Personer med psykiska problem som är utrustade med övernaturliga gåvor (Green Mile). Huvudpersoner vars godhet vilar på att de är vänner eller älskare till personer med funktionsnedsättning (Radio). Den handikappade (just med det ordet) som kastar av sig sina kryckor och rusar in i friheten (Forrest Gump) eller döms ut som icke-värd att leva (Million Dollar Baby).
Det här är några sunkiga troper som utforskas i dokumentären Code of the Freaks (regi: Salome Chasnoff) som visades på Espoo ciné inom ramen för den ambitiösa satsningen Crip ciné. Formatet är det inkörda, med klipp och pratande huvuden, men tonen är frimodig, perspektivet levereras av funktionsvarierade författare, filmkritiker och -skapare. Inför deras vältaliga granskning står Hollywoodfilmernas notoriska fascination för handikapp/ade (igen, just det ordet): de figurerar på film genom att vara lyte och att vara brist. De har en funktion. Inspirera, förskräcka, fylla tittaren med medlidande.
Filmen är ögonöppnande. Jag misstänker att man lätt som en plätt kunde hitta minst lika motbjudande mönster i den europeiska filmen. Ett lysande undantag utgörs av Ildikó Enyedis Om kropp och själ, där huvudpersonens autism bara är en aspekt, intvinnad i det vackra och skrämmande som det alltid innebär att vara människa.
När jag tar del av ett par av Crip cinés övriga filmer grunnar jag på filmkritiken, vikten av att synliggöra sådana klichéer som nämns i Codes of the Freaks. Parallellt med det: att inta ett reflekterande förhållningssätt till det som brukar kallas representation.
Tod Brownings klassiker Freaks (1932), som figurerar i dokumentären som ett av de få mindre svartvita exemplen, visades även den under Espoo ciné. Browning, själv märkt av en bilolycka, ägnar sig både åt att exploatera och att utmana just den blicken. Vi befinner oss på en cirkus bland människor som har som arbete att med sina kroppar väcka fascination och avsky. Siamesiska tvillingar, damen med skägg, småväxta personer, och så vidare. Browning kan inte låta bli att låta kameran begapa kropparna (skådespelarna hade också på riktigt funktionsvariationer). Samtidigt lyfter filmen – tårögt men ironiskt melodrama – fram cirkusartisternas upplevelse av att vara påtittade och föraktade. Till slut är måttet rågat. ”Offend one and you offend them all.”
Groteskerierna som Freaks vältrar sig i lever vidare i den amerikanska filmen. Inte minst genom John Waters frejdiga och genomqueera universa.
När jag tar del av ett par av Crip cinés övriga filmer grunnar jag på filmkritiken, vikten av att synliggöra sådana klichéer som nämns i Codes of the Freaks. Parallellt med det: att inta ett reflekterande förhållningssätt till det som brukar kallas representation. Konstens uppgift är inte att leverera uppbyggliga representationer. En konstsyn som för övrigt liknar den kletiga inspirationspotential som funktionsvarierade personer stämplas med i Hollywoodproduktioner.
Precis som Freaks visar består den största utmaningen inte i att dekonstruera klichéer utan att bemöta det enskilda verket för vad det är. Det tänker jag också när jag ser La consagración de la primavera (The Rite of Spring), regisserad av Fernando Franco.
Filmens huvudperson Laura (Valèria Sorolla) har just flyttat till storstan för att studera kemi. Under en fest träffar hon David (Telmo Irureto), och genast finns där ömsesidig attraktion, åtminstone intresse. Laura kommer från en religiös familj, hon är sexuellt oerfaren men öppen för världen. David som studerar och intresserar sig för musik har en cp-skada och behöver i sin vardag hjälp med många saker. Laura blir bekant med Davids mamma (Emma Suarez), som berättar att sonen genom hennes förmedlande anlitar ”sexuella assistenter”. Laura anmäler att hon kunde tänka sig att vara en sådan.
Det som följer är en beskrivning av hur Laura försöker navigerar mellan något som verkar vara både sexarbete och en personlig relation. Filmen klampar runt i gränslanden (hjälp/sexarbete/kärlek) men havererar nog inte i en romantisering, den är ingen Pretty Woman.
Samtidigt har filmen fått kritik. Är det inte problematiskt att det är Davids mamma som sköter kontakterna med hans sexassistenter, är det inte en dålig representation av aktörskap? Och är det inte trist att det är Laura som står i centrum?
Jag märker att ord som problematisk lätt kommer för mig när jag tänker på filmen. Men vad betyder detta ’problematisk’?
La consagración de la primavera skildrar osäkerheten hos Laura, ett drag som också gör henne blind och okänslig, inte bara i relation till David. I flera av scenerna ser vi Davids reaktioner, han betraktar henne på ett vänligt, ibland lite ironiskt, avvaktande sätt.
Funktionsvariation behandlas sakligt i filmen. David lever sitt liv i rullstol, han delar med sig av sina erfarenheter av vad det betyder utan att det för den skull känns som att filmen blir en upplysningskampanj. I centrum står hur han och Laura kommunicerar, och den absoluta förändring som en penningtransaktion utgör för en relation.
Rollfiguren David har därför inte alls draget av någon representation. Vackert skildras den trygghet i sig själv David uttrycker, i kontrast till Laura, för vilken han sist och slutligen blir ett både sexuellt och känslomässigt experiment. Där tycks filmen landa, i Davids besvikelse (drogs Laura ändå till honom mest för hans handikapp?) och i Lauras behov av att ”gå vidare”. Beskrivningen av ansvar och ansvarsflykt är smärtsam att se och just den känns trovärdig.
Ändå finns det sådant i La consagración de la primavera som stör mig. Den unga flickan som utforskar sin sexualitet känns delvis som ett mischmasch av element som traderats till lust och leda i den europeiska filmen, tänk Buñuels Belle du Jour och liknande i samma liga. Som tur är rör sig Fernando Franco inte med någon idiotisk ambition att skildra ”den kvinnliga sexualiteten”; allt handlar om Laura, en enskild person. Men blir hon för gåtfull?
En av filmkritikens – den kritik var och en av oss utövar när vi ser film – utmaningar är att kunna särskilja två saker. Å ena sidan det slags ovisshet och vankelmod som härrör sig från slarviga manus och berättande som glider iväg än hit än dit som prästens lilla kråka. Å andra sidan att också kunna se hur film skildrar gråzoner, ambivalens, öppenhet. Frågan är vad man kräver av en film när man vill ha en ”tydligare” beskrivning.
Eller en tydligare ’representation’. För egen del skulle jag säga att risken med att fråga efter tydliga representationer är att karaktärer just i en sådan behandling reduceras till sina funktionsvariationer.
