Det är inte svårt att föreställa sig en 21:a. 21:an är ett koncept, något som inte är bundet till tid och rum. Jag föreställer mig att redan de gamla tavernorna var stöpta i liknande form. 21:an är i våra tider de lokala pubarna och har alla sina stammisar. Lokalerna är inte sällan en rätt dunkel miljö med en litet nedgången interiör, personer man känner igen, ett välkänt ansikte bakom bardisken och framför allt går det med en liten handrörelse att få en stor stark upphälld till ett pris som inte tömmer börsen.
21:an är namnet på Henrik Janssons senaste roman och är också namnet på baren som är knutpunkten i berättelsen. Henrik Jansson har sedan tidigare 17 böcker i olika genrer på sitt samvete. För några år sedan sade han i en intervju med Ny Tid – som naturligtvis ägde rum i en barmiljö – att han gärna med penna och papper skriver i dessa mer stimmiga miljöer. Hans eget rum, hans arbetsmetod. Det är svårt att tänka sig en bättre grogrund för denna roman.
”I 21:ans trollcirkel” står det på en annars tom helsida innan boken börjar. Trollcirkeln är vad som drar till sig personerna som mer eller mindre dagligen frekventerar baren. Upplägget består i att flera av dessa tillägnas ett kapitel där delar av deras livshistoria berättas. Det kan vara allt från barndomstrauman, till svårigheter på det ekonomiska planet och kärleksproblem samt oväntade möten i matvarubutiken med sedan länge svunna vänner. Ibland överlappar berättelserna varandra och det som det ena kapitlet döljer blottläggs senare i ett annat.
Bokens baksida skvallrar om att glädjen föds i de små vardagliga händelserna, men det visar sig att det samtidigt också är sorgens källa. Många lever i samhällets marginal och texten blir således marginalanteckningar. Dess främsta styrka är att de, något sterilt formulerat, klarlägger att dessa fortfarande är människor – om nu någon trodde något annat – vilka har sina egna problem, fröjder och sitt dagliga gnetande. Somliga lever ungefär det liv de vill, andra inte. En skildring av verkligheten således.
I ovan nämnda intervju resonerar Jansson kring begreppet ”autofiktion”. Han menar att ”begreppet används slappt” och att det måste ”definieras”. Man kan ge sig ut på djupt vatten utan armkuddar och gissa sig till att karaktären ”Jansson”, författare som brukar komma in på 21:an och, som det står i boken, ”sätta sig vid fönsterbordet närmast utgången, och göra anteckningar om sina iakttagelser”, är han själv. Jansson träffar av en händelse en Mirjam som omgavs av en trollcirkel svår att slita sig ut från. Trollcirkel kan vara både människa och bar.
Upplägget med ett kapitel per person eller personer ligger emellertid boken i fatet. Det blir trådar som aldrig knyts ihop, vilket är realistiskt ur ett verklighetsperspektiv då vi sällan ser mer än ett litet korn av våra medmänniskor, men ur ett litterärt perspektiv blir otillfredsställande och en gnutta förvirrande.
I intervjun menar Jansson att han vill lyfta fram dem som samhället inte hör och skriva om dem som inte är Instagram-människor. Uppfriskande och det enda rätta. Kändisars förehavanden är de själva duktiga på att lyfta fram. Även om bokens tempo sällan stegras, konstaterar bokens Jansson att ”jag ändå ska låta alla skeenden och människor bli exakt så tråkiga som de i verkligheten är, svårt att förstå att jag nånsin kunnat ifrågasätta den. I så fall gäller det bara att se ljuset i tristessen.”
Verklighetsnära och lätt för de allra flesta att knyta an till. Även den kändaste av kända tänker jag mig.
Henrik Jansson:
21:an.
Scriptum, 2023.
