Tre frågor till Annette Tallberg-Haahtela

av Mio Lindman

Annette Tallberg-Haahtela är ny verksamhetsledare för FDUV, intresseorganisationen för svenskspråkiga personer med intellektuell funktionsnedsättning i Finland.

 

1. Vilka är de viktigaste utmaningarna för FDUV i framtiden?

Den viktigaste frågan just nu är att påverka så att funktionshinderservicen fås i skick i välfärdsområdena. Våra medlemmar vittnar om stora problem vad gäller tjänster för personer med intellektuell eller liknande funktionsnedsättning och deras familjer. Det är svårt för dem att ens få kontakt med någon som kan hjälpa dem vidare, i synnerhet på svenska. Det är nu som servicestigar och -strukturer byggs upp och då är det viktigt att våra målgrupper inte glöms bort och att kunnandet som finns tas till vara.

En annan central fråga är lagen om funktionshinderservice. Nu skjuts den ju fram – igen. Eftersom regeringen vill justera lagen före den träder i kraft ser vi att det finns risker för att lagen försämras eller att någon blir utan tjänster de behöver, till exempel de med ”osynliga” funktionsnedsättningar som lindrig intellektuell eller neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. För oss är det viktigt att alla funktionshindergrupper behandlas jämlikt.

Det föreslås också ett tak på hur mycket kostnaderna får öka i och med den nya lagen och att tillämpningsområdet skulle snävas till. Kostnadstaket är särskilt problematiskt då det handlar om subjektiva tjänster och helt grundläggande mänskliga rättigheter.

En annan stor utmaning för oss som organisation är finansieringen. De planerade nedskärningarna i finansieringen av allmännyttiga organisationer måste stoppas. Det är fråga om en enorm nedskärning som skulle minska social- och hälsovårdsorganisationernas offentliga finansiering med mer än en fjärdedel. Om stödet till tredje sektorn minskar så här drastiskt är det våra målgrupper som lider. Den typen av kamratstöd, information och rådgivning som vi erbjuder finns inte någon annanstans. Det är viktigt att hålla fast vid den parlamentariska överenskommelsen om att trygga organisationernas verksamhetsförutsättningar.

2. Lagen om funktionshinderservice skjuts som du redan sade på framtiden. Vad anser du om denna lag och tidtabellen med att få den i kraft?

Reformen av funktionshinderlagstiftningen har beretts i nästan 20 år. Det är frågan om en sammanslagning av handikappservicelagen från 1987 och specialomsorgslagen från 1977 i enlighet med FN:s funktionshinderkonvention. Specialomsorgslagen har gällt tjänster för i huvudsak personer med intellektuella funktionsnedsättningar och vi ser det som ett betydande framsteg att lagarna slås ihop så att alla funktionshindergrupper behandlas jämlikt.

En av de viktigaste förändringarna är att den nya lagen utgår från individuella behov i stället för diagnos. Det öppnar upp för mer individuellt anpassade tjänster och innehåller också bättre tjänster för barnfamiljer. Dessutom innebär den nya lagen att personer med intellektuella funktionsnedsättningar omfattas av en bredare servicepalett. Förhoppningen är att de som fallit mellan stolarna och blivit utan service ska få bättre stöd och hjälp i framtiden.

Vi vet också att lagen inte är perfekt, men vi hade hoppats att lagen skulle träda i kraft nu och inte senare, och att eventuella brister skulle korrigeras när vi vet hur lagen de facto fungerar. När den här lagen hela tiden skjuts på framtiden blir också annan viktig lagstiftning försenad. Vi har väldigt länge väntat på ny lagstiftning kring till exempel självbestämmande och begränsningsåtgärder.

3. Vilka förändringar anser du själv att skulle behövas för att göra personer med intellektuella funktionsnedsättningar mer delaktiga i samhället?

Det finns många både strukturella och attitydmässiga hinder som försvårar delaktigheter för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Ökad kunskap och förändrade attityder är viktiga verktyg för att öka målgruppens delaktighet i samhället. Vi behöver se att det handlar om människor som har stödbehov men som också har resurser och vill bidra. Och som i grunden är lika alla andra – vi har alla behov och drömmar.

Dessutom är det väldigt viktigt att se att det inte är fråga om någon enhetlig målgrupp. Därför finns det sällan en lösning som fungerar för alla. Stöd som utgår från individuella behov ökar förutsättningen för delaktighet.

På det strukturella planet är det viktigt med inkludering, det gäller allt från dagvård, skola och hobbyer till arbete, hälsovård och boendelösningar. Visst kan det behövas separata grupper och anpassningar, men vi behöver också lösningar som möjliggör att vi möts. Den tid då personer med intellektuell funktionsnedsättning gömdes undan måste vara förbi!

 

Text: Mio Lindman
Foto: Sofia Jernström

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.