Kalla krigets politiska lockelser

481

Varför används kalla kriget som ett politiskt slagträ? Ville Okkonen beskriver hur ett problematiskt narrativ om vår närhistoria har byggts upp. 

 

Kalla krigets historia har blivit ett vanligt förekommande samtalsämne i Finland, samt ett populistiskt slagträ. En av orsakerna har varit Rysslands militaristiska och nationalistiska utveckling, samt slutligen invasionen i Ukraina. Högern har länge använt sin berättelse om kalla kriget mot vänstern och fredsrörelsen. Trots att berättelsen är ensidig och empiriskt svag har den blivit vedertagen. Varför? Och vad handlar berättelsen egentligen om?

 

Högerextremas självbild tas för given

Under det kalla kriget var vänsterns politiska makt som störst och den östra grannen en kommunistisk stormakt. Båda dessa injagade naturligtvis fruktan i högern, vilket så småningom utvecklades till en berättelse om Sovjetunionens inverkan på samhället och vänsterns infiltration i statsmakten. Efter Sovjetunionens sammanbrott fick denna berättelse om efterkrigstidens misär mer popularitet. Vänsterns maktperiod hade avblåsts och högern förstärktes. De nya politiska maktförhållandena utmanade den samhällsordning som byggts upp under efterkrigstiden. 

Nu vill de konservativa frammana en tidsperiod av förnedringstillstånd och bedrägeri – att landet endast med nöd och näppe var en självständig demokrati och att det befann sig långt från väst. Enligt konservativa historiker var högerns uppgift att försvara demokratin och de västliga värderingarna.

Det finns en allvarlig risk för att bilden av vår samtid börjar styras av politiska ändamål. Att en situation uppstår som påminner om kalla kriget rättfärdigar inte en fabulerande historieskrivning.

Berättelsen brukar hänvisa till ett gäng högerpolitiker som hjältar: Georg C. Ehrnrooth, Veikko Vennamo, Kullervo Rainio och Tuure Junnila, som påstås ha bekämpat de officiella, skamliga lögnerna om kommunismen och Sovjetunionen. Vidare påstås att dessa lidelsefria politiker skamligt nog kallades högerextrema. 

Utifrån denna berättelse fanns det ingen seriös extremhöger i Finland, endast en omfattande extremvänster. Vänster- och högerkanterna skildras asymmetriskt: den första med vettlösa stämplar och generaliseringar, den senare genom sin egen självbild, som högerextrema själva velat identifiera sig (som en sansad centerhöger). 

Betraktelsesättets popularitet är imponerande, vilket framkom när Jari Leskinens bok Kohti -sosialismia! Pirkkalan peruskoulun marxilainen kokeilu 1973–1975 (2016) framkallade en omfångsrik, svartmålande diskussion om 1970-talets vänsterinriktade politiker, forskare och ämbetsmän. Bokens författare var rentav övertygad om att den skulle minska understödet för vänstern.

Det finns en allvarlig risk för att bilden av vår samtid börjar styras av politiska ändamål. Att en situation uppstår som påminner om kalla kriget rättfärdigar inte en fabulerande historieskrivning. Oavsett eventuella lockelser bör våra sätt att göra oss bilder av historien basera sig på realiteter snarare än propaganda i stil med det kalla krigets. 

Det bör understrykas att även forskare är oeniga om efterkrigstidens samhällsverklighet; dels handlar det om forskarens egna sympatier, dels om forskningens inriktning. 

Kalla krigets epok upplevdes olika beroende bland annat på i vilket land man bodde och till vilken samhällsgrupp man hörde. Att undersöka detta bidrar till förståelsen av de politiska tendenserna i den nuvarande debatten. 

 

Antikommunismen i ny utstyrsel

Det förflutna påverkar oss alltid som nedärvda omständigheter och uppfattningar. De senare är i hög grad konsekvenser av politisk och intellektuell kamp. 

Att införa demokrati var arbetarrörelsen stora projekt, som dock orsakade en enorm motoffensiv på 1930-talet. I många europeiska länder var vänsterns öde brutalt. I Finland misslyckades de konservativas försök att kriminalisera hela vänstern, eftersom socialisterna segrade i riksdagsvalet 1936 och lyckades åstadkomma viktiga reformer. Av denna anledning försvarade kommunisterna republiken mot Sovjetunionen i vinterkriget, trots att både staten och domstolarna hade behandlat dem skoningslöst.

Nazitysklands nederlag var en av förutsättningarna för ett demokratiskt Finland. Efter det återfick de finska kommunisterna och vänstersocialisterna sina politiska rättigheter och når ända fram till regeringen. Finland blev alliansfritt, dock under Sovjetunionens vakande öga. Demokratin formades stabilt jämfört med 1930-talet när landets högerfalang på ett avsevärt sätt hotade den gryende demokratin. Förutom i Finland satt kommunisterna även i Frankrikes och Italiens regeringar. Sedan började det kalla kriget och högern slog tillbaka, kommunismen antingen reglerades eller förbjöds. De antidemokratiska delarna av högern försvann inte, utan omformades. Idén om fåmannavälde rensades bort från de europeiska konservativas antikommunism. I väst smyckades antikommunismen med demokrati och pluralism. Sovjetkommunismens oförrätter hjälpte också extremhögern att omprofilera sig. I många europeiska länder behöll de sin hegemoni över statsförvaltningen, rättsväsendet och armén.

 

Varnande exempel

Antikommunismen var en effektiv idé som började förlora sin popularitet i slutet av 1960-talet, delvis till följd av Vietnamkriget. I antikommunismens namn spreds förödelse och exploatering i tredje världen. Småningom uppstod nya vänsterkrafter i väst. Nästan allestädes dök det i viktiga samhällsinstitutioner upp entusiastiska, högutbildade vänsterungdomar. 

I Finland skedde omvälvningen speciellt synligt eftersom inbördeskriget 1918 hade satt djupa antisocialistiska spår i statsförvaltningen, skolorna, rättssystemet och universiteten. Vänstersinnade och liberala författare lyckades uppdaga inbördeskrigets, högerradikalismens och krigspolitikens hemligheter – vilket i sin tur motiverade deltagande i kampen för socialismen.

1960-talet innebar ett historiskt fönster för förändring. I marxismen ingick traditionellt en hotbild om att kapitalister inte kommer att respektera socialisternas majoritetsstyre utan utför en statskupp.

Det fanns redan många exempel på detta, som år 1967 när högermän upphävde demokratin och vänsterns frammarsch i Grekland och fick till stånd en militärdiktatur. Kuppen motiverades med kommunismens hot och efter det fanns det tre högerdiktaturer i Europa. Tidens spänning och de konservativas konspiratoriska metoder skildras på ett slående sätt i Costa Gavras film Z – han lever (1969). 

I Finland stärktes vänstern däremot under den stabila demokrati som höll på att växa fram; kommunisterna steg upp till regeringsmakt efter 18 års uppehåll, vilket möjliggjorde viktiga samhällsreformer, såsom grundskolan. Högeranhängare motarbetade i sin tur vänstern, till stor del parlamentariskt. 

För den europeiska vänstern var USA:s utrikespolitik och Greklands militärkupp påminnelser om den vacklande syn på folkvälde och mänskliga rättigheter som också rådde i väst. Det fanns åtskilliga dylika exempel, varav högerns bestialiska kupp i Chile avslöjade högerns förhållande till demokratisk socialism i västländerna. Terrorregimen hade nämligen inga som helst problem med att få finansiering och kredit från väst. Däremot uteslöt den finländska regeringen Chiles utvecklingskredit från budgeten. Georg C. Ehrnrooth kritiserade beslutet, använde begreppet Chile-hysteri och beskrev president Salvador Allende som en odemokratisk ledare och upphovsman till kuppen. De konservativas reaktioner på kuppen stämmer inte överens med nutidens bild av det kalla krigets hjältar.

 

Skräckhistorier

De internationella spänningarna gav också anledning till en vänsterledd avspänningspolitik i Europa mot vilken Washington frenetiskt propagerade. Finland deltog i uppbyggnaden av en hållbar europeisk fredsordning utifrån sina egna, geopolitiskt och historiskt svåra utgångspunkter. Avspänningspolitiken framkallade dock strider allestädes. Då Greklands socialister 1981 vann riksdagsvalet och  för första gången bildade en regering varnade högermän för deras sovjetvänliga inställning och antivästpolitik. Förenta staternas högermän propagerade också hårt mot de svenska socialdemokraterna.

Jämfört med många europeiska länder förflöt Finlands politiska liv lugnt och fredligt under denna tid. Det har däremot inte hindrat högermän från att skriva ihop populistiska skräckhistorier om efterkrigstidens Finland, i synnerhet om landets neutrala ställning i relation till Sovjetunionen. Drivkraften bakom skräckhistorierna är den utveckling som samhället genomgått, med progressiv beskattning och välfärd, som de konservativa och deras finansiärer föraktar. 

Skräckhistoriernas syfte är att svartmåla 1968-vänstern och deras eftermäle. Denna skräckbild motsvarar fakta i det avseendet att högern förlorade mycket av sin tidigare makt. Samhället blev mer jämlikt och landets alliansfria ställning främjade avspänning och fred i världen. När man nu ser tillbaka på denna tid är det viktigt att inte förväxla skräckbilderna med historisk fakta. 

En sakligare och lugnare debatt om närhistorien behövs – annars får de politiska makthavarna forma det narrativ de vill ha. Allt som behövs är mod. 

 

”Liberal demokrati”

I väst var förhållandet till demokrati kluvet under kalla kriget, både väst och öst begränsade demokratiska principer i demokratins namn. Kampen fördes inte mellan demokrati och totalitarism, vilket inte heller är fallet nu. 

Politiska konflikter rör sig inom regimerna och inte minst handlar det om samhällets karaktär. För några år sedan var detta någotsånär självklart, men inte längre, tyvärr. 

Som ett resultat av att högern blivit starkare har en oklar begreppsanvändning påverkat hur vi ser på demokratin. Exempelvis har ”demokrati” ersatts av ”en liberal demokrati,” som i själva verket åberopar restriktioner för demokratin, traditionellt sett i de kapitalistiska länderna i den privata egendomsrättens namn. 

Demokratin har aldrig varit en självklarhet, den har alltid hotat fåtalets privilegier och därför har den väckt motstånd. Genom demokratin lyckades vissa av de kapitalistiska länderna utvecklas till stabila välfärdsstater, vilket bidrog till den internationella freden och nedrustningen. Det är dock alldeles för enkelt att likställa detta med ”väst”.

 

Tendentiöst historiebruk

Det kalla kriget skapade gynnsamma förutsättningar för skräcklitteratur om socialismens spöke. Det var lätt att skriva denna typ av litteratur eftersom de kommunistiska regimerna gjorde sig skyldiga till enorma grymheter. Det lönar sig dock inte att bygga historiska bilder utgående från förenklingar och överdrifter om man letar efter sanningen. 

Ur dagens perspektiv är berättelsens mest synliga budskap att kommunisterna, deras sympatisörer och fredsrörelsen under årtionden förhindrade en kritisk debatt om Sovjetunionen. Därför, menar man, har finländarnas bild av Ryssland förblivit naiv ända fram till Nato-medlemskapet. Ämnet är dock mycket mer komplicerat – och därför bör debatten inte försvåras med lättvindiga kast och spontana stämplar. En betydande del av antikommunistismen attackerade dock också annat än Sovjetkommunismen och riktade i stället blicken mot en idé som fortfarande är akut: strävandet efter ett jämlikt samhälle och en rättvis värld.

Historiebruken som hänvisar till det kalla kriget används i första hand för att försöka nedmontera vänstern och fredsrörelsen. En noggrann granskning av det förflutna rättfärdigar inte sådan propaganda. Man kan vaccinera sig mot missuppfattningar bara genom mångsidig läsning. Kalla krigets vågor i Finland var, på det stora hela taget, lugna.

 

Foto: Volker von Bonin