Som ett svar på regeringen Orpos nedskärningspolitik har ett antal universitet, högskolor och gymnasier ockuperats av protesterande studenter. Mikael Brunila reflekterar kring de ingredienser som gör en ockupation uthållig.
“Var kunde jag hitta en lista på alla pågående ockupationer”?
Jag visste att något historiskt var på gång då jag knapprade in meddelandet till en handfull politiskt aktiva vänner i Finland. Så många gymnasier, högskolor och universitet i Finland hade i skrivande stund ockuperats att jag inte längre kunde hålla koll på läget genom sociala medier. Och trots att mina vänner var på plats, kunde de inte svara med full säkerhet. Till slut hittade en av dem en lista som cirkulerar internt bland ockupanterna.
Utgående från den listan är åtminstone elva universitet och tolv kampus ockuperade: Åbo Akademi, Åbo universitetet, Teaterhögskolan, Aalto-universitet, två olika kampus på Helsingfors universitet, två olika kampus på Tammerfors universitet, universitet i Jyväskylä, Uleåborgs universitet, Östra Finlands universitet, LUT-universitetet och Lapplands universitet. Därutöver är sju yrkeshögkolor ockuperade: Tammerfors yrkeshögskola, Metropolia, Haaga-Helia, konstakademin vid Åbo yrkeshögskola, Åbo konservatorium, Lahtis yrkeshögskola LAB och Uleåborgs yrkeshögskola.
Sist men inte minst har även fyra gymnasier i Helsingfors och ett i Åbo ockuperats: Kallio gymnasium, Helsingfors bildkonstgymnasium (“Torkkeli”), Sibelius gymnasium, min gamla skola Tölö gymnasium och Puolalanmäki gymnasium. Mig veterligen är en sådan våg av ockupationer av skolor och lärosäten helt unik i finsk historia.
Jag var själv med och organiserade upprepade ockupationer av Helsingfors universitet under kampen mot den nya högskolelagen 2009 samt var en entusiastisk deltagare under ockupationen 2015. Den kampcykeln drevs delvis av husockupationsrörelsen jag var aktiv i 2006 till 2009 i Finland och annanstans i Europa. För tillfället bor jag i Montreal, där nästan alla mina vänner växte upp under en massiv våg av strejker 2012 och på nytt 2015. Under 2012 strejkade mer än 300 000 studerande mot höjda läsårsavgifter. Med tanke på de erfarenheterna, skulle jag nu kort vilja reflektera över viktiga lärdomar som jag hoppas dagens ockupanter håller i tankarna. En del är säkert självklara, andra förhoppningsvis överraskande.
1. Tänk logistiskt
Den mest lyckade ockupation jag själv bevittnat är ironiskt nog långtradarockupationen i Ottawa. Under januari och februari 2022 ockuperade långtradarchaufförer som var missnöjda med gränskontroll genom vaccinpass så gott som hela centrum i Kanadas huvudstad. Ockupationens största förtjänst var, enligt vad jag bevittnade, dess otroliga logistiska förmåga. Långtradare och lastbilar kunde i det kalla vintervädret fungera som tillfälligt boende för chaufförer och andra ockupanter. På grund av fordonens massiva storlek var det väldigt svårt för polisen att bara storma in och tömma ockupationen. Samtidigt fanns det gatukök i så gott som varje korsning. Ockupationen i centrum stöddes av ett uppställningsområde utanför staden, där allt som behövdes i centrum kunde förberedas. I Ottawa bebodde man verkligen ockupationen.
För ockupationerna i Finland kunde en motsvarande manöver innebära att knyta kontakter med olika kultur- och vänsterlokaler i närheten, att öka inflytandet i lokala studentförbund som ju har massiva resurser, att kartlägga vilka aktivister som har tillgång till stora hem på grund av klassbakgrund eller för att de bor i kollektiv. Gym, bokhandlar, restauranger och kaféer kan knytas till sammansvärjningen genom att be om tillgång till kök, duschar, med mera.
2. Skapa ritualer för deltagande
Det svåra med ockupationer är just deras styrka: de stör. Men de stör inte bara administrationen av de ockuperade läroanstalterna eller, i detta fall, regeringens politiker, utan även deltagarna. Det är tungt att ta paus från vardagen och sova på ett hårt golv, äta oregelbundet och ofta dåligt, umgås med andra människor från morgon till kväll och så vidare.
För att göra det lättare att delta i en rörelse och upprätthålla den, behöver rörelsen ritualer. Under kampen för ett nytt socialt center i Köpenhamn på 2000-talet ordnades en demonstration varje vecka. Demonstrationen arrangerades alltid av olika grupper och med olika teman, från feminism till zombies. Under studentrörelsen i Quebec 2012 marscherade man först varje månad och sedan varje dag och runtom Montreal slog folk på kastruller från sina fönster och balkonger under kvällstid. Då vi ockuperade hus bestämde vi att varje vräkning skulle följas upp av en kort aktion. Ritualer ger rytm, gör det lättare att planera vardagen kring rörelsen istället för att uppleva tiden som ett undantag från den.
3. Utvidga kampen bortom universitetet
Den största utmaningen med vilken ockupation som helst är att utvidga den bortom den ursprungliga gruppen. I Ottawa var det lastbilschaufförerna, på skolockupationerna är det eleverna och studerandena.
För att ockupationer skall vara så länge som möjligt, måste de attrahera även grupper som inte nödvändigtvis har ett omedelbart intresse i läsårsavgifter, koronapass, eller vilken nu frågan som först påbörjade ockupationen råkar vara. Då jag besökte ockupationen i Ottawa var det påfallande hur många helt “vanliga” människor var där, folk som varken körde lastbil eller tillhörde de högerextrema grupper som tyvärr var väldigt pådrivande för ockupationen. De åkte dit med familjen en dag, besökte ett av gatuköken och kollade en konsert på scenen som blivit uppsatt.
Under studentockupationen erbjöd just regelbundna aktioner samt kastrullväsnandet varje kväll ett gränssnitt genom vilket vem som helst kunde delta. På skolockupationerna i Finland verkar man redan ha hajat hur man lockar mer folk: det arrangeras konserter, studiecirklar, föreläsningar med mera. Om det finns kapacitet så är det också en god idé att servera mat till allmänheten, inte bara ockupanterna. Inget hämtar folk till en aktion så som gratis mat.
4. Se varje ockupation som en strid i ett större krig
Då vi ockuperade hus 2007 och 2008 hade vi ett slutgiltigt mål: ett socialt center i Helsingfors, finansierat av staden. Varje ockupation planerades med det målet i sikte. Vi visste att vissa ockupationer var orealistiska, men ändå genomförde vi dem. Å ena sidan ville vi upprätthålla trycket på staden. Å andra sidan ville vi även hålla rörelsen vid liv för alla oss som tog del i den. Men: Istället för att bränna ut oss på att hålla fast vid varje hus, bestämde vi oss för att själva avgöra när ockupationerna börjar och när de slutar. Ofta gick vi in med en noggrann plan om när vi skulle ta oss ut. Ibland stannade vi och stred med polisen, men oftast lämnade vi husen före de dök upp. Vi såg de flesta ockupationer som strider i ett större krig, taktiska moment i en större strategisk plan. Likaså var strejken i Quebec 2012 kulminationen av flera år av strejker med början 005, strider som var nödvändiga förrän rörelsen verkligen gick till krig.
5. Bygg nätverk innan kampcykeln tar slut.
Det svåra med att starta en bred kampcykel är att hitta andra likasinnade som är redo att verkligen lägga tid på organisering. Vad ockupationerna runtom i landet visat är vem som är redo att organisera och var. I en sådan stund är det viktigt att deltagare i de olika ockupationerna tar tillfället i akt och knyter kontakter. Det kan vara värt mödan att varje ockupation skickar delegater till de andra ockupationerna medan de ännu pågår, samt att alla ockupationer smider planer för möten efter att ockupationerna oundvikligen tagit slut.
Under både hus- och universitetsockupationsvågorna mellan 2007 och 2009 åkte många organisatörer mellan städer i Finland och övriga Europa för att knyta kontakter. När kampcykeln tog slut, fanns kontakterna kvar. Ofta bidrog de till att bygga upp nästa cykel. Till exempel var nätverket mellan olika husockupanter viktigt då universitetsockupationerna tog fart i olika städer.
6. Dokumentera kampen.
Under studentrörelsen i Quebec 2012 spelade material från tidigare kampcykler en nyckelroll. Unga aktivister kunde snabbt sätta sig in i vad som funkat tidigare och vad som gått fel, lära sig metoder från tidigare generationer istället för att upprepa deras misstag. Strejken som till slut mobiliserade 300 000 deltagare var kulmen på flera år av organiserande över flera generationer av studerande. En del av kontinuiteten kom från militanta studentförbund, men en stor del också från muntlig och skriftlig dokumentation som lät varje ny generation bygga vidare på kunskapen från den förra.
Idag cirkulerar artiklar från ockupationerna under vågen 2015 bland ockupanterna i Finland, men tyvärr har vi mer från 2009 om de politiska kraven än om de verkligt viktiga frågorna om mobilisering, logistik och vardag. Det är lärdomar kring just de här sistnämnda frågorna som förtjänar att bli nedskrivna för framtida generationer.
7. Planera inför kampcykelns slut
Alla kamper tar slut, oftast i nederlag, men vissa få gånger i seger. Medan kampen pågår, är det viktigt att ställa storslagna krav och verkligen tro på dem. Trots det är det ett faktum att många kamper misslyckas i att nå sina uttalade mål. Samtidigt lyckas de oftast på andra, outtalade plan. Därför är det viktigt att i god tid börja tänka på hur en kampcykel kan bygga en grund för vidare mobilisering utanför cykeln.
Till exempel kunde ockupationerna planeras så att man kräver att lokalen som ockuperas, eller åtminstone en del av den, permanent kunde få ett “gräsrotsbruk” – ett realistiskt krav om det handlar om ett visst rum, men orealistiskt om det handlar om vestibulen till universitets huvudbyggnad.
Nätsidor, konton på sociala medier, kataloger med epostaddresser och telefonnummer för deltagare och intresserade, grytor och andra köksredskap, IT-utrustning, banderoller, ljudsystem med mera är annan infrastruktur som gör det lättare att starta nästa kampcykel. Likaså är det säkert en god idé att starta kollektiv där de mest motiverade kan fortsätta samlas även då ockupationen tagit slut.
