Det tar faktiskt en stund att få ett grepp om den här boken. Visserligen presenterar introt till Mikaela Strömbergs Rågången redan romanens centrala byggstenar: Här finns en avfolkad östnyländsk trakt, lantmätaren Git Laudrup och en rågång hon utfört, under vilken man hittade en av traktens invånare, ödespojken Pekkan, död ute på myrarna. Men hur jag som läsare ska närma mig texten blir inte genast klart. Är det här arbetsplatssatir? Handlar det om Gits eventuella medelålderskris? Ska det utmynna i en dödsfallsutredning?
Missförstå mig rätt, det är inte så att jag menar eller önskar mig att en bok ska avslöja sig direkt, eller överhuvudtaget passa in i tydliga genrer. Tvärtom tänker jag att det redan med tanke på titeln är ett effektfullt och finurligt drag av Strömberg att placera Rågången där lite emellan. Men risken finns att romanen inledningsvis ter lite ojämn och sökande. Inte minst eftersom berättarrösten, som består av ett slags allvetande, flerstämmigt ”vi”, inte alltid håller sig till saken, utan gärna skjuter in små anmärkningar eller utvikningar, som inte är ”alldeles oviktiga”, även om de till en början kan te sig lite lösryckta i sammanhanget. Strömberg arbetar med ett komplext och egensinnigt berättande, som det tar en stund att lära sig navigera i.
Rågången som allting börjar med är ett rutinuppdrag för lantmätaren Git. Telefonsamtalet från polisen om att de hittat en kropp där ute kommer först när hon själv redan nästan hunnit hem till Esbo. Git Laudrup är en ordentlig och praktiskt lagd människa. Att hon en tid efter dessa händelser slutar på lantmäteriet för att istället ta över som vd för Brödraförbundet är därför i sig ett lite överraskande drag. Att hon sedan blir misstänkt för att ha misshandlat sin företrädare är än mer ogripbart, inte minst för henne själv. Men att Git några år senare återvänder till trakten för rågången har alltså inget med dödsfallet att göra. I väntan på rättegången för misshandeln får Git nämligen lov att ta tjänstledigt, och när coronapandemin dessutom bryter ut kommer det sig att hon köper ett gammalt renoveringsprojekt, ”rucklet” just där, i Starrängarna. På så sätt kommer Git att nästlas samman med inte bara rågångens händelser, utan också med trakten och dess förflutna, som lever kvar som hägringar mellan granngårdarnas husväggar.
Likt många andra byar ute på landsbygden har tiden sprungit ifrån Starrängarnas glansdagar. Men det är inte många decennier sedan Starrängarna ännu hade jordbruk och mjölkgårdar som kämpade på. Riåkarns döttrar Emm och Pee hade visserligen flyttat till huvudstaden, sladdbarnet Pekkan verkade inte riktigt få ihop det och Kungsgårdarns värdinna blev allt tröttare. Men så kom den undersköna och begåvade Laila till trakten, och för en stund verkade hennes närvaro lysa upp framtidsutsikterna.
Det är när berättaren låter Git stiga lite åt sidan och istället börjar väva sitt nystan runt Starrängarna som polletten trillar ner. Strömberg har i sina tidigare böcker gjort sig känd som just en skildrare av den östnyländska landsbygden, och även här är det ute bland åkrarna med sina gårdar och ruckel som romanen tycks hitta sitt tempo och sin form. Det är också nu som berättarrösten kommer till sin fulla rätt. Genom de olika perspektivväxlingarna, kommentarerna och utrymmet mellan dem skapas utöver det som berättas och dess underton ännu ett tredje lager, som vilar som ett slags aning kring skeendena. Här uppnår romanen en nästan fagerholmsk stämning, som Strömberg samtidigt gör till sin helt egen. Den lite spretiga inledningen till trots mynnar Rågången till slut ut i en lyhörd och flerstämmig skildring av trakten och dess invånare, som andas av alla de förhoppningar, besvikelser och slumpmässiga överraskningar som livet serverar.
Mikaela Strömberg:
Rågången.
Förlaget, 2023.
