Bianca Gräsbeck besökte TIPfest i Åbo, en festival helt ägnad åt dockteater.
November. I Åbo betyder det TIPfest – Turku International Puppetry festival. Den i ordningen fjortonde festivalen får konstnärliga ledaren Ismael Falke att med glimten i ögat konstatera att tonåringen är som tonåringar är mest – ifrågasätter, prövar sina gränser och sin plats i världen, trotsig och mjuk om vartannat.
Festivalens tema ’Detta ögonblick’ är utmanande, öppet och enkelt: vad händer just nu i dockteatervärlden, vad är dockteatern idag? För att ännu citera den konstnärliga ledaren: festivalen besvarar dessa frågor med mod, öppenhet och konstnärlig ambition.
Också mörka moln
Konsten uppstår aldrig i vacuum; den blir till i växelverkan mellan tradition och förnyelse. Falke talar hellre om en förskjutning än en utplåning av gränser. Vi har sett en hel del dockinslag på teaterscenen – en spännande, fruktbar utveckling. Digitala tekniker vinner terräng och samsas med mera traditionella uttryck. Inspiration hämtas i såväl litterära alster som i aktuella trender och existentiella funderingar.
Men också mörka moln trängs vid horisonten: dockteaterutbildningen vid konstakademin i Åbo lades ned för ett antal år sedan. Den uteblivna återväxten märks inte än, men om ingenting händer kommer den småningom att kännas av.
Teknik i centrum
För min egen del börjar festivalen inte så bra. I de tre pjäserna jag ser under festivalens första dagar verkar fascinationen vid digiteknikens möjligheter ha tagit över på bekostnad av närvaron. Mitt i besvikelsen grunnar jag över om jag är så låst i min luddism att ett koncept där teknikens landvinningar blir subjekt snarast väcker mitt motstånd?
Valtteri Alanens Silence and Other Impossible Objects utger sig för att vara ”ett försök att föremålsliga det omöjliga, iscensätta tystnad och uppföra en musikal till ljudet av ett frånvarande instrument”. Hm. I sig en helt njutbar föreställning med underbart sjungande kaniner (Eglè Simenaite och Lara Hereu) som kokar te i ultrarapid. Visst är det tyst mellan varven av ljud, men i mitt tycke sorteras här föresats och förverkligande i olika världar. Jag får en lite gnagande känsla av att ha missat något.
Följande i turen är helaftonsföreställningen Kafka Insomnia med den litauiska gruppen Kosmos Theatre. Förväntningar? Jo. Det hela börjar bra med en sjungande musa i rött. Småningom urartar pjäsen till ett utdraget och högljutt spexande ackompanjerat av alltför hög volym på elgitarr och saxofon. Lite lågmäldare hade det varit njutbart. Många roliga och fyndiga detaljer blir fel i det överspända stuket. En rund timme hade räckt.
Fenomenal show
The Difficult Life of Hamilton the Manatee, baserad på Tommi Parkkos dikter – som ingen tycks begripa – har en övertygande coronahistoria: premiären sköts upp sex gånger och slutligen gjordes en film utgående från en premiär som aldrig visades. Här visas filmen i en liten ruta på scenen; på en större filmduk projiceras den levande bild som en på scenen vandrande man fångar i sin telefon. En mikrofon samlar ljud som förstärks medan den bökar omkring i högen av något obestämt mitt på scenen där en kvinna gör något som jag inte ser från min plats längst bak. En annan kvinna försöker fylla ett akvarium med vatten. Det jag upplever är en kakofoni av alltför mycket nonsens på en och samma gång.
Sedan vänder det. Aningen tilltufsad och uppgiven efter Manaten slinker jag in på Clément Layes föreställning Allège, en pjäs som ”undersöker möjligheten till en handling som inte bestäms utifrån utan skapas inne i sig själv”. Hm. Men det klarnar. In på scenen vandrar Layes iklädd snickarbyxor och vit skjorta, i det närmaste dubbelvikt. På bakhuvudet balanserar han ett glas vatten. En helt hejdlös show utspelar sig, full av outtalad humor, med vatten som flödar och skvätter, ljud och ljus som manipuleras med små handgester. Till publikens förtjusning namnger Layes lakoniskt materiens interagerande på scenen – allt medan han balanserar vattenglaset på sitt huvud. Ett fenomenalt stycke.
Från ruskigt till mysigt
Helt andra stämningar råder under Jan Jedenaks Séance. Inspirerad av den franske författaren Guy de Maupassants skräcknovell Le Horla berättar Jedenak en ruskig historia som framskrider bild för bild: ljuset släcks och då det tänds igen har något oförmärkt förändrats. Förskräckelsen kulminerar då en dubbelgångare från ingenstans uppenbarar sig bredvid honom vid bordet. Det är stramt, disciplinerat; in i applåderna håller Jedenek sin kusliga mask.
Från det ruskigaste till det involverande, mysigt roliga: Block Theatre dukar för middag på restaurang. De synnerligen belevade frack-klädda clownservitörerna Roosa Halme och Sinikka Lumiluoto förbereder och serverar oss portioner som består av – hur annars – klossar i olika form. De är suveräna i sin hantering, en form av objektteater som Halme skrivit en bok om.
Också Maiju Tainio och Venla Luoma bjuder på en involverande föreställning där publiken gör sin egen resa i det urgamla Gilgamesh-eposet som levandegörs i ett poetiskt vackert rum inrett med tio stationer med lika många episoder ur eposet.
Liksom tidigare år finns program också för barnen: Anna Uschhanovs och Mila Nirhamos varmhjärtade pjäs Peephole tar avstamp uppe bland molnen, zoomar in ett litet höghus och hälsar på hos alla de olika människorna som bor i huset, och zoomar sedan tillbaka, upp i rymden. Pjäsen flödar av skapande fantasi.
Under min sista föreställning, den gripande pjäsen The Hermit, leder spåren till en docka som, grovt uttäljd i trä, gestaltar en som lämnat allt han haft för att uppgå i naturen. Skapad av Teater Håndholt & Nordic Puppet Ambassadors Sif Jessen Hymøller och Outi Sippola, hade den premiär i Roskilde 2022, visades i Kustöskogen i somras och nu i Stentryckeriet med Sippola som dockförare.
En pjäs gick mig förbi: Ida Balogs poetiska camera obscurapjäs Anamorphic Memories.
Men The Hermit blir en fin, meditativ avslutning på en upplevelserik TIP-fest där upplevelserna inte varit alltigenom positiva men tankeväckande. Dockteatern knakar av växtvärk. Vi vet inte vartåt dess olika förgreningar växer, men växtkraften är inte att ta miste på.
