Hon pissar på Putin. Helt bokstavligt, från en position ovanför fotografiet av Rysslands president Vladimir Putin lyfter hon kjolen och låter urinen skvala. Med den färgglada stickade balaklavan neddragen över ansiktet är kvinnan både maskerad och igenkännbar: som en medlem av punkbandet och aktivistgruppen Pussy Riot, under en performance i Reykjavik förra året.
Medlemmarna i Pussy Riot blev några av ansiktena för motståndet mot den hårdnande totalitarismen i Ryssland under Putins brutalt fascistiska styre, inte minst genom deras aktion ”Punk Prayer” i Kristus Frälsarens Katedral i Moskva 2012. Liksom Aleksej Navalnyi har de ställt sig på tvären i ett auktoritärt system, de har riskerat liv och frihet för att med lika provocerande som humoristiska aktioner visa upp maktapparatens klumpiga metoder för att kuva oppositionella. Det blev lika mycket karnevalupptåg som rättskarusell, och med tiden allt mer kurragömmalek. Maktens nypor må vara klumpiga, men deras grepp blir efterhand allt hårdare, mer systematiskt och svårare att undfly.
Navalnyi befinner sig i ett nedbrytande fångläger eftersom han vägrade att gå i exil när möjligheten gavs. Pussy Riots ledande medlemmar befinner sig i landsflykt. Det kan tolkas, åtminstone tills vidare, som att makten har segrat.
Vi människor har ofta överraskande lätt för att inordna oss i hierarkier och underordna oss verklig eller upplevd maktutövning. I ett totalitärt samhälle är de aktivt oppositionella ofta en marginaliserad minoritet, särskilt om dessa totalitära samhällen kan tillgodose grundläggande behov av social och ekonomisk trygghet och upplevs som stabila och som uttryck för en eller annan ideologi som många kan identifiera sig med.
Varför göra sig besväret att protestera, om det bara leder till obehag för en själv, ogillande från omgivningen, inskränkningar i friheter och i värsta fall förlust av liv?
Just frihet är ett intressant begrepp. Det existerar som alla vet inte utan inskränkningar, utan ofrihet. Det är rent av enklare att beskriva extrem ofrihet än absolut frihet. Det tänker jag när jag läser den amerikanske författaren George Saunders novellsamling Liberation Day (2022, utkom i svensk översättning i år som Befrielsedagen, Bonniers).
I titelnovellen är det i förstone svårt att helt förstå vem som talar och var han befinner sig. Men det klarnar: han är en person som i likhet med flera andra blivit avpersonifierad, fått minnena raderade och nu istället fungerar som ett slags berättande docka, och som i grupp inlevelsefullt återberättar historiska skeden i ett slags mångröstade vokalverk. De står monterade mot en vägg, berövade egen vilja och egna behov. Katastrofen som följer behöver vi inte gå in på. Det tycks i hög grad vara ett slags viljelösa tillstånd som intresserar Saunders, hur vi frivilligt eller under tvång – och ibland båda i kombination – avstår från möjligheten att välja, avstår friheten i utbyte mot något annat. Gestalterna sitter fast i sina påtvingade eller självvalda öden. Kan vi bryta upp och gå iväg? Det antyds i slutnovellen, men det är ett hoppfullt undantag.
Jag fängslas av den minst komplicerade berättelsen, en farfar eller morfar som skriver till sitt barnbarn och efterhand trasslar in sig allt mer i argumenten för varför han och hustrun aldrig tagit tydlig ställning mot eller ställt upp för andra i ett samhälle som efterhand glidit in i ett tilltagande politiskt förtryck. Men, skriver han, han skrev en insändare till lokaltidningen, sedan en till, och en tredje som inte trycktes. Men en kväll kör en polisbil upp bredvid honom: ”Har du ingen hobby? Jag hör att du tycker om att skriva på maskin. Ha en bra kväll. Håll dig borta från datorn”.
Så vänder paret sig inåt, låter TV-kommentatorernas ironier över utvecklingen bli det enda utloppet för deras egen misstro, förundran och tilltro till att allt nog rättar till sig en dag. Men det gör det inte.
Saunders novellsamling är uppenbart skriven i skuggan av Donald Trumps år vid makten i USA, men också i en tid med verkliga och tilltagande hårdföra diktatorer ute i världen och med aspirerande populister som erbjuder folk ”vad de vill ha”, mot att de i gengäld avstår en eller annan frihet (gärna någon annans frihet). Saunders skriver ett slags parabler om makten och maktlösheten, men viktigare är det som inte skrivs ut: att vi måste göra motstånd när maktens snara dras åt, när andra försöker göra vår vilja till sin egen. Vi ska pissa på makten när makten pissar på oss.
