Sexföreställningen predikar inte och vandrar heller inte sexualupplysningens upptrampade väg. Regissör Roosa Haarla kastar in tittaren i existentiella och historiska perspektiv på sex och sexualitet.
Sexföreställningen – en lärorik komedi om sexualitetens historia är en föreställning på Unga Teatern som riktar sig till ungdomar i åldern 12-16. Man kunde kanske förvänta sig sexualupplysning i komedins form, men föreställningen blickar längre än så, och tar sig an sexualitet snarare med psykoanalytiska undertoner och lyfter framför allt fram en existentiell-politisk dimension.
Sexualitet är relationalitet, tycks regissören Ruusu Haarla vilja säga, och upplysning handlar om att känna sin historia. Frågor om vem man är i relation till andra med allt vad det innebär; ett begär att bli sedd, bekräftad, berörd och förstådd, snarare än frågor om identitet och preferenser, skildras i relation till frågor om social ordning, förbud och påbud – kort sagt maktrelationer men utan sexualiteten reduceras till dessa.
Föreställningen inleds med att ironisera över sexualundervisningen i skolvärlden. Stella Laine spelar en historielärare i pensionsåldern som i promenaddräkt, klapprande klackar och med sträng hållning nervöst försöker reda ut sexualitetens roll och betydelse ur olika vetenskapliga perspektiv. Laine porträtterar i form av den pinsamma ålderstigna läraren Britta här en kulturell klyscha.
Denna del av föreställningen känns kanske minst genomtänkt. Karaktärens nervositet och svårighet med att tala om sex känns aningen överspelad och överdriven. Här frammanas den generation som upplevde 1960-talets sexuella revolution och hippierörelse men som sedermera hemfallit åt en pryd sedlighetsmoral, vilket i sig kan ses om en stereotyp desexualisering av en viss åldersgrupp. Som tur övergår föreställningen i andra roller och gestaltningar där Laines prestation känns mindre krampaktig.
Sexföreställningen kan sägas karakteriseras av en viss oregerlighet – scenerna övergår i tvära kast från klassrummet och 1990-talets porriga utstyrslar till medeltiden och kapitalismkritik. Laine får inte bara ur ett historiskt perspektiv från medeltiden framåt föreläsa om relationen mellan kapitalism och sexualitet utan även porträttera vasaller och livegna i ett försök att både berätta och skildra kapitalismens framväxt och dess effekter på kön och sexualitet. Resultatet blir i denna del lite halvhjärtat, eventuellt på grund av att texten kör på och öser information över publiken medan Laine som skådespelare här känns lite kluven mellan de olika rollerna.
Hennes scennärvaro är starkast då hon spelar tonåringar eller unga vuxna som kämpar med att hitta sin plats i de sociala spelen som ungdomsåren ofta präglas av. Jag påminns om hur den intersektioella feminismen i sin pedagogik betonar att förvirring kan vara något produktivt – en påminnelse om att sexualiteten inte kan rationaliseras, trots vetenskapernas och andra kunskapsmässiga anspråk på att göra just det.
Rekvisitan i Sexföreställningen påminner om Haarlas tidigare produktioner (bl.a Uusi lapsuus): dockor i människostorlek får ge kropp åt roller i föreställningen, medan diverse prylar och kläder fungerar som tematiska symboler (ett förkläde i röda paljetter och spets står för både hora och ung flicka som försöker vara attraktiv i en klasskompis ögon, kedjor både befäster coolhet och fångenskap). Kombinationen av video och musik i föreställningen som stämningsskapande element kompletterar texten väl.
Sexföreställningen predikar inte, den erbjuder ingen sensmoral utan visar upp aspekter av sexualitetens betydelse i ett mänskilgt liv – bortom ett fokus på sex. Föreställningen är därmed ambitiös med tanke på den bredd i tematiken som den tar upp, sexualitet är allt från meningsperspektiv på tillvaron (Gud) till atomer i universum, ”kittlingar i pimppa” och oväntade möten, till ”varför drivs livet av att gå vidare”.
Till skillnad från dominerande drag i populärkulturen som drivs av representationspolitiska anspråk, skildras kön och sexualitet på ett subtilt sätt. Trots att det i programbladet står att ”föreställningen är inkluderande och uppmärksammar könslig och sexuell mångfald” noterar jag en viss glädje över att detta snarare innebär att man tar sig an sexualitet som något allmänmänskligt, än att vissa uttryck, akter, kategorier eller identiteter på scen ska ”representeras”.
Haarla tar ungdomar på allvar, vilket innebär att frågorna och tematiken som skildras berör såväl ung som vuxen. Sexföreställningen påminner om att vi inte bör bli historielösa, att det vi idag tar för givet gällande (exempelvis kön, sexualitet eller reproduktion) kunde se, och har sett, väldigt annorlunda ut. I sista hand är sexualitet en existentiell fråga. För ja, vad är det som driver livet – i dess mångtydiga betydelse – vidare?
Unga Teatern: Sexföreställningen
Text, regi och scenografi: Ruusu Harla
Översättning: Stella Laine
Dräkt design: Elina Ström
Ljud: Markus Tapio
Videoplanering: Ruusu Harla och Antti Kemppainen
På scen: Stella Laine
Turnerar spelåret 2023-2024
Foto: Rosa Woldhek.
