Det förflutna upprepas i Vem dödade Bambi?

av Sofia Nyberg

I Vem dödade Bambi? på Viirus låter Jacob Öhrman film glida in i teater och individer glida in i varandra.

Kom på teater, kom på film, kom till verkligheten, kom bort dig i ditt djup och ditt mörker. Vi är bara sand, så håll i dig. 

Så skulle jag ha svarat om någon hade frågat min åsikt direkt efter premiären av Vem dödade Bambi? på Teater Viirus. Föreställningen, regisserad av Jacob Öhrman och baserad på Monica Fagerholms roman med samma namn, är en emotionellt omtumlande upplevelse.

Bakgrunden är romanen. Berättelsen om Gusten och Nathan, som bägge bor hos Nathans familj i det hus som kallas Kråkskeppet, Gusten i ett rum på vinden, Nathan lyxigt i källaren. Huset kan ses som symbol för oss själva där vinden är våra högre, mer utvecklade instanser som moral och samvete medan källaren representerar våra mer primitiva krafter och impulser; ”rucklet vi alla härstammar ifrån” som Emmy säger. Emmy, Gustens före detta flickvän som han ännu älskar. Bland huvudkaraktärerna finns också Saga-Lill, Gustens tröst i brist på Emmy, tillika hennes väninna. Jo, det skaver. Och Cosmo Brant, den mobbade. Och så Sascha Anckar, Nathans före detta flickvän, som på hans initiativ blir gruppvåldtagen under en fest i Kråkskeppet. Händelsen har effektivt sopats under mattan, ingen vill tala om det mer. Förutom Cosmo som vill göra film av det.

Det gör han på Teater Viirus. 

De fyra barndomsvännerna, spelade av Maria Ahlroth, Martin Bahne, Oskar Pöysti och Jessica Raita, samt Cosmo, spelad av Iida Kuningas, har riggat upp en inspelningsplats på ett ödesmättat område utanför staden. Det här skall göras för konsten (med utropstecken) proklamerar Cosmo och, som ett urskuldande, för att få traumat ut ur dem alla. De har annonserat efter skådespelare till sitt projekt och från ett tyst mörker ur ingenstans anmäler sig fem surmulna tonåringar, gestaltade av Elina Byholm, Ellen Forsström, Jan Haapanen, Maximilian von Renteln och Vivi Kangasniemi

“Han är inte jag!”

Jakob Öhrmans dramaturgi är kreativ och mångfasetterad. Fasaden på filmmakarnas buss, en buss avsedd för vila och planering av kommande scener, tjänar som filmduk och föreställningen ges alltså delvis som teater på scen och delvis på duk. Ofta bägge parallellt. De surmulna tonåringarnas entré sker via film vilket förhöjer känslan av mystik. 

Jag tänker mig dem som en motsvarighet till Nathan i källaren. Vårt mörker. Jag uppfattar det som att Öhrman med känslig precision har plockat upp den lekfullt glidande rörelse som är så tydlig i Fagerholms språk och transponerat den till dramaturgiska grepp. För det är inte bara scenkonst och filmkonst som glider i och ur varandra. Intensiteten i filmteamets dynamik luckrar upp gränserna såväl mellan individerna som inom dem. Ens identitet kan falla samman som ett sandslott, som Emmy sjunger om i slutet. Ibland gestaltas till exempel Nathan av sin Nathan-skådespelare men ett tu tre är det Nathan själv som gör rollen för att i nästa stund vara sin far i samma scen. Glidningarna sker friktionsfritt och ställer stora krav på skådespelarna, vilka alla gör en imponerande insats. Jag kan bara föreställa mig hur slutkörda både psykiskt och fysiskt de måste vara efter föreställningens slut.

Glidningarna inom individerna tar sig uttryck i pendlandet mellan känslolöshet och distans å ena sidan och plötsliga genombrott av undertryckta känslor och impulser å den andra. Det visar sig att man kanske inte kan bli kvitt sina minnen ändå. Och inte sig själv. När planerandet av våldtäktsscenen för med sig alltför brännande kontakt med vad han gjort vill Nathan försvara sig och ropar till sist i fasa ”han är inte jag!”.  

En tvärvändning

Vidare finns en glidning mellan verklighet och fiktion, så som i Carlos Sauras film Carmen, där en grupp dansare sätter upp Bizets Carmen och börjar leva ut handlingen i sina privatliv. De surmulna tonåringarna behandlas enbart som redskap i filmprojektet. De skall bara vara där, ”ha inga känslor” säger Cosmo. 

Alla dessa glidningar sammanbinds sedan av föreställningens ljudvärld, vilken är som luften för fåglarna; det som bär den framåt. Trots att musik förekommer, bland annat ett körarrangemang av den gamla Sex Pistolslåten som namngett såväl roman som föreställning, är det ordet “ljud” jag antecknat.

I en underbar scen där Sascha i närbild sminkar sig blodig förenas ett yttre av skenbar psykisk frånvaro med närvaron av ett intensivt inre som inte får komma till medvetande. Det är ett uttryck jag känner igen från Juliette Binoche i Krzysztof Kieslowskis Den blå filmen. Det är bara så bra. Det som sker är att ungdomarna som tvättsvampar suger upp traumat som ingen vill bära ansvar för, identifierar sig med det, och agerar ut det. Det förflutna upprepas. Det som sker här är snarare en tvärvändning än en glidning och scenerna som följer är ytterst obehagliga. Det är rått, sadistiskt och känslokallt. Det tippar nästan över till onödigt rått för min smak. Att åldersgränsen är satt till 16 år är ett klokt val.

Grymhet och omsorg

I sin bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet beskriver psykoanalytiker Ludvig Igra hur människans potential till såväl omsorg som grymhet har gemensamt ursprung i den psykiska konstitutionen. De befinner sig på samma plats, möts såväl som skiljs åt i en tunn hinna. På grund av den mänskliga utvecklingens natur har vi alla denna hinna. Betingelserna för grymhet är alltså allmänmänskliga.

Föreställningen lyfter fram farorna med att inte minnas, inte reflektera och inte ta ansvar för sig själv. I ett dagsläge med polarisering, gängvåld och nedskärningar i omsorg blir den inte bara en kommentar till vår verklighet utan ett bärande inlägg i den.

 

Teater Viirus: Vem dödade Bambi?
Orginalverk: Monica Fagerholm
Koncept, Dramaturgi, Regi: Jakob Öhrman
På Scenen: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Elina Byholm, Ellen Forsström, Jan Haapanen, Vivi Kangasniemi, Iida Kuningas, Oskar Pöysti, Jessica Raita och Maximilian von Renteln.
Scenografi: Lars Idman.
Ljusdesign: Lauri Lundahl.
Ljuddesign: Janne Lounatvuori.
Kostymdesign: Brenda Gomez
Spelar fram till 24.11.

 

Foto: Ernest Protasiewicz

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.