, Mikko Virtanen, Jouko Klemettila, Jari Pehkonen, Leenamari Unho, Pekka Huotari, Juho Uusitalo, Vappu Nalbantoglu, Kari Arffman
Spelas 28.9-14.11 på Helsingfors Stadsteaters Studio Pasila
Foto: Mitro Härkönen
